Alla vet att den som bryr sig minst är den som har övertaget. Regeln gäller allt, från att vara häftigast i klassen till att vara den som innehar makten i en relation. Givetvis finns det alternativa analyser. Min kompis Felicia, som är den smartaste personen jag känner, brukar exempelvis säga att det är den som raggar som är överlägsen. Den aktiva parten kan när som helst avsluta interaktionen medan den passiva är beroende av uppmärksamhet.

Det är rimligt. Ändå kan jag inte kväva den där känslan av att jag är galen och tramsig. Min lätt excentriska läggning gör att jag aldrig kommer att kunna bli en sån där cool, hipp tjej. För att vara det måste man nämligen besitta en special egenskap: att vara sval.

Hur vet jag detta, kanske ni undrar? Det är inte så att jag hänger i några slags innekretsar. De två hippaste personerna jag känner är Linnea och Elsa i London, och jag skulle verkligen inte beskriva dem som särskilt svala, men jag har träffat deras bekanta. Och sedan finns ju internet.

På internet finns massor av bloggar där häftiga unga tjejer visar sina fräsiga kläder. De bor i lägenheter med smakfull inredning, alla tapeter vita. (Ev grå fondvägg.) De har såna där kaffepressar som gör att kaffet alltid blir för starkt eller för svagt. De designar och fotar. De går på exklusiva visningar och vernissager och de har definitivt ingen humor. Man fattar inte riktigt hur de får pengar men man fattar att de har det. Ni vet vilka jag menar.

Är jag avundsjuk för att jag inte är en av dem? Lite kanske. Jag vill också vara cool. Men för att bli det skulle jag behöva förtränga hela min personlighet. Jag är nämligen allt annat än sval, för ibland känner jag mig som ett kärnkraftverk med härdsmälta som kommer att utplåna allt i min närhet. Om det är något jag aldrig kommer att förstå, är det folk som uppskattar måttlighet.

Var på E:s nya utställning i dag, så cute… Här är jag och håller i ett glas champagne och ler lite svalt in i kameran… Ja, jag drack bara ett glas, det är inte så att jag tänker ”fan vad najs, gratis bubbel, perfekt förkrök” direkt haha nej gud vem gör det… Nej, jag ska ju upp tidigt i morgon och fota min bae i motljus och sen lägga upp här på bloggen, dessutom måste jag göra en ansiktsmask innan jag lägger mig… Så himla glad över min nya kappa förresten, den är från Acnes vårkollektion, såååå exited över den verkligen… Sååå exited så himla fin jacka… mm verkligen jättekul här du förresten tänkte ta en Uber hem till Vasastan snart ska du med vänta kan du rikta upp hakan lite så får jag en bra bild…

Det där är dom. Det här är jag:

FAAAAN VA BRA VI ÄR FILIIIIIP JAG DÖÖÖÖÖÖR ÅH JAG MÅSTE HOPPA UPP OCH NER NU DEN HÄR LÅTEN ÄR SÅ JÄVLA FEEEEEET AHAHAHAAAAAAAH AAAAAARGHHH JAG FÅR NÄSTAN ORGASM AV DEN HÄR BASGÅNGEN JAG ÄLSKAR LIVET JAG ÄLSKAR OSS KÖP MER BÄRS FÖR FAAN ÅÅÅÅH JAG ÄLSKAR OSS SÅ MYCKET!!! – HAHA DU DÄR VET DU HUR BRA JAG ÄR ELLER DIN LILLA MEDELMÅTTA HAHAHA SLUTA SPELA JÄVLA SKITRTIST VIT HOUSE ÄR DU RASIST ELLER VAR E BASGÅNGARNAAAAA???? blööörgh fan va full jag blev nurå wääh aja faan lovar du att du älskar mig määä där är han jag var kär i på gymnasiet mää öööh var är jag nu?

Dom är alltid lite lätt frånvarande. Jag är alltid närvarande ut i varje cell av min kropp. Dom låtsas ha dåligt självförtroende fast dom låtsas att dom inte bryr sig egentligen, jag är osmakligt självgod alternativt har en osläckbar kärlekstörst alternativt båda. Deras känslor visar sig med en stilfull tår i ögonvrån, mina manifesteras genom att jag bryter ihop och storbölar så att snoret flyger.

