Läste den här recensionen på Paulo Coelhos senaste bok Otrohet.
Och jag känner så igen mig i recensionen, den får mig att tänka på många av hans andra böcker, typ Pilgrimsresan, Veronica bestämmer sig för att dö, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, 11 minuter, Alkemisten, med flera. Det finns hur många som helst.
Och vad som är återkommande i hans böcker är inte bara platta miljöbeskrivningar (”jag kom fram till en byggnad från medeltiden”) utan det är även dessa kvinnoperspektiv som är helt fucked up.
För han har gjort det till nån slags grej att skriva ur ”djupet av (vackra) kvinnors hjärtan”, haha. Många av hans böcker är skrivna ur en (vacker) kvinnas ögon.
Alla människor beter sig jättemärkligt i hans böcker men framförallt måste jag säga att kvinnorna som ”finner passionen” beter sig märkligast av alla. Det är allt från att ”lära sig vad sann njutning är” genom att gå barfota på grus i minusgrader till att onanera framför en autistisk människa vid ett piano. Eller för all del att få orgasm av att gå förbi en fontän mitt på dan och bara råka tänka på sin alldeles specielle och mystiske TORSK.
Känns också viktigt att poängtera att hans böcker inte går under kategorin snusk. Man blir inte upphetsad av att läsa hans böcker direkt, ja, i varje fall blir inte jag det. Han är rätt torr rakt igenom, vilket är för väl eftersom jag inte uppskattar erotik i litteratur.
För ja jag har så klart läst jättemycket av Paulo Coelho. Och mycket har jag högläst. Högläst för vem? Högläst för whoever the fuck som vill lyssna. För så här är det: Hans böcker är fantastiska. Ja – hans karaktärer saknar djup. Ja – hans miljöbeskrivningar är torra. Och ja – jag tror han skrev ”te i kristallglas” i varannan satsbyggnad i boken ”Pilgrimsresan”. Men hans böcker är nästan som parodier på sig själva. Och jag älskar parodier som egentligen inte är parodier (musikaliskt exempel på detta: Beach boys).
Hur han har kunnat vinna stora litterära priser som seriös författare har jag ingen aning om men jag är glad att han har det för jag har uppskattat att läsa hans böcker. Har inte läst alla böcker men desto mer har jag ju att se fram emot ju närmare klimakteriet jag kommer. Dåliga recensioner bekräftar bara att han inte har förändrats.
Jag läste Alkemisten för flera år sedan bara för att en massa människor tyckte att den var fantastisk. Själv tyckte jag att den var det värsta snömos jag någonsin läst.
Känns ärligt talat betryggande att läsa någon annan som finner hans karaktärer etcetera som platta. Jag finner hans böcker rätt så lame rent generellt om än på något sätt roande. Jag läste 11 minuter efter att ha hört så mycket gott om boken och uppmanats att läsa den men blev inte särskilt tagen av historien… Hur var det som – fick han ett Nobelpris eller var det dravel? Om han fått det är jag totalt oförmögen att ta in det ;-)