Igår började jag följa bloggen When Darkness Falls och då läste jag att hon precis har slutat kalla sig själv för feminist (hon skriver om det här och här tex). 

Och nu när hon skriver om det så kan ju lika gärna jag också ”komma ut” med att jag inte kallar mig för feminist. Skillnaden när det gäller mig är väl att det knappast är förvånande då jag aldrig nånsinn direkt har kallat mig feminist till att börja med. Har inte heller gjort mig känd för mina banbrytande feministiska texter.

För mig är det inget ställningstagande och jag har heller ingen genomtänkt analys eller tanke bakom. Kortfattat är jag inte bekväm med det bara. Jag har funderat på att kalla mig för feminist många gånger men varje gång fastnar orden i halsen. Jag vill inte och det är ett typiskt tecken på att man inte är bekväm och jag respekterar mig själv i min obekvämelse trots att jag inte kan komma med nån välformulerad orsak.

Ska jag kalla mig något så vill jag göra det med passion, något annat duger inte för mig.

Jag kan bli rätt irriterad över den här auran av tvång som råder över att människor ”måste” eller ”borde” kalla sig för feminister, och då särskilt vissa. Reinfeldt och Isabella Löwengrip är väl de två som spontant dyker upp i mitt huvud. De vill inte av den ena eller andra orsaken och det tycker jag ska respekteras. Jag förstår inte vad det skulle tillföra samhället om de opassionerat kallade sig för feminister bara för att de ”borde”. Samtidigt pågår det jämt en massa debatter huruvida människor som faktiskt kallar sig för feminister på ett passionerat manér verkligen är ”riktiga feminister”. Orka.

Jag anser att den feministska kampen är oerhört viktig och jag är gladeligen en del av den. Men jag vill bara vara en del av den på de sätt som jag själv är bekväm med.