I helgen blev det ingen mello för jag åt västsvenska blåmusslor tillsammans med min BFF i stället. 

Konsistensen i musslor är lite si och så, men jag tycker att det är häftigt att jag teoretiskt sett kan plocka blåmusslor när jag är och badar vid Aröd och ta hem och tillaga till familjen. Tänk om jag gjorde det. Dom skulle förmodligen insjukna i nån antik sjukdom men stilpoängen att tillaga musslor vore värt det. Alla har väl nån gång drömt om att få känna sig som husa till en adelsfamilj. 

Efter middan gick vi och såg Cirkeln på bio. Jag ska ta och skriva en kort recension på den senare. 

På söndan (igår) drog familjen på utflykt. 

Den vuxna ni ser på bilden är ingen mindre än barnens far.

Barnen sa att dom här heter Snödroppar. Jag försökte googla om dom är ett vårtecken och det verkar som att dom är ett ”tidigt vårtecken i Uppsala”, så då borde det gälla även här.

Det är lätt att tro att hon är cilivicerad men nä, och det märker man när hon sätter sig PÅ bordet. Kort därefter åt hon dessutom harlortar från marken. Men vi imponerades rätt mycket över hur nära besläktad hon är med vargen. ”Hon gör vad som är bäst för henne!” sa dottern alldeles stolt över att hunden är så vild och naturlig att hon till och med äter skit. (Jag har förgäves försökt leta efter en app som man kan cencurera bilder lite mer klassiskt men det här funkar ju också. Vet ni nån till iphone?)

Jag och sonen. 

Hoppas att ni också haft en god helg och att ni har sluppit melodifestivalen. För har man missat kan man ju alltid bara läsa Frans sammanställning.

Det finns en klocka på Tradera som är så grann att ekorrar klättrar baklänges. Här är en lite närmare titt:

Jag har sneglat på den så många gånger nu att jag helt och hållet har tappat räkningen. Men köpt den har jag tyvärr inte gjort.

För det må vara världens snyggaste klocka men 300 kronor är lite för mycket för mig att lägga på en klocka som jag inte ens vet om den tål vatten. Jag som älskar att närma mig vatten och fukt av olika slag har ingen nytta av en klocka som inte är vattentät. 

Men jag älskar dess design och ibland går jag in och glor på den och drömmer mig bort.

Igår såg vi en naturfilm om jaguaren på Kunskapskanalen. Ja det var i alla fall vad man kunde tro, men vid en närmare titt förstod man att detta var en naturfilm om en naturfilmare. 

Visst fick vi en del inblickar i jaguarens vardag, men mest av allt fick vi ta del av filmaren, Christian Baumeister, när han åkte omkring i små båtar eller ställde upp kamerastativet vid diverse skogspartier samtidigt som han såg målinriktad och viktig ut.

Och frågan blev: Vem var det som filmade naturfotografen med sådan oböjlig fascination för hans bestyr?

Naturfotografen repeterade gång på gång hur stort jaguarens revir är och hur himla svårt det är att fånga den i bild, samtidigt som han vandrade med den otympliga kameran med vatten upp till anklarna i nån form av träsk. Förmodligen ville den som filmade naturfotografen visa oss vilka svårigheter naturfotografen var tvungen att genomgå för att kunna leva ut sitt yrke. Naturfotografen berättade om sitt oändliga tålamod, goda instinkter och fallenhet för tur, varpå vi fick se en jaguar döda nån form av krokodil i en minut. När vi såg livet glida ur krokodilens ögon återgick fokus till naturfilmarens ansikte i siluett mot solnedgången där han åter igen sa något viktigt om sitt ”kall” att filma jaguarer samtidigt som han blickade mot horisontens förlovade land.

Så frågan kvarstår: Vem var det som filmade naturfotografen? Var det naturfotografen själv genom självutlösare? Eller var det en… jaguar? 

Vi får kanske aldrig veta. Vem det än var så fick den i alla fall några riktigt fina bilder.

Idag tänkte jag att jag ska presentera en musikvideo för alla som älskar hönor. Om inte annat lär ni älska hönor efter detta (fast jag iär inte alls säker på det och ni lär märka varför):

För er som har en trasig dator eller av någon annan anledning inte kan eller vill se videon så kan jag göra en liten genomgång: 

Videon börjar med en scen som hämtad från ”Svansjön” bara det att ballerinorna är utbytta till en annan form av fjäderprydda dansöser. 

Här kan vi bevittna hur hönorna plötsligt antar tuppens roll med ett unisont ”kuckeliku”. Så gör inte hönor. Detta är videons första språng från realismen.

Här är andra språnget från realismen – hönor har inte bikini. När man har kommit till denna punkt av videon får man bestämma sig: Acceptera att videon inte speglar verkligheten korrekt eller fly innan det är för sent. 

Kucklandet väckte hur som helst bonden som slår upp fönstret inför en ny arbetsdag. 

