Leonardo DiCaprio vann äntligen en Oscar. Vinsten i sig var en lågoddsare och det var inte heller till någons förvåning att DiCaprio ägnade sina – numera begränsade – tacktalsminuter åt sin favvofråga: KLIMATET!

Det är inte första gången DiCaprio pratar om klimatet. Han har till och med gjort en dokumentärfilm om det.

Det är på många sätt lovordat för en av Hollywoods största att strunta i småsaker som att tacka kamermännen och istället fokusera på en viktigare fråga. Ändå är det något som svider. DiCaprios tal kommer inte innebära att jag slutar flyga, äta kött eller bry mig mer om de stackars människor vars öar i indiska oceanen kommer att sjunka som en följd av klimatförändringar. Om något vill jag göra tvärtom det DiCaprio advokterar.

Leonardio DiCaprios tacktal får mig att vilja föda upp antibiotikaresistenta belgian blues som betar runt omkring mitt alldeles egna kolkraftverk. På fältet bredvid ska jag odla genomodifierade grödor i ett mönster som från några kilometers håll kan avläsas: FUCK YOU LEONARDO!

Varför? Det kokar egentligen ner till ett problem med miljörörelsens image. Det finns inga som är så lätta att hata som självgoda profeter som listat ut sanningen. Och miljörörelsens kärna är den typen av människor. Det enda som skiljer Leonardo DiCaprio från Greenpeace-rastafari-männen eller programledarna i Vegorätt är utseende och inkomst. Det som förenar dem är att de har NOLL likeability.

Vad som är bekymmersamt för miljörörelsen är att det här är ett cirkulärt problem. Så fort en kändis börjar BRINNA för miljön och påpekar det i varenda jävla tal så sjunker hens likeability. Ta kändisvärldens mest lajkäbbal person just nu, typ Alicia Vikander. Vi älskar att älska henne. Men hade hon ägnat sitt oscarstal åt korallrevens förtvining istället för att vinka hem till Sverige hade det varit långt ifrån samma sak.

Så vad behöver miljörörelsen och Leonardio DiCaprio göra?

Jag tror egentligen är att det är rätt så enkelt. Sluta tro att ni kan rädda världen. Det kan ni inte. Det är TUSEN gånger mer sannolikt att nån iransk 17-åring kommer på en evig källa till energi än att ni lyckas övertyga folk att sluta äta kött, sluta flyga, sluta åka bil och sluta köpa saker de egentligen inte behöver.

Om ni bara tar det där klivet ner från hästen kommer ert uppdrag att bli såååå mycket enklare.

/Filip

Justin Bieber har länge varit förknippad med det klassiska tonårsskriket. Beliebers har i genomsnitt varit 14 år gamla och Justins musik har blivit spottad på av en avsevärd del av musikvärlden.

Därför blev jag lite förvånad när det dök upp en video på Instagram på en bekant – en riktig danderydssnubbe, barbourjacka, välklippt – som tillsammans med två likasinnade brölade till Biebers hit Sorry. Dessutom noterade jag i helgen att de som brölade allra högst till Bieber på krogen var unga vita snubbar lika mig själv.

Nog för att den breda massan omfamnat Bieber under 2015. Inte minst den här bloggen. Men det känns som att den här typen av män skulle vara den sista utposten i Biebers fanbase.

Sen slog det mig. Och jag blev nästan arg för att jag inte såg det tidigare. Justin Bieber har det senaste året tryckt på alla knappar som finns för att göra honom till en favorit hos oss unga vita män. Nu i efterhand verkar strategin så uppenbar.

Bevis?

1. Hans penisbild

Justins mandom blev fångad på bild under en semester med modellen Jayde Pierce i Bora Bora under jul. Det kanske verkar betydelselöst men det finns få saker som väcker sån respekt bland unga vita män som en välhängd kille som showar loss med en modellflickvän på semestern. Vidrigt? Ja, men effektivt! Med tanke på hur avslappnad Justin är på bilderna tyder det mesta på att det är ett steg i att bredda fanbasen. Man nästan hör PR-konsulterna i bakgrunden.

2. Kalsongreklamen

Det kan tyckas ironiskt att det som gör Bieber framgångsrik bland testosteronstinna män är hans egen sexualitet. Men i centrum för i princip all idolisering av manliga stjärnor är deras kroppar. Bevis? Tja, Fredrik Ljungberg, Zlatan, Beckham osv.

