Som ni säkert inte missat har vi ett band som heter Borgerlig skymning. Vi gör maktkritisk pop med en postironisk ton.
I helgen har vi spelat in en feeeeet video till vår nya låt P3. Det är sjukt vilken tid det tar att spela in. Inte riktigt vad vi förväntat oss men så kul!!! Ni kommer älska den. Den innehåller tampongörhängen, en känd konstnär och en massa mjölk. Vi har i princip jobbat konstant från fredag till nu (23.22 söndag).
En stor facking shout out till Kristoffer, Filip och Erik som tagit sig tiden att filma den här sjukt roliga filmen. Men det kommer det vara värt!
Recension: ”Negerkungens återkomst” Av Makode Linde Kulturhuset
Att syna sina fördomar är inte alltid lätt. I en tid där analysförmåga ofta lyser med sin frånvaro och framförallt – där humor och ironi nästan är bannlyst, är protesterna mot Makode Lindes konst väntade. Vid entrén till utställningen, som hade vernissage i lördags, samlades några representanter för organisationen Kultwatch. ”Makode Linde, du för inte vår talan”, stod det på ett plakat.
På något sätt kan jag inte låta bli att älska de ytliga, alarmistiska protesterna. De tillför ännu en nivå av allvarlig komik i Makode Lindes konst. Omedvetet blir Lindes fiender en del av konstverket. Mig veterligen har nämligen Linde aldrig gjort anspråk på att föra en hel grupps talan. Att hans kritiker däremot tolkar det så vittnar om en rasessensialistisk människouppfattning, där man ofrivilligt tilldelas egenskaper efter gruppkategori, och förväntas agera i enlighet med de riktlinjer gruppens informella ledare upprättar. Rasistisk antirasism, om man hårdrar det.
För en person som jag själv, som tror att alla är ironiska hela tiden, är Lindes verk uppenbart antirasistiskt. Det första som slår mig när jag stiger in i Makode Lindes på förhand utskällda konstverk är just vilken befriande humor konstnären har. Bland det första betraktaren möter är papperslappar som sitter uppklistrade på stängda dörrar: Stänkt på grund av kränkt, stängt på grund av dålig humor, stängt på grund av policy. Sedan välkomnas man med en enorm dörrmatta, avbildad efter den afrikanska kontinentens konturer, och inträder i en absurd grottliknande sagovärld.
Här finns alla tänkbara stereotyper av Afrika och afrikaner: huvuden placerade på pålar, enorma kvinnobröst, statyer med blackface, små bakverk som kräver att inte kränkas. Som besökare erbjuds man en påse att trä över huvudet, vilket gör att man hela tiden är medveten om sin egen närvaro och gör det omöjligt att försöka smälta in, för det gör man ju inte, inte jag i alla fall. Det är obekvämt och absurt. Konstnären tar en välkänd nidbild, blandar den med något helt annat, och ur detta uppstår någon form av potpurri av föreställningar som man får svårt att förhålla sig till. Hur ska man reagera? Ska man skratta? Kan man avfärda sin obehagskänsla med argumentet att jag minsann inte alls har sådana fördomar?
Makode Lindes konst är så långt ifrån den präktiga, nervösa antirasistiska politiska debatten man kan komma. Hans antirasism är raka motsatsen till alla dessa krav på att rensa bort obekväm litteratur. Han inte bara belyser rasism, han överdriver och ironiserar, och lyckas på så sätt frigöra sig från den. Det är upplyftande.
Ingen har nog undgått att politikerna i Stockholm tänker slänga ut Debaser Medis. Trots att kommunen tidigare lovat att rocklokalen ska vara kvar är det nu i praktiken klubbat att klubben ska väck.
Jag blir så arg. Jag blir så fruktansvärt jävla kuk-frustrerad, på ett filosofiskt och existentiellt plan. INGEN stockholmare, medborgare, skattebetalare vill att Debaser ska stänga. Varför skulle nån? För inte många hundralappar kan man se band som är för små för att spela på de stora arenorna, men tillräckligt stora för att fylla mer än en liten fjuttscen. Dessutom är läget fantastiskt. Man slipper åka tunnelbana eller spårvagn in till smeten för att kunna ta en bärs efter konserten. Varför ändra på ett vinnande koncept?
Jag och Filip startade en namninsamling som protest, men som bekant, i kampen politiker vs den som betalar politikerns lön vinner alltid den förra.
Kunde inte undgå att skumma igenom kommunens beslut. Sverige präglas ju av byråkrati, utredningar, SOU:s, nämnder och massa annat sosseskit men vi vanliga dödliga (i alla fall de som behärskar kanslisvenska) har i alla fall möjlighet att ta del av dokumenten där vi kan se besluten politikerna fattar om vår fritid. Så det gjorde jag. I dokumentet som rör ombyggnaden av Medborgarhuset framförs tre argument:
1) ”Tillgängligheten måste ökas”.
