Minns ni det här inlägget som jag skrev i oktober förra året? Jag trodde då att barnet hade fått borrelia men att det var falskt alarm.

Falskt alarm my ass! Utslagen och symtomen må ha försvunnit just då (likaså alla spår av fästing), men borrelia hade han likaväl och symtomen kom tillbaka ca fem månader senare, fast starkare den här gången. Att det var borrelia kom dom fram till efter en rad jobbiga tester, tex ett läskigt ryggmärgsprov.

Borreliamedicinen har gjort honom EXTREEEEEMT känslig mot solsken. Vi snackar alltså fem minuter sol = brännskada i hyn. Så både igår och idag har jag inte vågat skicka honom till skolan. Man fattar ju liksom hur svårt det kan vara för en sjuåring att hålla sig inomhus/i skuggan när alla polare är i solen och leker jätteroliga lekar.

Så han har fått sitta inne som en murvel och spela massvis av tv-spel. I morgon säger prognosen regn och det tycker jag så klart är en strålande prognos.

Och den här hunden! Hon är helt underbar. Hon är med hela tiden som ett robust stöd.

Idag till exempel låg vi lugnt på golvet och filosoferade lite. Då trodde hunden förmodligen att vi var ledsna, så hon krafsade först försiktigt med ena tassen på mitt bakhuvud och sen sprang hon blixtsnabbt iväg och hämtade ett tuggben som hon la fram till oss på golvet.

Hon älskar sitt jävla tuggben. Fattar ni vad fint det var eller? 

Dom som säger att hundar och övriga djur ”bara är instinkt” kan ju äta bajs för det är över huvud taget inte sant.