Skrev ett svar på en Fi-för-att-få-ligga-mans debattartikel. Kom att tänka på en novell jag skrev för nåt år sen, så tänkte återpublicera den här, för den är ganska rolig.
Karin
KÄRLEK ÄR EN BORGERLIG KONSTRUKTION
”Alltså, jag fattar inte varför vi måste läsa all den här jävla förtryckarlitteraturen”, utbrast Alice samtidigt som hon plockade upp en tändare ur jackan på den svarta yllekappan. För att kontrollera giltigheten i sitt uttalande svepte hon med blicken över gruppen som stod samlad utanför universitetshusets dörrar. Det var kvartsrast, och som vanligt hade hon tillsammans med sitt gäng gått ut för att röka och beklaga sig över föreläsningens första fyrtiofem minuter.
Elsa nickade medan hon drog ett djupt bloss.
”Ja, det är väldigt ensidigt”, bekräftade hon.
”Ensidigt är det minsta man kan säga. Jag menar, först fick vi läsa fucking Bibeln i tre veckor. Och det enda instuderingsfrågorna handlade om var typ ’hur kommer det kristna kärleksbudskapet fram i den här och den här metaforen?’”. Alice snörpte på munnen medan hon imiterade seminarielärarens oengagerade röst. Hon tittade irriterat på Peter, som en uppmaning att ge henne bekräftelse för sina åsikter.
”Mja, det är ju en del av vårt kulturarv”, svarade Peter oengagerat på Alices tysta order att säga något.
Den uteblivna hyllningen irriterade henne. Hon tyckte inte om när folk sa emot henne, eftersom det betydde att de inte lyssnade på vad hon egentligen sagt.
”Men måste vi förhålla oss så okritiskt till just vårt kulturarv, som har förtryckt människor i årtusenden? Varför ska vi särbehandla kristendomen från typ österländsk religion? Och tänk på alla icke-kristna studenter, hur kul är det för dom att läsa om Jesus som världens viktigaste man?” Hon vände sig till Jasmine, den enda personen med utländsk bakgrund i gruppen.
”Hur kul är det för dig att få höra att Jesus är viktigare än Muhammed?”
”Fast Jesus finns ju med i islam också, och dessutom är jag verkligen inte troende”, svarade Jasmine, vilket gjorde Alice än mer irriterad.
”Ja men ni vet… Jag är så trött på att allt bara är så… jävla vitt hela tiden!”, sa hon och pekade på Peters kaffekopp som en uppmaning att få smaka en klunk.
”Var Jesus vit?”, frågade Peter och räckte henne koppen.
”Det skiter väl jag i. Huvudsaken är att alla som läser Bibeln i dag är vita, den har används av vita för att förtrycka andra, och används fortfarande för att typ stoppa upp i halsen på rasifierade för att de ska bli som västerlänningar!”.
En lätt obekväm atmosfär hade börjat spridas bland gruppen. Elsa tittade ner i sin tomma pappersmugg. Hon beundrade Alice för hennes engagemang och kunskaper. Själv skulle hon aldrig få för sig att hålla en liten föreläsning för sina kursare under kvartsrasten. Alice tog däremot alltid tillfället i akt och för att liksom berätta för folk vilken förjävlig värld vi lever i med all sexism och rasism. Men Elsa gillade inte när det blev dålig stämning, vilket hon en gång förklarat för Alice under en efterfest då Elsa tydligen inte försvarat sig tillräckligt mot en man som var moderat. Då hade Alice blivit sur och skällt ut Elsa för att inte stå upp för feminismen när hon lät en vit man använda härskartekniker mot henne. Alice hade dock inte godtagit Elsas förklaring utan hävdat att god stämning var ett sätt för högern att slippa lyssna på de underprivilegierades argument. Ville hon alliera sig med förtrycket kanske, hade Alice frågat. Det ville Elsa inte.
Klockan började närma sig kvart över två. De mörkgrå molnen på himlen tätnade och lade sig som ett duntäcke över staden. Studenterna framför den ståtliga renässansbyggnaden gick in till sin föreläsning.
* * *
Trots att klockan inte var särskilt mycket var det stimmigt i lokalen. Inne på Orvars krog befann sig säkert dubbelt så många som vad EU-lagstiftningen tillät. De tre ungdomarna trängde sig in i lokalen, köpte varsin blaskig öl och lyckades ockupera det enda lediga bordet.
”Sara och dom kommer senare.” Alice tog en klunk och lade ned telefonen i jackfickan.
”Jag är så jävla taggad. Nu jävlar ska vi visa det här konservativa gamla universitetet att dom inte kan räkna med att vi ska göra allt dom säger. Nu är det dags att göra upp med den tusenåriga synen att professorer och universitetsledningar automatiskt skulle vara födda till att förtjäna mer inflytande.”
Efter en kvart anlände två unga kvinnor och en ung man. Att dessa studenter var radikala gick att se på flera meters håll. Kvinnorna hade båda två rosa slingor i håret. Mannen hade en stilren hästsvans och runda John Lennon-glasögon. Efter hälsningsrundan lämnade de sina väskor vid bordet och travade iväg mot baren.
”Joakim är helt fantastisk”, bekände Alice till Elsa och Peter när de nyanlända var utom hörhåll. ”Han är en riktig klippa. Inte en typisk man. De andra två, Emma och Beatrice, är också najs. Vi läste genus A tillsammans, nu läser de B-kursen.”
