Kent har precis släppt den sjukaste trailern för ett album i svensk pophistoria. I och med Kents framgång har det blivit pompösare för varje år. Senaste skivan spelades in i en lyxig studio i Los Angeles och det är väl bara Kent som kan ha hybris nog att i Sverige starta en helt egen festival. Men trots allt det där så tyckte jag ändå att den här 3 minuter (!) långa trailern var lite väl. Till de sista scenerna och det stod klart:

KENT LÄGGER NER WHAT THÄ FACK????!

Jag har egentligen inte lyssnat på Kent så mycket de senaste åren. Precis som varannan medelklassunge har jag haft en kentromans under tonåren. Ändå så gungar marken. Det här känns så sjukt. 

Det kanske hänger ihop med att Kent på många sätt definierat min ungdom och att jag i helgen officiellt trädde ur den genom att fylla 26 år (i alla fall enligt bostadsförmedlingen, SJ och SAS).

Men framför allt så har Kent satt fingret på mitt hat mot auktoriteter och en ständig känsla av att det är jag och de som står mig nära mot världen. Och det känns jävligt trist att bandet i framtiden inte kommer att göra det.

Samtidigt är det på många sätt naturligt. Och nog var det dags.

Nu kanske jag ska realisera den där tatueringen på ryggen: Jag ska aldrig ignorera kärleken.

Eller nej, det ska jag nog inte. 

/ Filip