Idag när jag och sonen stod och vek lakan ramlade den här grejen ut från tygvecken. 

Sonen undrade vad det var och jag berättade.

”Jaha. Jag trodde att det var din menskopp mamma”

Just nu sitter jag och tänker på alla som har stoppat upp trosan med toapapper och sen varit rädda för att papperet ska söka sig ner genom byxbenet och ut på golvet så att alla kan se.

Så att alla kan se ditt papper. Ditt blod. Och om dom har med sig ett mikroskop: Ditt bortstötta och obefruktade ägg.

Och jag vill säga till er: ni är inte ensamma. 

Vi är så många som har upplevt detta att skulle vi bestämma oss skulle vi kunna karva oss genom Hallandsåsen med hammare och skruv på bara några dygn. 

Vi skulle kunna lösa Palmemordet på några minuter. 

Vi skulle kunna ordna fred i världen på sju sekunder.

Eller kasta en ko över fem varv runt jorden.

Idag packade vi ihop några ”dammsugare” och en kolsyrad 1,5-litrare med vatten och drog till Ragnhildsholmen precis utanför Kungälv. Ragnhildsholmen är alltså resterna från en gammal fästning från flera hundra miljoner år sedan. 

Där fanns förutom ett rikt fågel- och växtliv även: en familj som spelade in nån slags familjefilm, en pappa som vi kan kalla ”murklättraren” samt ett äldre par med både hund och gångstavar.

Den äldre damen med hund sa att det fanns en ”utställning” ett par kilometer därifrån som vi ”borde kolla in”. Den äldre mannen med stavar sa att det ”bara var en massa vitaminer” och att det ”måste finnas nån måtta på det goda”. När vi drog dit upptäckte vi att det inte alls var nån ”utställning” utan en sånt där ställe med självplock där man kan plocka sina egna grödor. 

Till exempel kunde man plocka sin egna vitkål och korriander. 

Så vi for vidare på andra äventyr. Men innan vi lämnade holmen lyssnade vi på en inspelad guidning om platsen på mobilen (det kostade inte mer än vanlig samtalstaxa). Där påstod rösten att ”sista gången som Ragnhildsholmen nämndes var år 1311”. Och det var länge sen tycker jag. Alltså kom igen, den måste ju ha nämnds mer de senaste 700 åren. Jävligt suspekt.

Och här har jag lyckats fångas på bild när jag böjer mig framåt för att granska om jag har fått mens. Den är nämligen nio dagar sen och jag väntar mig den explossivt vilken dag som helst. Ni med menscykel som läser detta förstår säkert vad jag talar om för typ av oro. Obs är inte gravid obs obs. 

Min dotter har tutat i sin hajgalna lillebror att alla hajar har snippor. Eller, ”det finns de som inte har det, men de är MYCKET ovanliga”. 

Idag är det internationella mensdagen. Tänker att den här bilden passar. 

OCH JAG FICK MIN MENS IDAG!! Känner mig så hedrad, symboliskt betyder det här mycket för mig. Det känns som att jag har fått en Emmy award eller nåt, fast av mensanden och månmodern i stället. Gud vad jag önskar att jag bodde nära en tjärn så att jag kunde springa ut naken och dansa runt den senare i kväll. Jag är så jävla blek så om nån skulle se mig skulle den automatiskt utgå från att jag är ett mystiskt skogsväsen förutom att jag till skillnad från skogsväsen skulle fastna på bild. Jag skulle hamna på framsidan av Aftonbladet helt naken och det är jag väl inte HELT bekväm med. 

Men så bor jag i Kungälv i stället och här finns en tjärn i skogen (eller snarare en meterdjup damm) men det är två kilometer dit så glöm det. 

Hoppas att ni har haft en fin mensdag och att ni har fått något riktigt mensigt gjort idag!

Jag har inte lidit några svårare PMS-mens-humörssväningar sen jag tog ut hormonspiralen men nu verkar naturen ha kommit ikapp. Har spenderat en hel dag med ett jävligt dåligt humör. Jag tycker att ungefär allting är himla störande och det går naturligtvis ut över min familj, och då främst barnen, som irriterar mig något fruktansvärt. De går långsamt, äter långsamt, låter för mycket, frågar för många frågor som JAG INTE KAN SVARET PÅ.

Jag har nått en mognad i livet då jag inser att det inte fungerar att tänka ”NU SKA JAG SLUTA VARA SÅ HIMLA SUR” för jag vet ju med mig att det inte funkar så. Är jag sur så är jag sur, och då blir det bara värre av att tänka att jag borde vara glad i stället.

Så det enda jag kan göra är att känna igen de små blixtrarna av fanskap när de kommer och göra plågan för min omgivning så liten som möjligt genom att HANTERA skiten. 

Har ni några tips på hur att göra? 

Just nu känns det som att det vore bäst om jag stängde in mig i en garderob till detta seglat förbi. Men så kan inte ens prinsessan Victoria göra. Till och med hon måste bita i knogarna och kämpa när mensen lackar och hon helst vill förvisa Estelle till Tyskland. För övrigt känns det som att även lilla Estelle, trots sin ringa ålder, också lider av regelbundet menshumör. Eller jag är helt säker. Jag är helt säker på att hon redan har PMS. Att hon är nån slags menscykels-savant som trots att hon inte släpper ett enda ägg under månadens lopp ändå lyckas samla på sig vätska och ge blickar som ber hela hovet att resa över Atlanten i en båt som är spökligt lik Titanic. 

Såhär har jag ”hanterat” humöret idag, jag har… 

• … undvikit barnen genom att uppmuntra dem att inte vara med mig
• … värmt rester till mat för att slippa vara i köket
• … legat inne på rummet och spelat det här nya spelet ”Ruzzle adventure”
• … med en pedagogisk dr Phil-stämma talat om för alla inblandade att jag är på otroligt dåligt humör för det är verkligen viktigt att kommunicera 
• … bara svalt irritationen flera gånger utan att agera på den, dock att jag tror att detta lagrats i kroppen nånstans nu och att jag kommer drabbas av bronkit??