Men när jag inte är sådär hög på livet sitter jag mest hemma och skriver och gör musik. Då är jag världens mest introverta människa och blir irriterad om någon sms:ar. Jag pallar inte ens ha instagram. Hade snapchat förut men det var så jobbigt med alla som skickade bilder hela tiden.

När dom inte vistas bland folk (fast de verkar alltid umgås med någon) är dom ändå sminkade (obs inte för mycket dock) och snygga eftersom de tar bilder hela tiden.

Jag frågade min kära vän Jakob, som är den mest utlevande och livstörstande mänskan jag känner, om varför folk gillar måttlighet. Han svarade: ”måttlighet är inte så dåligt. Ingenting är dåligt, sen kommer måttlighet, men det optimala är givetvis mycket”.

Ja, tänkte jag. Där har vi en rimlig livsfilosofi. Man lever ju bara en gång så det är lika bra att suga ut allt man kan. Jag är ändå för dålig på att ta selfies.

/Karin

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om hur man får en lägenhet i Stockholm. Jag kan numera titulera mig expert FÖR JAG HAR LYCKATS!!! Det sägs vara omöjligt att få ett förstahandskontrakt i Stockholm men på något sjukt vis har jag lyckats. I Västberga! Bespara mig namnskämt (är iofs bara jag som drar dom hehe).

I lördags efter att jag flyttat in var jag och snäll-Victor på ett hamburgerhak i grannstadsdelen Midsommarkransen. Hamburgerstället är PRECIS så klyschigt som man tänker sig. Bredvid oss satt ett par och utbytte, på fullaste allvar, följande meningar:

– Alltså gud. Vi köpte den ju ändå på Stalands?
– Jaa det är faktiskt lite konstigt, att dom inte skriver ut det?
– Det står ju här. Nä fyfan. Angora-ull verkar ju vara jättedåligt.
– Så jävla vidrigt.
– Alltså det är sjukt att man inte kollar upp sånt här innan.
– Ja, det är ju bara några knapptryck lixom. Vill du ha en öl?
– Fyfan alltså. Jag känner mig faktiskt lite smutsig. Ja, gärna.

De fick en varsin ny öl.

– Vet du vad jag skulle vilja ha?
– Nää
– En hemsida liksom där ALLT som jag kan köpa finns med. Där allt är okej liksom
– Det är fett smart! Du bara göra en app.
– Ja, jag ska fan göra det! Åh, här kommer våra hamburgare.

SKOJAR NI MED MIG

Välkommen till ångesten i Midsommarkransen.

/ Filip

I en intervju, på frågan vad de som barn ville bli när de blev stora, svarade Chris: ”Nothing really. I’m not a very ambitious person”. Neil svarade: ”I wanted to be a pop star.”

Vad är viktigast: kärleken till människor eller kärleken till popmusik?

När man blir gammal, det vill säga är över 23, tror man att man inte kommer att bli kär igen. Man minns de där förälskelserna man hade när man var 15 och tänker att det där kommer jag aldrig mer att uppleva. Det enda man kommer att kära ner sig i är människor och kanske stilren skandinavisk design eller så. Man tapetserar inte sitt rum med tidningsurklipp med sina favoritband, man sätter upp en tavla som visar att man har varit på fotografiska museet, tänker man.

Detta var min uppfattning tills två litet tvära engelsmän dök upp i mitt liv.

Så här började det: För några år sedan lyssnade jag igenom Nightlife. Jag blev helt fast. Det var nåt som inte stämde, minns jag att jag tänkte. Den pulserande och ibland lätt fanatiska dansmusiken hade något svart och mörkt som liksom skar mot beatsen. For your own good, call me tonight… Det var känslan av att befinna sig på ett dansgolv och vara skitsnygg och populär men med avgrundsdjup ångest. Come on, call me!