”’En typisk man’?” Peter höjde ena ögonbrynet. ”Vad är det du har lurat med mig på egentligen? Jag trodde att vi skulle starta någon form av studentförbund, inte en manshatarklubb”, sa han med ett tonläge som inte kunde avslöja om han skämtade eller inte.
”Jag hatar inte män i bemärkelsen ’alla individer med en x- och en y-kromosom’”, svarade Alice. ”Jag hatar bara män som koncept”.
”Jaha”, muttrade Peter till svar samtidigt som de andra kom tillbaka med varsin förfriskning i näven.
”All right”, sa Joakim och tog fram sin Ipad ur sin till hundra procent ekologiska tygkasse. ”Var börjar vi?”
”För det första behöver vi en målsättning”, sa Beatrice. ”Jag tänker mig att vi skulle kunna börja med föreningens stadgar och sånt.”
”Dom har jag redan skrivit. Eller alltså, förslag givetvis. Ni får så klart komma med idéer.” Joakim tryckte fram ett dokument på skärmen.
”Den första stadgan lyder: ’Studentinitiativ för kritik och likabehandling, förkortat SKL, ställer upp i kårfullmäktige som Normkritiska Partiets studentförbund. Syftet är att förändra den hegemoniska synen på kunskap, som råder inom universitetsvärlden, för att säkerställa att…”
”Vi kan väl inte ha samma förkortning som Sveriges Kommuner och Landsting”, avbröt Peter, något som endast bemöttes med irriterade blickar.
”… samhällets förtryckta grupper får en mer framträdande position, syna privilegier samt införa ett antirasistiskt-, feministiskt-, klimat-, rättvise-, jämlikhets-, köttnorms-, klass- och funktionalitetsperspektiv på alla utbildningar. Detta synsätt ska genomsyra universitetets alla verksamheter, samt universitetets anställdas och de studerandes tankesätt och praktik.” Joakim avbröt uppläsningen för att invänta de övrigas reaktioner.
”Det är bra”, sa Alice och nickade medan hon tog en klunk av sin ljumna öl.
”Nån annan? Det är viktigt för mig att alla får komma till tals här, allas åsikter är lika mycket värda”, sa Joakim och såg nöjd ut.
”Ska vi inte ha med något om demokrati och mänskliga rättigheter också”, inflikade Elsa.
”Jamen det Joakim just läste upp är ju demokrati och mänskliga rättigheter. Men för alla, inte bara för vita, borgerliga, medelklass män”, förklarade Emma och drog fingrarna genom de rosa slingorna.
”Men blir inte risken att just de vita, medelklass männen som i dag dominerar universitetet får definiera vad ett antirasistiskt-feministiskt-och-så-vidare-perspektiv innebär? Precis som de vita männen har bestämt vad demokrati är under hundratals år, med fina principer om individuell frihet, men som egentligen endast har resulterat i förstärkandet av förtrycket i och med att dessa principer, som gör anspråk på att gälla alla, resulterar i ett falskt medvetande hos de förtrycka grupperna? Underprivilegierade grupper har liksom fått böna och be för sina mänskliga rättigheter, för att göra sina röster hörda, och det har bara cementerat strukturerna, är det inte så”, undrade Alice och tittade på Joakim.
”Ja”, bekräftade Joakim och harklade sig, ”så kan man nog säga att det är. Vi borde anamma en princip som säger att det är de förtryckta grupperna, som kvinnor, transpersoner, rasifierade och så vidare, som får bestämma på vilket sätt jämlikhet ska uppnås och även avgöra om och när så skett.”
”Men om de inte är överens om det då, jag menar de förtrycka grupperna kan ju ha olika uppfattningar om jämlikhet”, frågade Elsa.
”Du som vit, medelklass, heterosexuell kvinna borde passa dig från att lägga dig i kampen och försöka skapa splittring i den intersektionella gruppen”, svarade Joakim lätt irriterat.
”Jag är faktiskt lesbisk.” En kort tystnad följde. Elsa tittade ned i bordet.
”Lesbiska kvinnor är faktiskt en extremt underprivilegierad grupp eftersom deras identitet förtrycks av den manliga sexualiteten”, påpekade Beatrice. Joakim fipplade nervöst på sitt cigarettpaket. Han ville inte förlora sin trovärdighet i gruppen, det skulle vara orättvist tyckte han, eftersom det var han som från första början tagit initiativet till att starta en lokal studentorganisation till partiet.
”Ja okej. Jag tänker att det måste finnas någon teoretisk lösning på detta. Inom intersektionell genusvetenskap finns det ju tydliga kriterier på vilka som är mest priviligierade. Exempelvis är ju svarta lesbiska arbetarkvinnor mer förtryckta än exempelvis vita, homosexuella män, även om alla givetvis är förtryckta. Vi får jobba med medvetenhet även inom gruppen.”
”Låter bra”, konstaterade Alice.
Klockan började närma sig nio. Allteftersom ölglas tömdes ökade ljudvolymen i lokalen. Toalettkön slingrade sig lång. En person vid bordet bredvid spillde ut sin öl över hela bordet. Peter, den minst engagerade av de sex studenterna, betraktade ointresserat scenariot och vickade på sin stol.
