På senaste tiden har jag fått ett uppenbarelse eller vad man ska kalla det, och det är att pengar är absolut nödvändiga för att man ska kunna må bra i den här kulturen. 

Jag vet inte exakt varför jag aldrig har konstaterat detta innan med tanke på att det är uppenbart på ett helt fantastiskt övertydligt sätt, men jag har väl hoppats på att vi bor i en bättre värld och i ett bättre land eller nåt och så har jag tittat på bilder på  jätteglada fattiga munkar och låtit mig överinspireras.

Jag har till och med börjat undra om uttryck som ”pengar kan inte köpa lycka” är designade för att fattiga människor ska nöja sig med småsmulor så att dom utan att protestera kan sitta med sina överbelastade gamnackar och giftiga chiqita-bananer och ha skuldkänslor ”det är för att jag är kass som jag mår skit – för jag kan inte prioritera rätt och välja rätt jobb och rätt mat och ta rätt risker och därmed känna mig helt upplyft av glädje och hopp”

Jag vet, jag är så sjukt efter när det kommer till politik och ekonomi och sån skit. Andra förstår så himla mycket och är sedan länge på ett högre stadie där det pratas om pengafördelning, intersektionalitet och maktstrukturer som är formade som garnnystan medan jag fortfarande sitter vid min pinnbrasa och slår stenar mot varann och visslar och tittar på molnen som flyger förbi och tänker på hur härlig världen vore om allt var mossa i stället för pengar.

Dom enda som det är sämre ställt med sin politiska koll är väl egentligen alla dom här som faktiskt har infört att pengar ska vara så här himla viktiga och avgörande även fast det är kasst för hela jorden. Eller dom kanske inte alls har dålig koll, dom kanske bara är såna där ”överlevare” som tror på social darwinism.

Men jag ska i alla fall försöka sluta tänka som en pengahaterska nu och i stället börja tänka att pengar är min och andras mest sannolika nyckel till lycka oavsett vad alla 10 000 miljoner filmer och böcker och Jim Carey säger om den saken. 

Lycka föresten. Jag tänker att trygghet är kanske minst tusen gånger viktigare än lycka. Lycka är överskattat. Jag skulle välja trygghet ovan lycka any day of the week. Jag vet inte ens om jag har ett behov av att vara lycklig, besitter jag ens kapaciteten? Jag känner ett behov av att känna frid. Men lycka? Nä det kan vi lämna åt Pharrell och hans förfärliga anhängare. 

Men nej nu ska vi inte börja med dom här filisofiska skit-frågeställningarna som jag inte orkar med. Till exempel ”vad är viktigast – trygghet eller frihet”. Allvarligt talat

Fast erkänn att det förmodligen skulle bli helt outhärdligt att möta massa lyckliga människor överallt. Tänk en samling människor på 1000 pers och alla springer omkring och är lyriska och dansar. Jag skulle hoppa framför en buss. 

Men tänk 1000 trygga personer.

Jag ska sova nu. Jag fattar inte vad jag gör vaken den här tiden. Det är helt sjukt.