Ja… Folk kommer säkert att tycka att jag är fascist nu, men: ALLT, varenda vrå i samhället, kan inte tillgänglighetsanpassas in absurdum. Självklart ska människor som sitter i rullstol ha full tillgång till allehanda kulturupplevelser. Men då får man fixa det genom hissar och göra dörröppningarna lite större. Dessutom, varför tror politikerna att funktionsnedsatta hellre vill ha bibliotek än konsertlokal? Varför inte bara anpassa lokalen i stället?
2) ”Huset måste miljöanpassas till nivå silver”.
Jag vet inte vad ”miljöanpassning till nivå silver” betyder, men jag tycker att ni ska ta den anpassningen och förpassa den nån annanstans.
3) ”Det ursprungliga syftet med huset, som byggdes 1939, är att främja kropp, själ och bildning.”
Nu ska jag berätta vad som främjar kropp, själ och bildning.
Musik gör det.
Att se sitt favoritband entra en scen, ljussättningen sveper över publikhavet, man känner igen de första bastonerna, ja man inte bara hör – man känner frekvenserna pulsera i hela kroppen, man är inte påverkad av typ nånting annat än musiken, tonerna och rytmerna som frigör en endorfinrush som känns så fysiskt att man nästan börjar gråta, man hör sig själv skrika rätt ut, då är det som att det egna jaget löser upp sig och blir en del av ett kollektivt publikhav där alla beståndsdelar känner exakt samma sak.
Det är bra för själen.
Musik är mer än bara underhållning. Det är mer än bara ett nöje som man kan ersätta med nån jävla miljöambition.
Någon har lagt upp en lista på samtliga konserter som fyllt Debaser Medis. Att scrolla igenom den listan är som att återuppleva sina late-teens-early-twenties. Jag minns när jag var underårig och grät för att jag inte kunde gå på Deportees eller vad det nu var. Jag minns hur ball och vuxen jag kände mig när jag såg Loney Dear med 15 år äldre hipsters. Jag minns när jag fattade att stället är döpt efter en Pixies-låt och hur extremt popbildad jag kände mig. Jag minns när jag och Filip va där i våras på Depeche-fest, vi ägde sönder dansgolvet så jävla hårt. Det var fantastiskt.
Politikerna i fastighetsnämnden har uppenbarligen aldrig upplevt något av detta. Jag känner sorg å deras vägnar.
Tonight when the lights are going down I will surrender to the sound
Jag känner mig inte riktigt nöjd med att förklaringen till att jag brutit benet är att jag halkade på fyllan. Det är mycket förnedrande att jag inte har någon bättre orsak till att jag stapplar mig fram längs gatorna som en annan åldring. Jag lovar, så många igenkännande blickar från kvinnor i 85-årsåldern har jag aldrig fått tidigare.
I stället borde jag ha en förklaring som rimligare överensstämmer med min image. Funderar på att svara följande, när folk frågar vad jag råkat ut för:
Det är en krigsskada, va… Kom precis hem från Mali, jävligt hårt va det… Men tur att man lever i alla fall…
Jo, jag var med i ett krogslagsmål, eller rättare sagt, jag hindrade en kille från att slå ihjäl en annan dude. Man har väl civilkurage!
Åkte skridskor häromsistens och en liten flicka gick genom isen. Tvekade inte en sekund på att hoppa i. En söt hund var med i vaken också. (Oklart varför jag skulle brutit benet av det får jag medge.)
Kom precis hem från Alpena, åkte sån här flygglidning från den högsta bergstoppen. Kraschade i en grantopp och fick sitta och vänta där i ett dygn innan den franska brandkåren kom och plockade ner mig. Livnärde mig på snö och barr. Skönt att va hemma igen!
Själv tror jag mest på nr 2. Känns mest troligt på nåt sätt.
Ojoj. Det händer grejer för Livets ord det kan jag lova.
Framför allt håller vi på massa med Borgerlig Skymning och vi kommer att släppa flera nya låtar i vår. Just nu håller jag på att mixa vår nya låt Borgerlig debattör. Haha den är så rolig.
Dessutom har vi massa andra konstiga planer som vi vill genomföra. Vi vet inte riktigt hur men.
Hur får man göra en tv-serie för Svt till exempel!? Vem mailar man?
Vi funderar på att börja med stand up. Är det en bra eller dålig idé? Förmodligen dålig, men det verkar skoj. Och vi gillar ju uppmärksamhet.
Dessutom. Att starta en podcast, är det för 2013 eller?? Känns som att det startas massa värdelösa podcasts och det bara är de gamla rävarna som lever kvar? Ska man börjar VLOGGA istället eller? Haha lol vlogga vilket jävla ord… Men Karin har ju hittat sin gamla videokamera från 2009. Hon e så jobbig och ska hålla på och trycka upp den i allas fejs hela tiden.
Jaja, ni får jättegärna TIPSA om ni vet hur man får göra en tv-serie för Svt!