”Ingen som läser vid universitetet är arbetarklass. Har man högskolepoäng, då har man per definition blivit en priviligierad borgare. Ledsen att påpeka det. Det var jobbigt för mig också.” Peter kisade mot Joakim.
”Man kan fortfarande identifiera sig som det, det handlar om vilken bakgrund man har, inte om vilken framtid man kommer att få, och även om man inte definierar sig som arbetarklass är man ju det om man de facto kommer från en förtryckt socioekonomisk grupp”, replikerade Joakim, vilket inte direkt gjorde den redan lätt spända stämningen mer avslappnad.
”Och vilken klassbakgrund har själv då?”, frågade Peter som svar.
”Jag tycker även att vi måste syna maktförhållandena inom den egna gruppen, och inte bara prata om det på en abstrakt nivå”, avbröt Elsa hastigt och hoppades på att hon använt sig av rätt begrepp. Joakim gav henne en tacksam blick och nickade.
”Elsa har helt rätt. Det är just därför jag redan har skrivit det i stadgarna, det hon just sa. Eller ja, jag har inte skrivit ner det i ord men jag har tänkt att göra det. Ville ha er input först, jag är ju trots allt en del av samhällets mest priviligierade grupp som vit heteroman från övre medelklassen, haha”, sa Joakim lättat, varpå ett tacksamt, diskret skratt spred sig bland gruppen. Ingen förstod dock varför det var roligt. Kanske skrattade de med Joakim för att han faktiskt hade självdistans och självinsikt, något som alltför många män i hans position inte hade, och de männen ville man ju bara skratta åt.
Alice tog till orda. ”Vad ska vi ha för principer då, alltså inom organisationen?”
”Jag tycker att vi ska ha en princip om att vi ska lyssna på varandra”, sa Emma.
”Ja, de förtrycka måste få föra sin talan. SKL ska vara en frizon från sexism, rasism och andra sätt att använda makt”, fyllde Beatrice i.
”Styrelsen får inte vara genomsyrad av varken patriarkat eller hetero- och vithetsnorm, utan ska vara jämlik och jämställd”, påpekade Alice entusiastiskt.
”Men vilka är styrelsen egentligen”, frågade Elsa, som kände att hon hållit sig för passiv i diskussionen. Eftersom SKL ju var en frizon från patriarkatet, innebar det att kvinnorna skulle ta plats, och hon antog att hon var tvungen att dra sitt stå till stacken och säga något. Om inte annat för att Joakim inte skulle se på henne som svag och förtryckt. Även om hon inte riktigt greppade vad samtalet handlade om.
”Det är ju vi, fattar du väl! Detta är ju uppstartsmötet”, svarade Alice.
”Men vi är ju… trettiotre procent män och sextiosex procent kvinnor, det är ju inte jämställt.” Elsa tittade trevande på de andra, och av deras blickar att döma hade hon sagt något märkligt.
Joakim avbröt tystnaden. ”Men vad där det där för borgerlig definition av jämställdhet. Det handlar ju inte om hur det ser ut i verkligheten, eller jag menar, jämställdhet, det innebär att de förtryckta grupperna får göra sina röster hörda utan att bli ifrågasatta för det.”
Beatrice nickade:
”Ja alltså om vi ska ta det från början så handlar ju feminism om att se att det existerar ett patriarkat, alltså att män förtrycker kvinnor, och att man vill förändra detta, alltså är det feminism att fler kvinnor tar plats. Ju fler, desto bättre. Att enstaka kvinnor kommer till tals innebär inte att vi har nått ett jämställt samhälle. Kvinnor ska inte känna att de behöver konkurrera om de få maktpositioner som finns.”
”… Och nu är vi två tredjedelar kvinnor. Jättebra! Ska vi diskutera vad konkret vi ska driva för frågor nu?” Peter kände sig otålig. Detta liknade inte de politiska möten han hade haft i sin SSU-klubb i Gävle.
”Vänta”, ropade Emma, ”ingen av oss är ju rasifierad! Hur kan vi då hävda oss som en normkritisk organisation?!”
Den entusiasm som nyss genomsyrat sällskapet var som bortblåst. Beatrice började nervöst riva sönder ett kvitto till småbitar. Alice snurrade en hårslinga runt fingrarna. Elsa tittade undrande på Joakim. Den enda som tycktes oberörd av den kritiska insikt som nyss uppenbarat sig för gruppen var Peter, som var i full färd med att skicka ett sms. Efter några sekunder tog Joakim till orda.
”Men Alice, din mamma är ju adopterad, jag menar, det är ju inte alltid uppenbart om man är rasifierad eller inte, det är något som man får känna själv så att säga”, försökte han trevande.
”Ja, men från Norge”, svarade Alice tyst, innan hon plötsligt sken upp:
”Men vi har ju en tjej på kursen som är det! Jasmine är ju invandrare! Hennes föräldrar är från Iran! Hon är till och med muslim, det är ju jättebra!”
Gruppen drog en kollektiv suck av lättnad. Beatrice svepte ned resterna av kvittot på golvet.
”Bra där”, sa Joakim, ”men vill hon vara med då?”
”Varför skulle hon inte vilja det? Hon måste ju utsättas för fördomar varje dag”, poängterade Emma.
”Ja, jag som vit kan ju inte förstå vad hon måste utstå i och med att jag är vit och således deltar i förtrycket, men jag beundrar verkligen dem som orkar stå ut med alla förutfattade meningar om hur invandrare, och i synnerhet muslimer, beter sig och är”, sa Joakim.
