Ibland är jag glad över att jag föddes med xx-kromosomer. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan, klockan är väl halv tre på natten eller något sånt. Ni vet hur det är den tiden på dygnet i en kallt upplyst vagn, man är trött och klibbig av svett och det tjuter lite extra i öronen. Jag lyssnar på inget särskilt och betraktar personen som sitter på sätet snett framför mig.

En utomjordings kärlekstörst

Du försöker se avslappnad ut, tittar ut genom fönstret fastän det inte finns något att se där, det är ju mörkt, det enda som man kan betrakta är en tunn spegelbild av sig själv. Hur känner du nu? Känner du någonting?

Jag ser att du kämpar för att inte börja gråta här mitt i kollektivtrafiken. Du försöker gömma dig genom att vrida upp volymen på soundtracket till ditt liv.

Är du medveten om att du själv läcker lika mycket som dina Koss? Dina dyrt friserade mörka lockar, din poppiga Fred Perry-jacka och dina hippa sneakers kan inte stoppa flödet. Det här blir en ensam lång väg hem för dig.

Alla vet känslan av att allt rasar inom en och hur absurt det är att världen ändå fungerar där utanför. Tunnelbanan stannar vid Zinken precis som vanligt. Inom dig skriker du: VET NI INTE ATT JAG ÄR ENSAMMAST I SVERIGE

Du tror att det inte syns, att du är livrädd med stil. Du tror att jag bara ser din hand som nervöst drar genom håret, ditt fipplande på mobilen, hur du anstränger dig för att se ut som en helt vanlig 20-nånting-åring som är på väg hem.

Men Spotify spelar er sång

Och Stockholm ligger öde och världen håller andan

Låt mig gissa: hon hade säkert på sig den kappa hon hade första gången ni träffades. Låt mig gissa: hon sa att du är en av hennes bästa vänner men att det helt enkelt inte går just nu. (VADÅ JUST NU?! VADÅ JUST NU?!!!) Låt mig gissa: hon grät när hon sa det, du kände knappt smaken av den billiga öl du hällde i dig medan du flackade med blicken och stenhårt höll kontrollen över dina egna tårkanaler.

Du vet inte vad du ska säga, för det finns inga ord för det, på det här jävla språket

Särskilt inte du, särskilt inte du har några jävla ord, ty den svenska välfärdsstaten kompenserar inte för sånt, du har inga ord att säga till din bästa kompis Sebastian eller Fredrik eller vad han heter, förutom att fan det sög ju. Svenska män gråter inte. Svenska män pratar inte. Du har inte ens några ord att säga till dig själv.

Men du har Kent.

När du kommer hem kommer du att lägga dig på golvet. Du ligger där hela natten. Du lyssnar på alla album, ett efter ett. Långsamt löses alla knutar upp av Jocke Bergs distade röst. Mollackorden letar sig in dit inget annat kan nå. Under skinnet, genom venerna och så till hjärtat. BOOM, till slut, precis innan refrängen. Som en elektrisk chock genom skelettet. Du börjar gråta.

Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större

Med Kent kan du äntligen formulera

Varje gång du möter min blick hör jag ditt hjärta ge mig blod

 Med Kent vågar du vara rädd

Varje gång du möter min blick går en störning genom ljuset

Med Kent är du aldrig ensam

Varje gång du möter min blick så vet jag vem jag är  

Med Kent lyckades hon krossa ditt hjärta.

/Karin

Bild: kent.nu

Läs också: Livets ord – Livrädd med stil