Under den hösten, när jag var 20 år och precis hade flyttat hemifrån, tog jag mig an hela den låtskatt som är signerad Chris Lowe och Neil Tennant. Det vill säga, trettio år av pop. Succesivt växte känslorna och nån gång kring julen 2011 var jag definitivt kär. Till skillnad från mina flyktiga romanser i tonåren har det här förhållandet hållit genom allt, såväl mina gangsterrapperioder som när jag varit besatt av shoegaze och proto-grunge.

Och när jag skriver kärlek så menar jag det. Många jag känner tycker jag är lite fånig. De kanske tror att jag driver och är ironisk. Det är jag inte. Och om det är något Pet Shop Boys har lärt mig, är det att gränsen mellan vad som är ironi och vad som är verklighet ibland är ganska flytande.

Det är inte alltid lätt att avgöra varför man fastnar. Jag ska försöka definiera varför jag älskar Pet Shop Boys, men den där djupa, vällande känslan av kärlek kan vara lite svåranalyserad. Kanske är det just därför. Ingen annan kan beskriva kärlek såsom Neil Tennant, eftersom han just beskriver, snarare än att försöka förklara någon sorts ”kärlekens natur” som inte finns.

Neil Tennant använder sig inte av metaforer, han använder sig av verkligheten. Han talar om hur det känns, direkt, och då går det direkt till hjärtat. Kärlek är ju något som sipprar ur de mest vardagliga ting.

I stood at the kitchen sink, my radio played
songs like ‘Tainted Love’ and ‘Love Is Strange’
As I listened and the words hit my ears
I cried sudden tears

Och sen är det ju Chris Lowes syntar. Den rytmiska basslingan i I get exited (you get exited, too) – just så känns det när man fylls av en nervositet och förväntan över att något riktigt stort kommer att hända. Eller de hysteriska stråkarna i introt till Love is a Bourgeois construct. Man behöver inte ens lyssna till den ironiska, geniala texten, man förstår ändå. En avgörande anledning till att min kärlek till the Boys inte har svalnat är helt enkelt duons förmåga att snickra perfekta poplåtar. Så. Jävla. Många. Perfekta. Jävla. Poplåtar.

Jag älskar Pet Shop Boys för att de skrev How can you expect to be taken seriously? om bajsnödiga artister som vill förbättra världen. Jag älskar dem för introt till Axis. Jag älskar dem för att de skriver låtar om att skicka e-mail och om Che Guevara som dansar disco. För Michael Mayers remix av Flamboyant. Jag älskar dem för hela deras image.

Det är inte så att jag bara lyssnar på Pet Shop Boys. Den här veckan har jag exempelvis lyssnat på en massa ny P3-musik trots att Silvana Imam är fett överskattad. Jag tycker Little Jinder, Rein, Archy Marshall, Porches och Pinkshinyultrablast och allt annat som är hippt är jättebra. Ni får inte tro att jag är en sån där som läser typ Mojo. Jag har faktiskt lite koll.

Men jag älskar inget som jag älskar Pet Shop Boys.

/Karin

Jag har tänkt på det ett tag nu och häromsistens fick jag nog. Vet ni vad jag är trött på? På idioter och folk utan humor, ja. Men också på alkohol, dans och dekadens.

Ibland kan jag känna ett tomrum inom mig. Ni vet, den där känslan man får ibland när man blänger ut genom fönstret, det är grått och trist ute, och man tänker ”jaha, vad ska det här vara bra för?”. Eller när man sitter och kommer på sig själv med att läsa en astråkig Facebook-post från någon som är på resa i Långtbortistan och undrar varför man vet att den här personen, som man typ inte känner, har bränt sig i solen?

Eller när man är sugen på nåt, står och hänger framför kylskåpet, hittar inget, öppnar skafferiet, hittar inget där heller – och går tillbaka till kylen eftersom man har en idé att det på nåt magiskt sätt skulle dykt upp nåt smaskigt den minuten man blängde tomt i skafferiet? Men det dyker aldrig upp nåt. Och man är för lat för att gå till kiosken.