”Ja, på genusvetenskap A sa läraren att muslimer faktiskt är extremt utsatta då det finns institutionaliserade föreställningar baserade på teorier som västvärlden har skapat, teorier som vi alla bär inom oss, att muslimer bara för att de är just muslimer skulle sympatisera med terrorister”, upplyste Emma.
”Ja, som om deras muslimska identitet skulle per automatik innebära att de hyste speciella åsikter, som bejakar våld.” Joakim lutade sig tillbaka och kände sig lättad över att han själv i alla fall inte bar på dessa föreställningar, eller åtminstone var medveten om att han gjorde det, vilket de flesta andra inte var, tyckte han.
”Fast vi får komma ihåg att allt våld inte är våld, och att allt som inte är våld faktiskt kan vara våld”, sa Alice som en parantes, ”men jag förstår vad du menar. Att ständigt utsättas för fördomar, ja, att andra som inte vet hur det känns tror att de vet allt om en person bara för att hen råkar ha en viss identitet, det är att vara utsatt för våld”, avslutade hon.
”Verkligen. Kontaktar du henne då, så kan hon vara med på nästa styrelsemöte”, frågade Joakim.
Peter, som lyssnat på diskussionen med ett halvt öra, tittade upp och påpekade:
”Men ni kan väl inte tvinga henne att va med. Tänk om hon inte vill, tänk om hon är värsta konservativa som typ tycker att det är dåligt om människor från olika grupper blandas och därför inte vill hänga med ett gäng vita politiska radikaler.”
Joakim, som nästan glömt bort Peters närvaro, rynkade ögonbrynen. ”Men vadå, det där är väl ingen konservativ uppfatt …”
”Men”, avbröt Elsa, ”hon har ju sagt till mig att hon röstade på Folkpartiet i senaste valet! På hon tanten, Marit Paulsen!”
En susning gick återigen genom gruppen, denna gång av förvåning och bestörtning.
”Vem fan är Marit Pålsson?” var det enda Alice kom på att fråga.
”Varför röstade hon på borgarna? FP är ju typ SD light”, sa Joakim med en lätt förtvivlan. Peter, som hade fått ny inspiration till att delta i samtalet, påpekade att även om Folkpartiet var hycklare som ville suga ut arbetarklassen, så var det lite väl magstarkt att kalla partiet för Sverigedemokrater, ett inlägg ingen i gruppen tog notis om.
”Men va”, gnydde Beatrice, ”vill inte Folkpartiet typ förbjuda elever från att prata arabiska i klassrummet? Hur kan hon stödja ett sånt jävla äckelparti som vill förneka henne en identitet och förbjuda hennes språk?”
”Dom snackar inte arabiska i Iran, dom pratar pers…” Peter avbröts av att Alice plötsligt ställde sig upp och harklade sig.
”Okej men jag ska prata med henne. Hon kanske gjorde det för att hon inte visste bättre, alltså jag menar, om hon har invandrarbakgrund kanske det är svårare för henne att hålla koll på samhället och världen och så eftersom det är så otroligt segregerat. Det är inget vi kan skuldbelägga henne för, det handlar om strukturer. Men nu ska jag gå och köpa en till öl.” Alice trängde sig förbi Joakim som gjorde en symbolisk artighetshandling genom att böja sig över bordet i stället för att dra in stolen.
”Fast hennes föräldrar är jurister”, mumlade Elsa.
* * *
Alice noterade inte de arga blickarna från gänget som satt bakom henne, Elsa och Jasmine, utan fortsatte att högljutt övertala Jasmine att engagera sig i SKL.
”Men det här är ju viktigt, det handlar om överlevnad. Det handlar om din överlevnad! Nu när fascisterna marscherar på gator och torg måste väl du om någon känna dig rädd!”
Det var torsdag förmiddag och de tre unga kvinnorna hade samlats på biblioteket för att förbereda sig inför eftermiddagens seminarium. Dammet från hundratals böcker och en tämligen ofräsch heltäckningsmatta kliade i Jasmines ögon.
”Men jag har ju mycket med teatergruppen den här terminen, jag vet inte om jag kommer att hinna”, svarade hon i ett försök att avsluta konversationen. Hon gillade att plugga tillsammans med andra, men så fort Alice var med resulterade studiesecessionen alltid i en massa prat om politik, vilket hon inte var särskilt intresserad av.
”Dessutom trodde jag att det var studentfrågor och sånt ni skulle driva. I så fall, kan ni inte få Carro att byta dom här äckliga mattorna, jag är allergiker.” Jasmine kliade sig i ögonen.
”Men allt hänger ihop”, envisades Alice. ”Kapitalismens strukturer bidrar till att upprätthålla en maktobalans mellan rika och fattiga, den upprätthåller könsnormer, hetero-, vithets-, och cisnormen eftersom det går att tjäna pengar på att förtrycka dessa grupper.”
”Jaha… Men vad har detta med studenternas situation att göra?”
