Artisten, konstnären, författaren och politikern Magdalena Nordin har skrivit en ny bok som släpps snart. 

Och jag har så klart satt mig på väntelistan för jag vill ha boken i brevlådan så snart som det går. 

Dom flesta vet nog redan vem Magdalena Nordin är men för er som inte vet kan jag säga att hon är en mångsysslare från Umeå som har gjort sina fiskar varma i dom flesta vatten, allt från dokusåpa och glamorösa liveframträdanden till att dra i en spak inom industrin. Hennes motto tycks vara att inte vara rädd att resa sig upp och sätta sig på tåget till en annan ort.

Häromåret arbetade hon som bildlärare på Vilhelminas högstadium Hembergsskolan och det är den perioden som boken berör. Jag ser fram emot att läsa denna bok oerhört mycket och ni kan räkna med en recension så fort som det finns möjlighet. 

Här är ett utdrag från boken: 

”Vaknade och förstod inte vart jag var eller var klockan var. Trodde det var morgon. Började hyperventilera och fick ångest. Känner mig maktlös. Orkade inte gå ända till affären eftersom det var kallt, trots att jag var sötsugen. Så jag plockade upp ett wienerbröd ur soporna hemma och åt upp. ”

Och så här står det också:  

Det måste finnas någon väg ut ur det här är en roman eller självbiografi, där författaren tar läsarna med på en brokig och självutlämnande resa. Under ett år får vi följa Magdalena Nordin då hon bryter upp från ett sjuårigt förhållande, flyttar till Västerbottens inland, börjar skriva nätdagbok och försöker orientera sig i en tillvaro av själsligt, ekonomiskt och kulturellt förfall. En känsla av tomhet och smärtsam ödslighet vilar över sidorna, men all vanmakt till trots: den rena, koncentrerade prosan gör att vi mer eller mindre frivilligt sugs med. 

Vill ni bekanta er mer med Nordin så kan ni hitta hennes blogg >>här<<. 

Just nu läser jag lite basics kring jordbundna religioner där häxeri är inräknat.

Och det tycker jag är helt underbart intressant och kul. Jag fattar inte varför jag inte har gjort detta ordentligt tidigare, det är en skandal.

Som ni kanske vet så är jag uppvuxen mitt i den Lappländska skogen och jag kan väldigt mycket känna hjärtat slå ett extra slag över vissa grejer som beskrivs i böckerna. 

Ett exempel är att jag alltid har älskat Latikberg som om det vore en förälder. När jag var ledsen sökte jag mig till skogen för tröst, när jag var uttråkad sökte jag mig dit för äventyr och det fanns nästan ingenting som skogen inte kunde råda bot på eller lindra. Skogen höll mig och det var naturligt för mig att den har ett medvetande, att vi hörde ihop liksom.

Sen är det massa saker mer också som jag inte tänker gå in på i detalj, men den här typen av tankesätt som presenteras i böckerna tilltalar mig och det är kul att läsa om. Visst har jag läst det förut på olika sätt men inte så här koncentrerat på själva ämnet, och visst vidrördes ämnet i skolan med men mest som något primitivt och ointelligent.

Betyder detta att jag kommer bli wicca-häxa nu? 
Nja jag vet inte… Det här att ha ett altare och göra brygder och kasta trollformler verkar vara lite för avancerat för mig som knappt pallar göra en middag. Dessutom verkar det som att dom bästa trollformlerna inte går att hitta i böcker och då måste jag hitta en coven och det tror jag kan vara svårt, för häxcirklar brukar väl inte direkt annonsera i Kungälvsposten. 

Så jag fortsätter nog ungefär som vanligt men med den här lilla extra glädjen att ha hittat ett kul ämne.

Titlar på böckerna på bilden: 
Paganism – Joyce Higginbotham (coolt namn) 
Wicca teachings – Tony Bell
Wicca for beginners – Thea Sabin

Satt och kollade den här listan över förhistorisk teknologi när jag kom över den här bilden, ”greek fire”, som tyder på att de gamla grekerna hade tillgång till ett vapen som kastade ut eldiga kemikalier mot fienderna till sjöss. Den elden ska ha varit jättefarlig för vatten kunde inte släcka den, i själva verket brann den enligt gamla skrivelser och sägner (har inte så stor koll på detta) till och med under vattnet och forskare idag som hör om den här elden fattar ingenting.

Och visst ser det lite ut som att personen som skjuter elden inte heller fattar nånting? Vapnets förintande kraft tycks inte riktigt ha varit vad han tänkt sig av nån anledning. 

De måste ha lurat honom att den var nåt annat. Vad vet jag inte exakt. Kanske var det en svensexa som råkat spåra ur. Kanske hade han nyss sagt att han inte gillar eld. Kanske hade han förväntat sig att elden skulle varit en annan färg.

