Underbara Clara skriver på sin blogg och frågar om vad vi drömde om som barn. 

Själv säger hon att hon drömde om ett Barnen i bullerby-liv som hon nu i princip lever med höns, förskolehämtning på spark och fina små hus som ser ännu mindre ut i tilt shift. 

Och jag tänker på vad jag tänkte när jag såg Barnen i bullerbyn då jag var liten: jag trodde att alla hade det ungefär så, fast lite modernare. 
När jag såg Astrid Lindgren var igenkänningsfaktorn stor, även i Emil i Lönneberga och Ronja Rövardotter, och jag trodde att de flesta kände igen sig i det. Att det var ”typiskt svenska standarderfarenheter” som det rörde sig om (obs jag var inte fullväxt).

Jag växte upp med massor av små fina hus, med djur, natur, höskullar, kallkällevatten och framförallt (och det här tycker jag nog var nästan det bästa utav allt): riklig tillgång till tystnad. 

Här ser ni centrumet av Latikberg, byn där jag växte upp. Bilden är hämtad från Latikbergs hemsida. 

Fast det var kanske inte exakt en rosenkantad Astrid-idyll som jag växte upp i trots detta. Men naturen! Alla ställen att leka på, alla platser att sitta på, att gömma sig, att klättra i. Och jag älskade vintern – att åka längdskidor, bygga kojor och köra skoter. Tusen tummar upp och jag skulle aldrig vilja byta det mot något. Blir nästan lite deppig när jag ser ”bra lekplatser” dit stadsföräldrar vallfärdar för att barnen ska leka av sig lite. Så torftligt. 

Vad drömde jag om när jag var barn då? Jag drömde att jag skulle bli författare, att jag skulle få en luden svans, att jag skulle lyckas tämja en älg att rida omkring på och att om jag nån dag skulle skaffa barn så skulle det vara med en person som var snäll mot oss. 

Det är inte omöjligt att jag flyttar tillbaka till nåt lite lantligare nån gång. Just nu är jag dock nöjd med att försöka vara tillfreds med där jag är.