”Universitetet är en maktinstitution som uppkom på grund utav att vita män ville styra över andra grupper, och de strukturerna går igen även i dag, vilket vi vill förändra”. Alice började motvilligt inse att hon inte skulle kunna värva Jasmine. Trots att Jasmine borde böna och be för att vara med, och dessutom uppskatta Alice för att hon var så god och ägnade så mycket av sin tid för att kämpa för utsatta grupper, även de hon själv inte tillhörde. Exempelvis hade Alice tillsammans med Beatrice suttit och diskuterat förtrycket mot rasifierade, det vita förtrycket som de själva faktiskt var en del i, under tre timmar för några dagar sedan – trots att de egentligen skulle tentaplugga. Både Alice och Beatrice insåg nämligen att de måste göra sig själva medvetna för att kunna förändra, och det var inte alla som insåg det.
Alice tittade uppmanande på Elsa, eftersom hon som vanligt inte sagt något. Det var faktiskt inte bara Alices roll att försöka övertala Jasmine, Elsa satt ju också i styrelsen och var lika ansvarig. Men om de inte lyckades skulle Joakim säkert bli mer irriterad på Alice, vilket var orättvist.
Elsa uppfattade vinken och svalde nervöst.
”Men du kanske i alla fall kan följa med på demonstrationen vi ska anordna på lördag?” Hon tyckte inte om känslan av att Alice var besviken på henne.
”Ja”, sa Alice och sken upp, ”det måste du! Klockan tre på Stora torget! Det blir asfett!”
Jasmine, som diskret hade försökt avsluta den politiska diskussionen genom att börja bläddra i sin kursbok, tittade på Alice med ett irriterat ansiktsuttryck.
”Ja okej. Om det inte tar för lång tid. Vad ska ni demonstrera mot?”
”Vi ska demonstrera mot den ökade rasismen och sexismen, de ökade klassklyftorna, hatet mot hbtqaix-personer och ja, allt som är dåligt helt enkelt! Mot borgarna! Mot rasisterna och fascisterna! Mot alla vita medelålders cismän! Mot hela det här jävla skitsamhället som bara förtrycker oss och gör att vi mår dåligt varje dag! Sen blir det en stor efterfest i min korridor, det blir askul!”
”Ingrid ska hålla tal också”, påpekade Elsa, och tittade beundrande på Alice. Elsa önskade att hon också hade den där sprudlande entusiasmen och att hon också kunde alla de där begreppen.
”Vem är det?” frågade Jasmine.
”Det är ju Normkritiska Partiets partiledare! Hur kan du ha missat, det skrivs ju om henne hela tiden på Facebook och Twitter”, svarade Alice.
”Hon är jättebra”, fyllde Elsa i.
”Jättebra är bara förnamnet. Hon är typ världens räddning. När jag ser henne prata, varje gång hon dyker upp känner jag bara, att allt kommer att lösa sig. Jag känner mig fylld av livskraft, som om inget kan stoppa mig. Du måste se henne live Jasmine, du kommer också att…”
”Okej jättebra jag kommer, men nu måste vi faktiskt plugga här.” Jasmine avbröt Alice och tog fram studiefrågorna för första kursen på litteraturvetenskap A.
”Vi ska diskutera den här texten: ’Den himmelska gudstjänsten. Sedan såg jag, och se, en dörr stod öppen till himlen, och den första rösten, som jag hade hört tala till mig som en basun, sade: ’Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som skall ske härefter.’ Och strax kom jag i hänryckning, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen, och han som satt där syntes mig lik jaspis och karneol, och kring tronen var en regnbåge som var som smaragd.’ Har någon instuderingsfrågorna…”
* * *
Elsa trampade allt hon kunde upp för den branta kullerstensbacken. Hon var sen. Cykellåset hade kärvat sig. Fan! Hon tvärbromsade för en bil som plötsligt dykt upp bakom korsningen. Bromsarna gnisslade. Föraren tutade och gav henne fingret. Föst kände sig Elsa skamsen för att hon varit så klantig och inte sett sig för, men sedan kom hon att tänka på att han som körde var en man, som säkert njöt av att nästan kört över en kvinna. Dessutom hade Alice sagt att transport var en genusfråga, eftersom män oftare än kvinnor körde bil. Hon hade helt enkelt gjort ett feministiskt statement genom att inte bry sig om trafikreglerna, som män ritat upp. Med sin nya insikt fick hon ny energi, och susade förbi Johannesgrillen med gott självförtroende. Detta skulle hon berätta för Alice.
När Elsa kom fram visste hon inte vilken klocka hon skulle ringa på eftersom Alice hyrde svart i tredje hand. Hon ringde helt enkelt på köksklockan.
”Är Alice här”, frågade hon tjejen som öppnade.
”Alice? She is in her room, next to the bathroom”, fick hon som svar. Korridoren var mörk och trång. Decennier av cigarettrök och matos verkade ha klibbat fast i väggarna och i taket. I ett hörn låg en köttbulle täckt med ett tunt lager av damm. Elsa tänkte att den säkert hade legat där sedan huset byggdes i slutet på femtiotalet.
”Knack, knack” ropade hon genom dörren samtidigt som hon tryckte ned handtaget. Alices rum var ganska stort men såg mindre ut på grund av röran. Böcker låg i travar på golvet. Kläder likaså. På sängen satt Alice och Joakim med varsin kopp kaffe i handen. De verkade vara inne i en livlig diskussion då Elsa klampade in. Alice avbröt sig mitt i en mening och tittade på Elsa.