Tror att den här hamnscenen från Game of Thrones kan ha blivit inspirerad av detta ämne? Där kallas det för ”wildfire” (bra namn!).

Jag tycker att sånt här är väldigt intressant i alla fall. Läste nyss den här boken och författaren Stephen S. Miller går helt i linje med Christoffer Dunns teori att pyramiderna i Egypten inte alls var några gravplatser utan en form av högteknologiska kraftverk. Miller tror också att de bäst byggda pyramiderna inte är senare byggnadsverk utan äldre, och att pyramidbyggnader till skillnad från vad många tidigare trott bara blev sämre och sämre med tiden. Detta eftersom kunskapen om pyramider och dess funktioner ska ha blivit mer och mer bortglömda och hemliga då vi kom längre och längre in i tidsperioden ”Amen” (som betyder ”natt”, vilket kan beskrivas som en typ av själsligt mörker). 

Han skriver även att han tror, med stöd av muntliga afrikanska traditioner, att sphinxen är minst typ 50 000 år gammal från en tid då norra Afrika badade i vatten och att det är en enkelspårig patrialkal idé att den skulle föreställa en manlig kunglighet. 

Men eftersom tiden enligt honom inte är linjär utan cyklisk så kommer inte ”amen” vara för evigt så enligt honom är det lugnt, its always darkest before the dawn och allt det där. 

Jag älskar det i alla fall för jag som inte gillar att läsa skönlitterärt men ändå söker spänning i tillvaron tycker att det här är guld.

Jag har äntligen beställt lite ny läsning. Här är två av böckerna som jag har beställt. 

The Land of Osiris av Stephen S. Mehler. 

Den handlar om egypten, pyramider och myter som kan ha sanning i sig. Jag är inte nöjd med de vedertagna versionerna om pyramidernas historia och är således intresserad av annan input i ärendet. 

Edgar Cayce on Atlantis av två stycken med namnet Cayce. 

Edgar Cayce aka ”den sovande profeten” är känd för de ”readings” som han utförde under ett transliknande tillstånd. Genom dessa readings ledsagade han människor med diverse problem. Jag är inte säker på vad boken handlar om men i flera av sina readings talade Cayce om ett forna liv som invånare på Atlantis, så jag antar att boken handlar om det. Jag ser mycket fram emot denna läsning.

Rekommenderar er att läsa nån biografi eller nåt om honom ifall ni är intresserade. 

Läste den här recensionen på Paulo Coelhos senaste bok Otrohet. 

Och jag känner så igen mig i recensionen, den får mig att tänka på många av hans andra böcker, typ Pilgrimsresan, Veronica bestämmer sig för att dö, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, 11 minuter, Alkemisten, med flera. Det finns hur många som helst.

Och vad som är återkommande i hans böcker är inte bara platta miljöbeskrivningar (”jag kom fram till en byggnad från medeltiden”) utan det är även dessa kvinnoperspektiv som är helt fucked up. 

För han har gjort det till nån slags grej att skriva ur ”djupet av (vackra) kvinnors hjärtan”, haha. Många av hans böcker är skrivna ur en (vacker) kvinnas ögon.

Alla människor beter sig jättemärkligt i hans böcker men framförallt måste jag säga att kvinnorna som ”finner passionen” beter sig märkligast av alla. Det är allt från att ”lära sig vad sann njutning är” genom att gå barfota på grus i minusgrader till att onanera framför en autistisk människa vid ett piano. Eller för all del att få orgasm av att gå förbi en fontän mitt på dan och bara råka tänka på sin alldeles specielle och mystiske TORSK. 

Känns också viktigt att poängtera att hans böcker inte går under kategorin snusk. Man blir inte upphetsad av att läsa hans böcker direkt, ja, i varje fall blir inte jag det. Han är rätt torr rakt igenom, vilket är för väl eftersom jag inte uppskattar erotik i litteratur.

För ja jag har så klart läst jättemycket av Paulo Coelho. Och mycket har jag högläst. Högläst för vem? Högläst för whoever the fuck som vill lyssna. För så här är det: Hans böcker är fantastiska. Ja – hans karaktärer saknar djup. Ja – hans miljöbeskrivningar är torra. Och ja – jag tror han skrev ”te i kristallglas” i varannan satsbyggnad i boken ”Pilgrimsresan”. Men hans böcker är nästan som parodier på sig själva. Och jag älskar parodier som egentligen inte är parodier (musikaliskt exempel på detta: Beach boys).

Hur han har kunnat vinna stora litterära priser som seriös författare har jag ingen aning om men jag är glad att han har det för jag har uppskattat att läsa hans böcker. Har inte läst alla böcker men desto mer har jag ju att se fram emot ju närmare klimakteriet jag kommer. Dåliga recensioner bekräftar bara att han inte har förändrats.