I vår familj har vi vissa bråk som går på rutin. Det är inte så stora bråk men ändock saker som rör upp känslor och som fungerar som små isflak i ett hav av lugn och ro. En sån sak är hushållsrullen i köket. Så här kan en scen se ut: 

Dottern sitter och är helt krämig om fingrarna och munnen. ”Kan jag få papper”, frågar hon. Sonen ser mot hennes håll, rynkar näsan och vänder blicken ned mot tallriken. Förr kräktes han av sk ”yoghurtmunnar”, nu blir han bara ytterst besvärad. ”Men kan jag få papper då?” säger hon igen, ”den står hos dig!”, säger hon till sonen.
Han blir märkbart irriterad och utbrister utan att se mot hennes kladdiga mun ”varför står rullen alltid hos mig?? Varför kan den inte stå vid henne, det är ju hon som sölar mest!”. 
Nån skänker henne rullen. Hon torkar sig. Allt är frid och fröjd (såvida hon inte råkar skratta med öppen mun). Men sen till nästa måltid så står hushållsrullen där igen. Vid hans plats. 

Hur det blir så vet jag inte riktigt. Den står så bra där? Och ibland blir faktiskt även han sölig. Hur som helst så gillar jag rutiner och dessa konflikter har ett särskilt gung som skänker trygghet och faktiskt en form av trevnad. 

Jag undrar om andra också har rutinmässiga konflikter, som är samma dag efter dag?

Jag går i seriösa steriliseringstankar just nu vilket medför att jag tänker rätt mycket på graviditet, barn och föräldraskap. Jag trivdes inte så bra med att agera småbarnsförälder. Att ha små barn har nog varit det svåraste och tråkigaste som jag någonsin har upplevt. Så därför är jag helt säker på att jag inte vill uppleva fler småbarnstider någonsin igen.

Jag är så oerhört lättad att det är över. Varje dag som jag ser mina barn, den yngsta sju år gammal, så drar jag en lättnadens suck. Så tur! De är inte treåringar i dag heller! *konfetti*

Bara vetskapen om att jag har lämnat småbarnslivet bakom mig höjer livskvaliteten. Bara det faktum att jag inte behöver byta blöjor, ta på varenda jävla plagg som behövs både inom- och utomhus, jaga barn som planlöst springer iväg, att jag inte behöver ligga vaken hos dem halva nätterna för jämnan, och så vidare, gör mig glad. 

Men ändå undrar jag: hur hade det varit att föda en bebis idag?

Svaret jag kommer fram till är: Mycket skulle ha varit annorlunda.

Jag fick mina barn när jag var 20 respektive 22 år gammal. Jag har således fått mogna och växa väldigt mycket sida vid sida och tillsammans med barnen. Jag är inte öm och omhändertagande ”av naturen” så det är något som jag har fått lära mig i mångt och mycket, och som jag därför nu behärskar bättre än för nio år sen.

Jag tror att det skulle gå betydligt bättre att ha ett småbarn idag. Jag står på en annan plats i livet nu. Som en naturlig följd av att ha umgåtts med mig själv i ytterligare nio år så känner jag mig själv bättre. 

Något barnen som jag har redan har får njuta av, eller vad man ska kalla det. Shit vad jag inte vill ha fler barn.

I förrgår bröt som sagt sexåringen armen. Igår tog han mig till platsen där det skett. Vi fick klättra över klippor, gå genom buskar, anstränga oss över stubbar och vingla oss ned för branter innan vi till sist nådde det ruttna träd med torra kvistar som han tydligen klättrat i.

Jag kan bara säga en sak: TUR ATT HAN BARA BRÖT ARMEN. 

Hade han landat lite snett åt höger eller vänster hade han förmodligen landat på någon vass sten eller pinne så det var tur att han inte gjorde det. Han får absolut inte klättra i det där trädet mer. Jag skulle gissa att trädet var med vid heliga Birgittas helgonförklaring.

Jag är imponerad av kampen han fick genomgå för att ta sig hem till sin kompis och ringa efter hjälp. Hela vägen var ju fylld med taggbuskar, brännässlor och fallgropar. Jag förstår nu verkligen varför han var helt genomvåt av svett när jag hämtade honom hos kompisen. Han hade ju gjort en smärre världsomsegling under havet. Fast på land. I en skog.

Jag är imponerad. Själv hade jag sannolikt bara legat där och väntat på att att gråsuggor skulle bära mig hem.

Hur som helst var han ju hemma med mig från skolan igår och då passade vi på att nätverka på sociala medier. 

Jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom chatten. Min slemmiga lilla bebisklump har börjat bli en riktig människa. Med jeansväst och svart hår.

I veckan har jag varit hemma med magsjukt barn (det är därför jag inte har uppdaterat). Det har gått väldigt bra. Mindre angenämt var det då de var mindre och kräkte mig i ansiktet så att jag fick kräk i öga och mun. Jag misstänker starkt att jag har blivit immun mot magsjuka tack vare detta och det är jag väldigt glad för. Men jag känner ändå att det är skönt att dessa tider är förbi oavsett och jag funderar på effektiva sätt att aldrig ha småbarn igen. 

Det finns många sätt att undvika att någonsin bli gravid, och ett av de sätten är något som den moderna svenska sjukvården erbjuder kostnadsfritt – sterilisering. Vid sterilisering skärs äggledarna av via titthålskirurgi eller täpps till från själva slidhålet (jag tänker mig att det är med något som liknar sånna här öronproppar vägarbetare brukar ha). Jag har funderat på detta i flera år nu, och det börjar närma sig ett definitivt beslut. 

Jag har en kompis som steriliserade sig härom året. Hon var i ungefär samma sits som mig. Efter steriliseringen har hennes liv blomstrat upp. Hon lever i en magisk tillvaro. Och jag tänker att nyckeln till allt gott kanske hänger på att äggledarna skärs av. Trots detta känner jag obehag inför ett eventuellt ingrepp. Titthålskirurgi är alltså nåt jävla rör med en liten kamera på som förs in genom buken med hjälp av några snitt och det är där det tar emot.

Men tänk vad skönt att eliminera risken för graviditet för resten av sitt liv. Kan det vara värt det?

Barnen i sin nuvarande form typ. De klarar massa saker själva. Att klä sig, gå på toa, göra enklare ärenden till affären, de har inte blöjor, etc etc, listan kan göras lång. Aldrig mer småbarn.