Idag fick jag veta att Sinead O´Connor ska sluta framföra sin sång ”Nothing compares 2 u” (länk aftonbladet). Hon känner tydligen en känslomässig barriär, en ogenomtränglig hinna, en Berlinmur mellan sig själv och låtens innehåll. 

Jag vet inte hur det är med er men jag har alltid känt mig betryggad av att veta att nånstans i världen, just i detta nu, så sitter kanske Sinead O´Connor nånstans och sjunger sin fina ballad från 1990. Att få veta att hon inte kommer att göra det mer lämnar så klart ett stort tomrum efter sig.

Men så är det när man är ett proffs! Man sjunger inte vad som helst då. Och det måste vi acceptera.

Hoppet ligger nu hos människor som har en känslomässig koppling till låten. Det är bara att hoppas att dom kan sjunga med feeling så att dom kan föra arvet vidare. Men originalet… originalet har tystnat.

Det är bara att hoppas att Boy George inte tappar sin känslomässiga koppling till Karma Chameleon eller Gud Förbjude, Lasse Holm till E de de här du kallar kärlek.