3. Will Ferrell

Åh, som vi älskar Will Ferrell. Alla unga vita män provar någon gång på att leka Frank The Tank på en fest, eller citerar valfritt från Talladega Nights vidrigaste scener. Inte konstigt då att Bieber lät sig häcklas av just Ferrell i Comedy Central Roast.

4. Texterna

Alltså Sorry. Det är ju på många sätt världens vidrigaste låt?! Men finns inte något som är mer framgångsrikt hos unga vita män än just douchiga texter. Det spelar ingen roll om det är Tame Impala, Markus Krunegård eller Justin Bieber. Det är en ständig källa till framgång.

Efter det här är slutet nära. Jan Gradvall kommer att börja skriva spaltmeter med hyllningar till Bieber och Justins ursprungliga Beliebers kommer att tröttna. Oliver Backman på Café har redan inlett undergången.

Med andra ord är Biebers nya strategi framgångsrik men kortsiktig.

This is the part of me that you never gonna ever take away from me, no 

Det var för några år sedan, pendeltåget mellan Stockholm och Uppsala. Halvtomt i vagnen. Mitt emot mig satt en tjej i femtonårsåldern. Hon såg ut exakt som alla andra tonåringar gör: håret i en tofs, tajta jeans, en topp med tryck från H&M. Ansiktet hade hon smetat in i en beige gegga och ögonen var nerkladdade med svart kajal. Hon såg ut som en panda. En ledsen panda med blanka ögon.

Lågmält pratade hon i sin telefon. Då och då drog hon in lite snor och svalde. Eftersom jag hade glömt mina hörlurar hemma kunde jag inte låta bli att lyssna. ”Nej, han sa inte varför. Eller han sa att han har mer gemensamt med henne. Ja… Han har redan avföljt mig på insta.”

Vad samtalet handlade om var inte så svårt att räkna ut. Hennes hjärtas utvalda hade uppenbarligen dumpat henne för någon Mikaela. Fy fan vad ruttet, jävla Mikaela, tänkte jag när jag såg svarta tårar rinna längs min medpassagerares kinder.

Efter ett tag avslutade hon samtalet och tog fram ett par vita Iphonelurar ur väskan. Musiken strömmade ut i den tomma vagnen. Hon lyssnade så högt att det gick att höra Katy Perrys stämma över gitarriffet:

Days like this, I want to drive away
Pack my bags and watch your shadow fade

Tjejen tittade ut genom fönstret med tom blick. När låten var slut väckte hon sin telefon och spelade den igen. Jag funderade på om jag skulle informera henne om att Spotify har en repeatfunktion.

Efter ett tag började hennes ansiktsuttryck förändras. Fjärde gången popstjärnan sjöng refrängen hade tårarna slutat rinna. I stället verkade hon bestämd. Hon hade satt sig upp ordentligt i stället för att halvt luta sig mot väggen. Hennes läppar mimade knappt märkbart och säkert omedvetet:

Throw your sticks and stones, throw your bombs and bones, but you’re not gonna break my soul
This is the part of me that you’re never gonna ever take away from me, no

När den automatiska rösten meddelade att nästa station var Upplands Väsby reste sig flickan upp. Jag följde henne med blicken när hon ställde sig vid dörrarna och väntade på att tåget skulle stanna. Rakryggat och bestämt tryckte hon på dörrknappen och stegade ut i sommareftermiddagen.

Now, look at me

Det är inte lätt att vara femton, tänkte jag. Men det är lite lättare med Katy Perry. Oavsett vad musiksnobbar i Aftonbladet tycker.

/Karin

Jag har inte kunnat koncentrera mig på något i dag eftersom Pet Shop Boys har släppt en ny singel. Jag älskar den. The Pop Kids, som den heter, verkligen andas Pet Shop Boys, nittiotal, dansgolv, lite nostalgi och en jävla massa popkärlek, utan att låta gammaldags. Precis som boysens förra album Electric har Stuart Price har producerat och det låter svinbra.

Neil Tennant är så bra på att osentimentalt beskriva sentimentala känslor. Han är också en finurlig rackare. Att sjunga med i they called us the pop kids/cause we loved the pop hits/and quoted the best bits blir liksom meta eftersom Pet Shop Boys har skapat pophistoriens best bits.