”Men hej”, sa hon och tog en klunk kaffe. ”Kul att du kom! Vi är precis i färd med att planera inför i morgon. Vi har redan fått femtiotre medlemmar! Joakim och jag har stått vid HumC och värvat.”
”Vi tänkte ha tema kärlek, eftersom det innefattar så mycket men ändå är ett så viktigt budskap”, sa Joakim. Elsa hängde sin jacka på en stol, som hon sedan satte sig på eftersom hon insåg att hon inte skulle få plats i sängen.
”Aha”, svarade Elsa och försökte låta tillräckligt entusiastisk. ”Hur då?”
”Ja, alltså, nu när fascismen, homofobin, Kristdemokraterna och hatet i allmänhet växer vill vi visa att vi tror på kärlek i stället för hat”, förklarade Joakim.
”Ja, vi vill göra ett aktivt ställningstagande och markera att vi tror på kärleken, och inte på hatets ideologier, som Joakim sa”, fyllde Alice i.
”Det är viktigt. Det är ytterst en fråga om mänskliga rättigheter. Alla människor har rätt till kärlek, inte bara de som tillhör normen.”
”Mhm, vilka frågor ska vi driva då”, frågade Elsa och kände ett sting av avundsjuka. Hon ville också vara smart som Joakim, någon som till och med en annan smart person som Alice kunde se upp till.
”Ja alltså, det beror på vad Ingrid kommer att säga i sitt tal men vi har kollat med partiet och de säger att vi får kampanja för vilka frågor vi vill så länge det är i linje med partiets värdegrund.” Joakim lutade sig mot den gulbeigea väggen och såg nöjd ut.
”Vi tänkte dela ut flygblad med texten ’välj kärlek – för alla’, och liknande budskap, och dela ut dem innan Ingrids tal”, informerade Alice.
”Ja, som för homosexuella och så.” Precis när orden lämnat tungan kom Elsa på att man inte säger ”homosexuella” utan hbtq-personer. Hon hoppades att ingen skulle märka.
”Du menar hbtqaix-personer. Ja, precis, men inte bara såna, utan också personer som har som identitet att inte definiera sig som någonting över huvud taget”, sa Joakim.
”Ja, och så vill vi visa att alla människors olika identiteter faktiskt måste börja få ta plats i politiken på allvar. Sexuell läggning, könsidentitet och så vidare, ska inte spela någon roll, därför måste vi börja låta det ha betydelse”, sa Alice. ”Vi måste inse att sexuell läggning, ras och kön är sociala konstruktioner. Vi måste krossa monogamnormen. Såna frågor tänkte vi ta upp. Det handlar om att sprida kunskap.”
”Det låter jättebra med kunskap”, sa Elsa. ”Men borde vi inte kolla av med den övriga styrelsen först? Vi har väl sagt att vi ska ha en platt organisationsstruktur, jag menar, vi har väl inte ens en ordförande eftersom, ja, vad var det nu igen…”
”Vi vill inte reproducera maktnormer genom att ge andra människor mer makt än andra”, fyllde Alice i. ”Men ja, vi kanske skulle kunna ringa Beatrice och Emma. Men vad skulle de ha för invändningar…” Alice tittade på Joakim.
”Så här. Vi har inte valt en ordförande som ska bestämma allt, eftersom det nästan aldrig är ett sant demokratiskt val då vita hetero cismän oftare blir valda framför andra grupper, och det är aldrig demokratiskt. Men det innebär inte att vi inte kan ha nån som, ja, tar på sig större ansvar. Det blir ju naturligt. Och då måste ju den personen få lite mer att säga till om, så att säga. Så jag tänker, att eftersom jag har varit väldigt drivande och så, skulle jag kunna hålla lite mer i tyglarna. Ha kontakt med media och försöka få våra frågor uppmärksammade och så vidare. Jag tänker att det finns ett starkt symbolvärde att just en vit hetero cisman som jag just går ut och tar ställning, och kanske pratar om att vi i min grupp måste backa tillbaka och inte ta så mycket medieutrymme och så vidare. Det blir ju en större effekt då, om ni förstår vad jag menar.” Joakim tittade på Alice med en viktig min.
”Ja, jag håller verkligen med”, sa Alice med snudd på beundran i rösten. ”Det är så bra att nån som du verkligen vågar!”
Elsa, som inte riktigt hade hängt med i resonemanget, kunde inte låta bli att fråga fundersamt:
”Men… du ska alltså skriva artiklar för föreningens skull… som ska handla om att såna som du inte ska skriva artiklar?”
Alice, som precis hade lyft kaffekoppen för att ta en klunk, ställde ned den på golvet.
”Men Elsa… skaffa dig en analys! Allt är inte så enkelt som du verkar tro!”
”Nej, just det”, fyllde Joakim i och reste sig upp från sin halvliggande position.
”Okej, okej”, mumlade Elsa.
* * *
Stora torget var fullt av människor. Det var en vacker septemberdag. Solstrålar gnistrade till i fönstren på Åhlénsbyggnaden. Precis framför Stadshuset hade en provisorisk scen byggts, som var omgiven av rosa flaggor och ballonger. En båge av girlanger i regnbågsfärger var placerad över scenens mitt. Ur högtalare strömmade elektronisk musik framförd av enbart kvinnliga artister. Ungdomarna i SKL var i full färd med att dela ut flygblad med slagord som ”frihet, jämlikhet, normkritik” och ”ut med rationalismen – in med feminismen”.
