Minns ni det här inlägget som jag skrev i oktober förra året? Jag trodde då att barnet hade fått borrelia men att det var falskt alarm.

Falskt alarm my ass! Utslagen och symtomen må ha försvunnit just då (likaså alla spår av fästing), men borrelia hade han likaväl och symtomen kom tillbaka ca fem månader senare, fast starkare den här gången. Att det var borrelia kom dom fram till efter en rad jobbiga tester, tex ett läskigt ryggmärgsprov.

Borreliamedicinen har gjort honom EXTREEEEEMT känslig mot solsken. Vi snackar alltså fem minuter sol = brännskada i hyn. Så både igår och idag har jag inte vågat skicka honom till skolan. Man fattar ju liksom hur svårt det kan vara för en sjuåring att hålla sig inomhus/i skuggan när alla polare är i solen och leker jätteroliga lekar.

Så han har fått sitta inne som en murvel och spela massvis av tv-spel. I morgon säger prognosen regn och det tycker jag så klart är en strålande prognos.

Och den här hunden! Hon är helt underbar. Hon är med hela tiden som ett robust stöd.

Idag till exempel låg vi lugnt på golvet och filosoferade lite. Då trodde hunden förmodligen att vi var ledsna, så hon krafsade först försiktigt med ena tassen på mitt bakhuvud och sen sprang hon blixtsnabbt iväg och hämtade ett tuggben som hon la fram till oss på golvet.

Hon älskar sitt jävla tuggben. Fattar ni vad fint det var eller? 

Dom som säger att hundar och övriga djur ”bara är instinkt” kan ju äta bajs för det är över huvud taget inte sant.

X-Factor har genererat ganska många klipp nu med människor som uppträder och väcker amaze hos folk över hela världen. Det är allt från barn som sjunger opera till oattraktiva människor som knäpper upp skjortan och visar sig vara magiska ponnyhästar.

Så jag hade rätt höga förväntningar när jag tryckte på klippet ”Marc Metral and his talking dog Wendy wow the judges”

Förväntningar som inte infriades. Den här Marc Metral har den fattigaste humorn typ någonsin och han är en usel buktalare. Och vad gör han med hunden egentligen? Ger han den nån typ av elchock så att den ska gapa när det passar honom?

Inte för att det spelar nån roll, vad som ger mig näsblod med uppträdandet är publiken och domarnas reaktioner. 

Alla ser helt jävla chockerade ut av ren extas när dom får se det minst sagt torftliga upptrdandet. Kolla här. 

En av domarna. 

En i publiken.

En annan i publiken. 

En till domare. 

Simon Cowell. 

En i publiken GRÅTER av glädje och chock! 

Den här domaren håller på att skratta ihjäl sig när ”hunden” säger Mjau i micken. ”EN HUND SOM SÄGER MJAU, HAHAHA”. 

”HAHAHAHAHAHAHA”

Stående ovationer och cheezy Mariah Carey-musik i bakgrunden. Allt för att signalera att den här gubben Marc utfört något mycket fascinerande och fantastiskt. 

Den tråkiga fransmannen sjasar iväg hunden och tar emot applåderna och poserar som Jungru Maria när hon välsignar barn. 

För vad? Jo, för en hund som gapar på ett ytterst onaturligt och ofrivilligt sätt! 

Jag fattar inte! Uppträdandet är ju helt värdelöst! Och hunden, hur mår den? Kommer den att överleva gubbens dåliga skämt länge till? Varför gör ingen nånting? Varför applåderar dom bara som ett gäng idioter? Vad är det som pågår? Masspsykos? Är alltihop trickfilmat? Jag fattar ingenting!

Här kan ni se klippet i sin helhet. 

I morse när jag gick in i köket och började diska en stekpanna fick jag höra att jag gjorde på tok för mycket oväsen eftersom hunden låg där på golvet och tydligen försökte meditera.

Barnen hade surfat in på youtube och sökt upp meditationsmusik för hundar, så hon låg där nerbäddad i filtar halvt medvetslös.

Jag roas av tanken på att hunden faktiskt gett dom tydliga instruktioner om detta. Att hon verkligen ville ha den här meditationen och att barnen var dom ända som förstod hennes needs. Det skulle betyda att det här att hon förstår vad vi säger ”om vi bara pratar baklänges” kanske också skulle stämma. 

(Till er som följt bloggen ett tag kan jag säga att ja – detta är samma hund som vi lånade i augusti och nej – vi har inte lämnat tillbaka henne än. )

Vår lånade hund Bella tvingar mig ut på promenad varje morgon. Det börjar med att vi följer barnen till skolan och sen fortsätter jag och Bella ytterligare en sväng. Men det är inte direkt bra träning eller ”motion” för egen del för Bella vill stanna och sniffa och kissa var femte meter. 

Är det normalt för hundar att kissa så ofta? Ibland ställer hon sig och sniffar på nån buske/lövhög i flera minuter och när jag drar otåligt i kopplet tittar hon på mig ”fuck off” ”get a life”. 

Jag är uppväxt med hundar och jag vet ju att de gärna märker revir men jag kan inte minnas att de hade en så omättbar längtan efter att täcka hela landsskapet med sitt urin. 

Ungefär såhär ser hon ut fast mer vitt. 

Dessutom får jag dåligt samvete när jag drar i kopplet. Jag tänker att hon är som ett barn som vill utforska världen. Att hon alltid lever här och nu och ser livet som en lek, ett äventyr, som en tom målarduk som hon vill måla med gult och brunt så att alla andra hundar får se. 

Vad säger ni, är det rätt eller fel av mig att försöka få henne att gå lite snabbare? Ni som är hundexperter.

Vi har lånat en hund och den har vi haft i flera veckor nu. Jag vet inte riktigt när vi ska lämna tillbaka den men än så länge går det bra, och så är hon bra för barnen. Känsloutbrott som förr kunde vara i upp emot timman har reducerats till att pågå i ca 20 minuter. 

Det som händer är att hon helt enkelt följer med det arga barnet in i ett rum där barnet ligger och surar med henne i famnen ett tag. 

Ingen vill bråka högljutt i närheten av en varelse som har supersensetiv hörsel.

Men allvarligt. Ibland när vi är ute på promenad får jag lust att sparka hunden i röven. Hon går helt konstigt i kopplet, snurrar in sig, slickar en på vaderna och ska stanna och sniffa på allt i hundra år. Det tycker jag är skitirriterande. Men så vänder hon sig om och liksom ler. Jag vet att hundar inte ”ler”, jag vet att de vickar på svansen, men det ser verkligen ut som att hon ler och säger ”nämen hej fina människa, ja älskar däjj”. 

Barnen älskar henne med. De bråkar till och med om vem som ska få äran att plocka hennes avföring. Sonen grät idag när han inte fick göra det, han var helt förtvivlad. Detta är rätt chockerande tycker jag, då avföring är ganska äckligt.

Och idag när ena barnet hade balett hade det varit ungefär tio gånger lättsammare att lämna hunden hemma. Men nä. I stället fick vi vara utomhus med henne i över en timme. Kul.

Är dock osäker på om vi skulle kunna ha en egen hund. Det är ju trots allt… en hund. Och jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen husdjursmänniska över huvud taget har jag insett. Men låna är bra.