OKEJ JAG TÄNKER INTE LEKA ANDRES LOKKO ELLER NÅN ANNAN SVÅRFLÖRTAD KRITIKER FÖR JAG ÄLSKAR POPMUSIK OCH JAG ÄLSKAR PET SHOP BOYS SÅ JÄVLA MYCKET!

Var lite normkritisk och lyssna på dom här 60-åriga gamla electrogubbarna i stället för att hajpa Beyonce. Seriöst, henne lyssnade man på när man var typ 17?

/Karin

Jag har alltid haft en komplicerad relation till mitt hår. När jag vara typ 9 år var min största idol Aaron Carter. Jag gled omkring i jeanshängslen och hade lyckats spara ut mitt hår så att det var identiskt med Carters, om än brunt istället för blont. Mitt carterprojekt var extremt framgångsrikt bland det motsatta könet. Så framgångsrik har jag aldrig varit.

Men under sommarlovet klippte jag bort svallet och när jag kom tillbaka var ingenting som förr. Det var knappt en tjej som visade intresse de kommande åren. Samtidigt började mitt hår locka sig. Eftersom jag identifierade framgångarna i mitt Aaron Carter-jag försökte jag spara ut mittbenan igen. Problemet var bara att håret nu var lockigt och det liksom funkade inte. Håret växte mer åt sidan än rakt ner. Men jag gick envist till frisören med en bild på mitt 9 åriga jag och sa: så där ska det se ut!

Frisören gjorde sitt och jag blev nöjd, det var inte likadant men inte olikt. Jag minns hur jag stod framför spegeln och övade på att säga ja till tjejerna som skulle fråga chans. Vad tror ni hände? Ingenting, såklart. Vi var ensamma min mittbena och jag.

Det är märkligt hur symboliskt laddad ens frisyr är. Ens huvudbonad, må det vara fysiskt hår, peruk eller hatt reflekterar vem man är, eller framför allt vem man vill vara.

Varje klippning är dessutom en möjlighet att förändra sitt liv. En ny frisyr kan vara en del av ett nytt kapitel i livet. På samma sätt kan man hålla sig kvar till en frisyr för att undvika förändring, eller för den delen försöker återskapa det som en gång var.

Så var det för mig när jag gick till frisören häromdagen. Mitt liv har under de senaste veckorna på många sätt vänts upp och ner. Och mitt hår hade växt och såg ut som fan. Klippningen var oundviklig. Ändå fick folk i min närhet uppmana mig att gå till frisören för att det skulle bli av.

Men jag visste inte om jag ville klippa mig. För det skulle innebära en så stor förändring. Det skulle innebära slutet på det som varit och början på något nytt som jag fortfarande inte vet om det är obehagligt eller spännande.

Nåväl. För en gångs skull i mitt liv har jag råd att gå till något annat än den där salongen där det kostar 150 kr att klippa sig. Så jag slog på stort och gick till en av Stockholms fräschaste frisörsalonger. Nu jävlar.

Väl där möttes man av övertrevliga receptionister, de som varit där förut kramade sina frisörer.

• Men heeeej Petra, chexet, hur är läget??

I frisörstolen bjöds det på kaffe, mineralvatten och en frisör i världsklass (tror jag!?!). Bredvid mig fanns människor som VERKLIGEN brydde sig om sitt hår.

Vanligtvis är jag hyfsat likgiltig inför mitt hår. Eftersom jag ändå inte kan se ut som Aaron Carter har jag gett upp. ”Kort på sidorna, spara lite där uppe”. Men den här frisören – eller hairdresser som det stod på visitkortet – ville prata utförligt om mitt hår och vad jag ville. Min vanliga replik räckte inte.

Vi ägnade den kommande timmen åt att prata om mitt hår, fast egentligen pratade vi nog mer om mig. Det blev nästan terapeutiskt. Hon hade ett förslag på en extremt modest förändring av min frisyr. Men jag var så tveksam. Förändringen satt så långt inne. En del av mig ville resa sig upp och skrika FUCK IT RAKA AV ALLT och den andra ville att allt skulle vara som vanligt.

Jag tvekade fram och tillbaka så mycket att hon tillslut fick be mig att ta ett beslut. Hur ska du ha det egentligen? Jag höll på det men tillslut gick jag med på hennes förändring. Hon log stort och sa: om du inte trivs i det så växer det ju ut och du kan ha det precis som förr.

Men jag tänkte på mitt 9 år gamla Aaron Carter-jag och visste att hon ljög.

/ Filip