Idag hälsade jag på en kompis (jenniestinksrök) som just har fått en bebis. Innan var jag rätt orolig att jag skulle slå slint och bli sugen på en till. Jag var rädd att den biologiska klockan skulle löpa amok.

 Här är de grejer som slog mig

1. SÅ LIIITEN
2. Har jag haft en sån här? 
3. Har jag haft TVÅ såna här? 
4. Har jag verkligen haft två såna här?
5. Men gud vad konstigt. 

På ett sätt kändes det som att det var första gången jag träffade en nyfödd. På ett annat sätt kände jag att vanan fanns kvar där djupt inom mig. Inte en chans att jag skulle hålla honom fel eller tappa honom i backen. Hade jorden börjat skaka och marken rämna och jag blivit lämnad med honom tror jag till och med att jag utvecklat bröstmjölk på bara ett par timmar. 

Men den biologiska klockan lyste med sin frånvaro (och så även jordbävningen tack och lov). Vad jag kände var: mmmmm. Sötsötsöt. Gullig. Doftar gott. Oj, bajs! Hehe. Sött!

Här är en bild som jag råkade ta med blixt. Lägg märke till att han är prickig som en prickigkorv. 

Idag är det nio år sen som denna bild togs: 

Det har alltså varit min förstföddas födelsedag. 

Minns när jag skulle föda henne. Hur ont jag tyckte att det gjorde. Tid och rum upphörde (jag såg ingenting, jag svävade fritt i mörker) och jag trodde på allvar att jag hamnat i helvetet. Jag minns att jag blev chockad över hur fruktansvärt hemskt helvetet var. Det var värre än min värsta fantasi. 

Men nånstans i helvetet kom ljuset. Det kom till mig och jag förstod att jag inte var ensam . ”Se in i ljuset och du kommer få svar på alla frågor” var det någon som sa, typ telepatiskt? För vi hade inga kroppar. Jag såg in i ljuset, och mycket riktigt fick jag svar på alla frågor som någonsinn ställts. Jag minns att jag skrattade ”inombords” (hade som sagt ingen kropp). Svaret på alla frågor var så vansinnigt komiskt minns jag att jag tyckte. Det var så enkelt att minsta småbarn kan förstå det. Ändå fattar ingen! 

Efter jag vaknat till kunde jag inte komma ihåg vad svaret på alla frågor var, tyvärr, för det var större än ord, det var större än kroppen, det var en upplevelse, men skulle jag sammanfatta det till ord så var det: ”allt är allt, och allt är ett”. Vad betyder det ens? 

Kom tillbaka till förlossningen. Tror ingen ens märkte att jag var ”borta”.  Sköterskan sa åt mig att känna i skrevet för ”barnet är nästan ute nu!”. Jag sträckte ner handen mot skrevet och kände där en mjuk, hårig fontanell och jag blev så förskräckt att jag ryckte till mig handen igen. Så äckligt!

Och efter ytterligare utdragna minuter av brännande smärta runt det sprickande fitthålet rann hon ut. 4035g och 51 cm lång (tror jag hon var).

Mitt liv var förändrat.

Idag har barnet, som gått under epitetet ”influensabarn” senaste dagarna, varit helt feberfri och rätt pigg. Vi har ändå spenderat dagen i vila. Ja jag har iofs gjort min veckovisa krönika till P4 Västerbotten men det var ju gjort på ett kick. 

Förut var det omöjligt att jobba om det var nåt barn hemma men idag gick det tokbra. Småbarnsåren är med sanning över. Och det kan jag säga utan ett minsta vemod i rösten. Fyfan vad det kan va kämpigt att ha småbarn. Mina tankar går till alla människor med småbarn. Njut när ni kan njuta, härda när ni måste härda. 

Men även om mina barn är några modeller större nu så finns det så klart saker som fortfarande kan spela på varenda sträng av tålamod som man har. Att beställa mat på Subway är en sån sak. 

Här är en bild från i helgen efter att vi lyckats beställa mat åt alla inblandade. När det blev vår tur blev barnen helt plötsligt nya inför världens intryck. ”Välja bröd? Vadå bröd? Bacon? Visst är det gris. Kalkon? Är det inte dom som är så SÖTA. Vad är jalla penjo??” i evighet. Den som stod bakom oss i kön höll ett gråtande spädbarn i sin famn och det hela förde tankarna till livbåtskön på Titanic lite grann. 

Fast vips hade vi ju våra mackor och läget blev soft igen. Det var en bra dag. De åt och var inte ens nära till att slänga mackorna på golvet, springa iväg och typ råna en affär (sådär som småbarn kan göra ifall man inte är vaksam).

Idag har jag varit hemma med den minsta som inte är så himla liten. Tror vi räknade ut att ifalll han fortsätter att växa i samma takt som senaste året så är han längre än mig innan han är 10? 

Hur som helst så klagade han på ont i musklerna och så hade han feber. Klassisk influensa. Jag brukar få likadant. 

Men så mitt på dan ungefär vände han sig om i sängen och jag fick syn på detta: 

Jag tänkte shit han har borrelia. Han har blivit biten av nån anonym fästing som vi aldrig fick skymten av och nu har han borrelia och vi har kanske en hel fästingfamilj i ryamattan. 

Dessutom hade jag ju aftonbladets hälsosidor färskt i minnet. 

Men så efter fem minuter hade märket försvunnit helt och även när det var nytt såg det inte ens hälften så äckligt ut som borreliautslag på google bildsök såg ut. 

Det var ju allt för väl. 

På sistone har det blivit många tutorials på youtube. Men det är inte jag som har kollat, utan det är det äldsta barnet i familjen som verkar ha en alkemist inom sig.

Enda sen hon var liten har hon varit skitintresserad av att göra egna parfymer och tvålar. Och saft. Hon har dragit hem otalet antal bär och växter som hon sedan stått i badrummet och blandat ihop i schampoflaskor (som sedan möglat och blivit bruna). Saften däremot har faktiskt blivit riktigt bra. Då har hon krossat, kokat, sockrat, och sen bjudit alla som vågat prova.

Häromdan skulle hon ”bota” ett ”ryggproblem” hos mig genom att smörja in mig i olika krämer på ryggen. Jag somnade in i en djup sömn medan hon höll på med tigerbalsam och hudkrämer och vaknade upp först när de lämnat rummet och var på väg ut för att gå med hunden vi lånat. 

Hon får en särskild glöd i ögonen när hon håller på med sånt här. Jag tror att det är passion.

Den här gjorde vi idag. 

Fast i stället för att smälta vaselinet ovanför ett värmeljus så fick hon värma det i ett hett vattenbad. Och i stället för ögonskugga fick hon blanda ner en bit läppstift som ingen använder. 

Lyckan i henne var total. 

Jag kan ibland tycka lite synd om henne för hennes entusiasm är inte delad med någon annan i familjen. Hon är en doer, vi andra är thinkers. Hon vill göra ALLT. Vi andra är mer intresserade av att fundera på livets gåtor samtidigt som vi, exempelvis, får fötterna smorda i olja. Jag önskar att hon hade en riktig expert på området som kunde svara på alla hennes frågor. Jag vet ingenting om oljor, aromer och läkande örter. 

Minns när hon var fem år och hittade ”mynta” i typ Bergsjön i Göteborg som hon ville göra te av. Så vi tog hem ”myntan”, vilket senare visade sig faktiskt vara mynta på riktigt, vilket vi kokade blaskigt te av och som hon njöt av så mycket som det är möjligt för en femåring att njuta av blaskigt mynta-te.

Jag gör lite grann för att stötta hennes djupa intresse. Men önskar att jag kunde göra mer.