”Fan vad bra det går!”, utbrast Alice och strök bort några svettdroppar i pannan.
”Jag har redan värvat typ tio pers!” Joakim strålade ikapp med det vackra vädret och sträckte spontant fram ett flygblad till en förbipasserande ung kvinna, som log svalt och hastade vidare.
”Nähä, vad var det för fel på henne då”, muttrade Joakim. ”Man såg ju att hon var normkritisk, med glasögonen och den frisyren. Aja.” Han stoppade ned bladet i tygpåsen.
Jasmine, som mest suttit och scrollat upp och ned på sin Iphone medan de andra sprungit runt, undrade otåligt när det hela skulle börja.
Plötsligt steg ett jubel ur folkskaran. Upp på scenen steg hon, Ingrid, helt i svart med det korta håret stramt bakåtkammat och med ett självsäkert rosa läppstift.
”Jesus!”, ropade Alice. ”Det är hon! Hon är här!” Alice kände hur luften vibrerade. Hon blev nästan yr. Adrenalinet pumpade i kroppen. Den här känslan hade hon inte upplevt sedan en Morrisseykonsert för fem år sedan.
”Hej Uppsala!”, ropade Ingrid. Studenterna jublade. ”Är ni redo för en rosa revolution?”
”Ja…”, viskade Alice tyst för sig själv. Hon blundade och kände att något höll på att hända. Hon visste inte vad, men något. En förändring. När Ingrid stod där på scen och log mot de skrikande studenterna som samlats, kände hon att allt var möjligt.
Under de nästkommande fyrtiofem minuterna var de två hundra personerna framför scenen som i trans. Ingrid pratade om hur fördjävlig världen var. Om hur män, vita, heterosexuella och överklassen förtryckte alla andra grupper. Trots att dessa kategorier egentligen bara var en social konstruktion.
Några timmar senare stod hela gänget samlat i Alices kök. Hela korridoren var fylld med exalterade studenter, vänner till SKL och nyvärvade medlemmar. Den kollektiva berusningen var inte endast ett resultat av det billiga lådvinet. Alice hällde upp en riklig mängd gin i några plastglas.
”Jag kan inte förstå dem som inte liksom, fattar allt det här”, utbrast hon. ”Jag menar, som bara inte ser!”
”Nej, det är märkligt”, instämde Joakim.
”Alltså, det är så sjukt… Ingenting finns egentligen! Alltså jag menar, världen, allt det vi tror att vi är… Våra identiteter, vårt kön… Det är bara skapat av makten för att… Liksom förtrycka oss…” Alice verkade plötsligt bedrövad över detta faktum.
Beatrice nickade och la en hand på Alices axel. ”Alltså sjukt när man tänker på att till och med kärlek är en borgerlig konstruktion. Som de sa på föreläsningen i går”, påpekade hon och fick medhåll av Emma.
Peter, som hade dykt upp trots att han inte var med under manifestationen, gav plötsligt ifrån sig ett mystiskt grymtande från ena hörnet.
”Kan vi inte bara, gå ut och ta en cigg eller nåt”, muttrade han utan att märka att han spillde rödvin på tröjan. Alla tystnade och riktade sina blickar mot den unge mannen som satt med korsade ben en ranglig pall.
”Men va faan?”, svarade Alice ilsket. ”Hur kan du bara sitta där och förolämpa oss? Med nån form av jävla förminskande härskartekniker?”
”Jag kom ju bara med ett jävla förslag, förlåt så mycket fröken kränkthet.”
”Men kan du skärpa dig för fan, du bidrar inte till nånting här”, röt Joakim.
”Okej förlåt då”, mumlade Peter till svar.
”Vad är det för fel på dig egentligen. Alltså jag orkar inte.” Alice började rota i sin väska som hängde på en stol. ”Jag måste röka, var är mitt ciggpaket…”
”Jag har”, sa Elsa och hoppade ner från den breda fönsterkarmen där hon hållit sig gömd.
Alice och Elsa trängde sig ut ur köket och lämnade resten av gruppen med uppgiften att återuppväcka den goda stämningen.
Ute på balkongen tände Elsa en cigarett och räckte den till Alice, som tacksamt drog ett djupt bloss.
”Åh fy faan”, sa hon. ”Man blir så jävla trött på folk som Peter. Alltid ska det vara nån jävla man som pissar på det man gör.” Hon ryste till, både av uppgivenhet och av den kalla höstluften. Elsa la armen om Alice, i ett värmande och tröstande syfte.
”Jag tycker att du är asbra.”
Alice tittade på Elsa och log sorgset.
”Tycker du det? Det känns alltid som att det finns någon som är bättre än jag…” En tår började rinna längs Alices kind och skapade ett svart spår av mascara efter sig.
”Ja! Du är bäst! Hela det här projektet är ju din förtjänst!” Elsa kunde för sitt liv inte förstå hur någon som Alice kunde känna så.
”Åh, är det sant?” Alice fimpade den halvrökta cigaretten, vände sig mot Elsa och snörvlade.
”Ja! Jag lovar!” Elsa strök bort tårarna från Alices kinder med fingertopparna. En vindpust rufsade om Alice omsorgsfullt stylade hår. Från grannhuset strömmade ”What is love” av Haddaway på hög volym, antagligen ironiskt. Elsa kände sig lite snurrig av allt rödvin och lycklig över att få stå på balkongen alldeles ensam med Alice. Nu var hon Alices stöd. Det var lite för bra för att vara sant, tänkte Elsa och såg Alice i ögonen.