Just den känslan vill man fly ibland. Därför fyller man sitt liv med saker som drömmar, storslagna framtidsplaner, musik, dansgolv och sånt som stimulerar endorfinproduktionen. Pinsamma kärleksförklaringar när sociala koder plötsligt lösts upp. Enormt självförtroende. Musik, musik, musik, rytmer och harmonier som skär som elektriska chocker genom skelettet. Et cetera. När man är i ett sådant tillstånd älskar man livet, för man känner hur själva livet pulserar i kroppen. Det är det bästa som finns. Jag har älskat det sen jag var tonåring.

Men det finns en baksida, och den växer ju äldre man blir: Bakfyllorna. Ångesten över att man var för full för att kunna fyllekäka. Tomhetskänslan som infinner sig, så mycket större än vad den var innan. Känslan av besvikelse, av nåt man inte riktigt vet vad, kanske att det blir måndag igen.

Är det värt det?

Det är inte värt det, har jag kommit fram till. Från och med nu ska jag lägga av med allt som ger mig en sån där euforisk känsla, syntetisk eller ej. Jag har läst en del buddistiska tänkare på sista tiden (jag vet lol men ja) och jag tror verkligen – håll i er nu, för det här är jävligt djupt – att man blir lyckligare av att inte göra saker som gör en lycklig. Man lär sig att nöja sig. Att se det stora i det lilla. Att omfamna ett, om ni vill kalla det så, Svenssonliv där dagens nöje är att vattna blommorna.

Jag tror att en sådan livsstil kommer att göra mig till en harmonisk människa. Har till och med funderat på att flytta till typ Enköping eller nån lagom stad. Det kommer nog inte hända nu, men kanske i framtiden.

Jag spolar kröken, alltså. Och allt annat som för tillfället ger mig kolsyra i ådrorna. Är det inte moget så säg?

/Karin

Bild: thestranger.com.

Ibland tänker man bara ”nä, fack it all”. Men uppenbarligen kan indignationen över världens tillstånd gå för långt. Eller högt. Som i fallet med den här mannen.

Vissa kanske skriver nåt hatiskt på internet. Andra röstar på extrempartier eller går till en klimatångestterapeut när de känner att världen håller på att gå åt helvete. Den här Seattlebon valde att klättra upp i ett skyhögt träd. Jag klandrar honom inte. Gårdagens terrordåd visar ännu en gång att världen inte direkt är på väg åt rätt håll.

Har man inte råd att göra som galningarna i Mars One och fly jorden får man väl klättra upp i ett träd. Då är man åtminstone en liten bit på väg åt rätt håll.

Enligt nyhetsrapporteringen verkar mannen inte vilja manifestera något politiskt budskap. Inte heller verkar han psykotisk eller hög. När brandkåren försökte få kontakt med honom började han kasta kottar och peka finger. Han vill helt enkelt bara vara i fred och han har till och med flätat ihop grenarna till en liten säng där han har tagit sig en tupplur.

Internet var inte sent med att rycka ut och stötta mannen. Hashtaggen #ManInTree sprider sig och under trädet, som står placerat på ett torg, samlades tidigare en skara människor med plakat för att uppmana myndigheten att låta honom vara.

Själv tycker jag att trädmannen är fantastisk. Han sitter där i trädet och, likt ett postmodernt konstprojekt, visualiserar hur meningslösa och tomma västvärldens moderna politiska projekt är. Trots att det inte finns nån poäng över huvud taget med att sitta i ett träd tycker människor uppenbarligen att det är värt att försvara.

Kanske är människors engagemang för trädmannen ett exempel på hur individualismen spårat ur. ”Han vill sitta i ett träd – och? Vem är du att hävda att han inte har rätt att göra det?”. Eller kanske är det snarare tvärtom, en desperat längtan efter att få distansera det egna jaget från ett kvävande kollektiv. Eller allt på en gång.

Antagligen kommer han ner snart. Hans proviant i form av äpplen är slut, eftersom han använt dem för att kasta på nyfikna förbipasserande och folk från myndigheter.

Uppdatering: Mannen ska nu vara nere på marken helt oskadd. Ännu en gång har dom segrat. Oklart vilka ”dom” är, men ändå.