Idag när vi åt köttfärsås och spagetti till middag fick jag en plötslig flashback till barndomen när mamma skar spagettin åt mig. 

Så här kunde det gå till: 

Jag: ”mamma skär min spagetti” 
Mamma: ”K”

Och så gjorde hon det. Och det var väl inget mer med det egentligen förutom att hon var så himla bra. Hon var spänstlig som en tränad yrkesninja när hon lät kniven fara över tallriken med tvära risp hit och dit, jag satt där helt hänförd.

Jag tänkte att så bra vill jag också bli på att skära spagetti. 

Och idag är jag det. För det var egentligen inte alls svårt. Det är bara att köra med kniven hit och dit lite på måfå, men det visste jag ju inte då. Barn är så lätta att imponera på. Förutom när man ska bygga ett fort i minecraft och råkar bygga det av ull, då blir dom inte imponerade.

Hur som helst så var det lite mysigt att drabbas av den tillbakablicken. Det var länge sen jag tänkte på hur det kändes att vara barn och uppassad vid middagsbordet.

Jag läste den här krönikan av Hannah W Almerud. Krönikan är nån slags bikt eller liknande för att hon hämtar sitt barn sist från förskolan.

Och jag tänker inte säga nåt om det. Precis som hon skriver så är inte antalet timmar i hemmet ett pålitligt mått på hur bra förälder man är.  Kollar man snett på heltidsarbetande mödrar så är man nog ganska garanterat en dömande imbecill. Almerud är ingen dålig mamma på grund av att hon hämtar sist, punkt.

Men jag fastnade på den här meningen: 

”Snälla, påminn om att min mormors – och även min mammas – generation slogs för det här. Att kvinnor ska få jobba heltid. ”

För jag tror inte att det är så. Jag tror inte att kvinnorna före oss slogs för att kvinnor ska få jobba heltid medan barnen är på dagis. Jag tror verkligen inte det. Kvinnor har kämpat för frihet, och jag tror inte att lönearbete är synonymt med frihet. 

Ja jag vet att jag ryckt en mening ur hennes krönika nu och att hon nog menade att kvinnor har kämpat för möjligheten att kunna arbeta heltid och på så sätt kunna försörja sig oberoende av en man. För pengar är viktiga i nuvarande samhällsmaskin.

Men jag betvivlar starkt att kvinnor före oss har kämpat för att vi ska nöja oss med en samhällsmaskin som gör att vi, för att få smaka på denna ”frihet”, måste lämna ifrån oss barnen till olika typer av inrättningar, där dom förväntas vara typ hela dagarna?? 

Det är inte varje dag som man kan avnjuta både huvudrätt och efterrätt i mitt kök (man har väl tur om man får en rå korv slängd i sin riktning?) men idag händer det!

Här kan ni se min mellansyrra förbereda en väldigt smarrig och lyxig efterrätt, maräng är inblandat, tillsammans med min väninna Beatrice Aspudde. Lillsyrran sitter i vardagsrummet med min son och hans fadre och spelar lego Harry Potter på PS3:an. Ja jag vet… Harry Potter är ockult så att det förlår men jag har ingen lösning på det problemet i skrivande stund. 

Nä nu ska jag fokusera på det som räknas här i livet. Hej så länge!

Idag kom min lillasyster på besök och det tycker jag passar väldigt bra. 

Och inte nog med det – i morgon kommer en till syster och tillsammans ska vi leva hand i hand precis som gamla tider (fast inte riktigt som gamla tider, för då brukade vi slåss, ja rent utav misshandla varandra ibland). 

Jag tycker att det kan kännas ganska tufft ändå att bo så långt ifrån familjen. Särskilt när barnen var små. Vanja (på bilden) bor i Stockholm och hon som kommer i morgon bor i GÄLLIVARE. 

Några fler som bor långt ifrån sin familj? Som kanske rent utav bor utomlands? 
Ibland tänker jag på dom som får barn i andra länder än sin familj. Som till exempel invandrare och flyktingar som bor här i Sverige och får barn långt ifrån sin släkt och sina rötter. Som får se sina barn växa upp med ett annat språk och annan kultur. Jag kan tycka ibland att det känns skitkonstigt att mina barn är typ Göteborgare, som Leif Loket Olsson……………….. 

Men det är ju ingenting egentligen. 

Igår satt min dotter och ritade. Jag tyckte att det hon ritat såg ut som en vulva, men när jag frågade vad det var sa hon ”vänta får du se…” och såg lite lurig ut. När hon fortsatte visade det sig att det var en…

.

.

.

.

.

.. Aha! Självklart! En gullig hund! 

Två gulliga hundar!

Och brorsan tog efter: 

Så mycket kärlek och så många gulliga hundar på en och samma plats! Och alla med en stor uppenbar vulva på halsen (utom möjligen en). 

Jag ritade också. Barnen frågade om jag kunde rita en sovande bebis, och jag sa javisst, självklart.