”Men va faan gör du?!” skrek Alice och stirrade på Elsa. ”Försökte du kyssa mig eller?!”
Elsa vaknade ur lyckoruset och insåg vad hon gjort.
”Alltså förlåt…” stammade hon. ”Jag är full…”
”Men vem tror du att du är?! Vem tror du att jag är?! Herregud! Fy fan vad äckligt! Hur i helvete kan du få för dig att jag är lesbisk?!”
”Nej…” Elsa kände hur ångesten bröt ut i varje organ av kroppen.
”Men jag tänkte, att du har ju sagt att du inte tror på …”
”Dessutom är jag och Joakim typ tillsammans nu! Nu har jag typ varit otrogen tack vare dig! Jag mår illa!” Alice torkade sig demonstrativt runt munnen.
”Vad håller ni på med här ute?!” Dörren öppnades och Joakim steg ut på balkongen i strumplästen. Han hade sportsockor, noterade Elsa.
”Elsa försökte hångla upp mig!” tjöt Alice. Joakim blev vit i ansiktet.
”Vad i helvete?” utbrast han och tittade på Elsa, som ville sjunka igenom jorden.
”Det var inte meningen! Förlåt! Jag…”
”Du ska ge fan i att tafsa på min tjej, det ska du ha jävligt klart för dig!” Joakim lät nästan hotfull.
Ytterligare en person kom ut på balkongen. Peter, som var i färd med att tända sin cigarett, stannade upp när han förstod att något inte stod rätt till.
”Peter, Elsa här har gjort lite så kallade närmanden mot Alice”, förklarade Joakim som om han var första polis på plats vid en brottssituation.
”Jaså?” svarade Peter.
”Hon tror typ att jag är flata”, lipade Alice.
”Men sexualitet är väl en social konstruktion”, svarade Peter och höjde på ögonbrynen.
”Käften Peter! Hon är fan ihop med mig nu!”, röt Joakim.
”Men parrelationer är väl det främsta tecknet på mannens förtryck av kvinnan, är du en jävla patriark eller?” Peter såg lätt road ut.
”Ja, men så är det ju bara teoretiskt!”
”Och teorin har inget med verkligheten att göra?”
”Sluta ifrågasätta Ali…” Joakim var så arg att han inte märkte att han precis hade satt sin sportsockeklädda fot i en hög med fågelbajs.
”Nej, det är klart att det inte har! Eller, ja…”, avbröt Alice.
”Haha, där fick jag er allt! Tack, Elsa! Antingen är ni alltså ett gäng hycklare, eller så är ni minst lika goda kålsupare som alla andra i det här samhället, alla som ni demonstrerade emot i förmi…”
”Men den sociala konstruktionen är också en social konstruktion, fattar du väl! Vi får väl vara hur vi vill! Så länge vi lever i den värld vi lever i kan man ju inte kräva annat! Allt det här vi pratar om kommer ju att komma sen, när vi liksom har fått igenom våra politiska idéer och …” Alice var nära på att börja gråta igen. Joakim lade armen om henne och fräste åt Peter.
”Jag tycker att du borde hålla din manliga käft, Peter!”
”Haha ja okej Joakim, om du håller din manliga sexualitet borta från att förstöra Alices fina teoribygge hä…”
”Det är inte samma sak!”
”Hur kan det inte vara samma sak?”
”Bara för att jag – för att vi – tror på nåt betyder det inte att vi måste förändra våra egna liv efter det! Det handlar om en jävla samhällsnivå!”
”Hur då? Ska vi ha lagar som förbjuder folk från att ha heterorelationer, så att det inte går att falla för frestelsen att ordna sig efter strukturen, eller?”
”Tack Peter, det var det första jävla politiska förslaget som du har kommit med nånsin, trots att vi haft den här politiska jävla organisationen flera veckor nu!”
”Det första som någon någonsin har kommit med, tror jag.”
”Men kan du syna dina jävla privilegier nån gång!”
”Men kan ni syna er egen jävla skitteori? Du är ju en lika god mansgris som vem som helst, som faller offer för mansrollen och nu känner att du behöver försvara din kvinna för att hon inte vill vara lesbisk!”
”Men blanda inte in mig i min och Alices relation!”
Debatten mellan Peter och Joakim avbröts av att Elsa smällde igen balkongdörren bakom sig. Hon skyndade sig in i köket för att ta sin jacka och sin väska.
”Men vad fan har hänt?” frågade Beatrice, som stod i kö till toaletten, när hon såg Elsas förskräckta min.
”Verkligheten”, mumlade Elsa till svar och rusade ut på gården. Cykellåset gick lyckligtvis upp vid första försöket. Utan att bry sig om att tända lamporna trampade hon iväg. Den mörka, tysta septemberkvällen, gatlyktornas varma ljus och domkyrkans stabila uppenbarelse bakom krönet var en välbehövlig kontrast mot kaoset hon nyss lämnat. Elsa cyklade förbi Humanistiskt centrum och nedför backen vid universitetshuset. I parken framför byggnaden stod Geijer som alltid och vakade över staden med sin fasta blick. Av någon anledning kändes det betryggande.