Jag vet inte vilka dessa tre personer representerar i videon, men jag antar att det är de är anställda på gården och/eller är släkt med bonden.

Det nalkas bröllop! Med tuppen I suppose, men var är den!? 

Här ser vi att hönan planerar att få kycklingar. Frågan är: vill hon verkligen detta eller är det bara för att det är något som förväntas av henne? Kommer hon att klara ansvaret?

I musikvideor på MTV brukar det ofta finnas en mellandansakt som innefattar orientalisk dans. Det finns det i denna video med, fast dansen är inte orientalisk. Vi kan även se att en get och en gås har förenat sig med ensemblen.

Gården sjuder av hormoner. Kanske är det vår? Här har vi en tjur och en kviga. 

Hunden tycks ha en nyckelroll på gården. Kanske är det den som ger direktiv till de andra djuren? Den ger onekligen ett auktoritärt intryck.

I ungefär en halv sekund får vi se olika djur ge uttryck för sina individuella hobbys. Tjuren kelar med en röd snutte, geten petar näsan, hunden tigger mat och gåsen utövar kampsport. Hönorna tycker att de alla är skittråkiga idioter. Bonden måste göra något för att behålla den goda stämningen på gården!!

Så bonden bjuder upp handjuren på dans. Katten verkar skärrad. Kanske är den orolig över gårdens framtid?

Bonden försvinner, kanske för att hämta vatten, medan gårdens handjur ballar ur i ett solonummer.

Det positiva är att de tycks hitta tuppen. 

Efter det sitter överhönset och ruvar ägg i ett näste. Vad som hände däremellan kan vi nog inte ens föreställa oss i vår vildaste fantasi. 

Efter det utbrister hönan att det är fest. Frågan är vem som ruvar äggen nu när alla är ute och flänger? Mitt hjärta brister när jag tänker på att kycklingarna kanske är lämnade åt slumpen.

Mycket riktigt verkar någonting ha gått snett, vilket plåstret tydligt indikerar. 

Bonden skriker och stänger för dagen. Vad som händer nästa dag kan inte vara annat än en tragedi, för jag tror att kycklingarna dog.

Sammanfattningsvis: 

Jag är uppväxt i skogen bland djur så jag vet lite om hur saker fungerar på en gård, och tro mig när jag säger att den här gården verkar ha hamnat i en destruktiv nedåtspiral. Att djuren tar hand om sin avkomma är minst sagt betydande för gårdens framtid. Det är bara att be och hoppas att bonden ska lyckas föra dem på rätt spår så det löser sig!!

Så här skrev min syster som gav videon till mig: 

”En slags kinesisk motsvarighet till Nicky Minaj som älskar kycklingar och höns. Nä, nu kan jag minsan dö lycklig”

Jag är mest glad å hennes vägnar att hon tycks ha hittat ett komplement till den här låten.

Häromnatten dörmde jag att jag hamnat i en värld där ”tiden inte spelar nån roll”. Det fanns typ inga barriärer utan tiden utspelade sig hulleribull och paralellet. Väldigt rörigt men samtidigt jättekul – människor körde till exempel inte omkring i bilar utan av nån anledning satt folk i såna där karusell-tekoppar. Dessa är tydligen ganska tidlösa för nästan alla tidsmänniskor kände sig hemma i dem.

Eftersom tiden var hulleribull och man kunde röra sig fritt över olika tidsepoker så var möjligheterna att hitta på roliga saker oändliga. Och det absolut roligaste som jag kunde komma på att göra var att ringa till Hitler och säga ”jag tror att jag har hittat din katt”. 

Sagt och gjort. Jag ringer till växeln som kopplar vidare mig till Hitlers kontor nåt årtal innan nazityskarna slog igenom. 

En sekreterare svarar och jag förklarar mitt ärende. ”Jag tror att jag har hittat Hitlers katt”. 
”Jaha”, svarar sekreteraren, ”är du säker på att det är Hitlers katt?”
”Ja, ganska säker”, säger jag. 

Sen hör jag hur sekreteraren går och pratar med någon. Jag förstår att det är Hitler. Först hör jag att han viftar bort samtalet ”jag har ingen katt” säger han på tyska.
Sen stannar han till och hämtar efter andan. ”Om det nu inte är…” hör jag honom säga, ”nej det vore omöjligt, men… ge mig luren!”
”Hur ser katten ut?” frågar Hitler. Jag hittar bara på nåt. Jag hör Hitler sucka. ”Då är det inte den”, säger han.

Och då får jag en syn framför mig.  Det är Hitler som barn. Han är tillsammans med en katt. De leker och skrattar och gosar, men en dag försvinner katten. Hitler söker överallt efter den och han sätter upp små lappar. Men katten kommer aldrig tillbaka.

Jag säger till Hitler att jag kunde ha svurit på att det var hans katt som jag hittat. Sen lägger vi på.

Sen tänker jag att ingen kommer att tro på mig när jag säger att jag har busringt till Hitler.