Depeche Mode
The Sun And The Rainfall
Från A Broken Frame
1982

A Broken Frame är inte Depeche Mode’s mest kända skiva, inte heller den bästa. Men det är Depeche’s första skiva där Martin Gore stod för textskrivandet. Vince Clark, som skrev hitten I Just Can’t Get Enough och i princip all musik åt Depeche innan 1981, lämnade bandet samma år för att han tyckte att han inte behövde ett band när datorer kunde göra i princip allt (MASKINERNA TAR ÖVER!!). Istället tog Martin Gore över sångskrivandet och etablerade ett nytt sound som skulle definiera Depeche under en lång tid framöver.

The Sun And The Rainfall är en låt om kärlek och tristess. Eller typ hur ett förhållande kan bli tråkigt. Martin Gore måste verkligen vara en mardröm att vara tillsammans med. Han verkar vara så jävla douchig.

Bevis? Här är ett exempel från kärleksballaden Somebody:
Though my views may be wrong
They may even be perverted
She’ll hear me out
And won’t easily be converted
To my way of thinking
In fact she’ll often disagree
But at the end of it all
She will understand me

Alltså. Det fullkomligt oooosar av douchigness. Won’t easily be converted implicerar typ att hon kommer att bli konverterad eller åtminstone förstå honom oavsett hur fel han har. Inget man skriver i en kontaktannons kanske…

Nåväl. Gore är en fantastisk låtskrivare. Jag älskar nog varenda Depeche Mode-låt som släpptes på 80-talet lika mycket.

Fast näe, jag älskar den här lite mer. 

P.S. Till alla Kent-fans: nu vet ni var Kent snott Ensammast i Sverige från.

Life goes on
2Pac
Från All eyez on me
1996

Give me a paper and a pen
So I can write about my life of sin
A couple bottles of Gin
In case I don’t get in 

Den 7 september 1996 blev 2Pac skjuten av fem skott från en förbipasserande bil. En vit Cadillac rullade upp till rapparen, där han stod och snackade med två kvinnor, och sköt av. Sex dagar senare avled han. But life goes on…

Det är ju hårt att vara en gangster. För vissa så hårt att man får betala med sitt liv. 2Pac, uppvuxen i New York med en politiskt radikal morsa, flyttade till LA som tonåring. I West-East-coastfejden var han västkustens frontfigur. Fallet klarades aldrig upp, vilket inte heller mordet på rivalen The Notorious B.I.G gjorde.

2Pac är en gangster som rappar poesi om det hårda livet. Ändå finns det alltid något mjukt och sårbart i hans texter. Jag vet att han har suttit inne för sexuellt ofredande. Ändå skulle jag vilja hänga med honom, för han verkar så sympatisk. ”There you go, acting like a hoe” kommer alltid att trösta bättre än Morrissey. Och sen rappar han ju faktiskt också om att man ska respektera kvinnor.

Life goes on är en låt om att gangsterlivets baksidor och en aning om hur det kanske kommer att sluta. Men det är även en låt om livet i allmänhet, och hur glad man ändå borde vara att man lever det.

Karin

Eels
P.S. You Rock My World
Från Electro-Shock Blues
1998

ÄEeeääääeh. Idag är det söndag. Igår var jag på Pure. PURE!? Vad är det för ställe liksom. Nån slags urvattnad Stureplansvariant (triggervarning för klasshat) för folk som inte kommer in på tjusiga ställen på Stureplan. Hur hamnade jag ens där?? Jag vet inte. Men det var asnajs. Jag älskar egentligen såna ställen. Men nu mår man skit.

När allting känns så hopplöst som det gör den här söndagen så brukar jag tänka på Mark Oliver Everett, sångare i Eels. Hans pappa dog i en hjärtattack när Everett var 19 år gammal och det var Everett som först hittade kroppen. Som att inte det var nog för en livstid så hade hans syster svåra problem med psykisk ohälsa. 1996 tog hon sitt liv och kort därefter dog hans mamma i lungcancer. Everett var plötsligt sist levande kvar i sin familj. Din söndag lär knappast vara så illa?

Det är mot bakgrund av allt det här som han släppte Electro-Shock Blues 1998, som anspelar på de elektrochocker som hans syster behandlades med. Med låtar som Elizabeth On The Bathroom Floor, My Descent Into Madness och The Medication Is Wearing Off är albumet sannolikt det mest deprimerande som gjorts. Perfekt för en söndag! Näe kanske inte.

Men den sista låten på skivan är det. P.S. You Rock My World är en humorfylld hyllning till livet. Kontentan är liksom att man behöver hantera sorg och saker som är deprimerande och det får ta tid. Men vi kommer alla att dö en dag så glöm inte att leva! Så befriande klyschigt.

/ Filip

CYKELJÄÄÄÄÄÄVEL vad ställde jag dig min älskade stålhingst nurå varför kan dom inte fixa ordentligt med lysen här varför har alla jävla hor-studenter likadana cyklar som jag ah där är den FAAN va skönt okej fint… Ah fint att min sadel är dyngsur vad fint att halva lädret är borta så att det är som en jävla svamp som bara pressar upp fukten i fittan på en oj juste har inte bytt disktrasa i köket på länge ah får göra det sen VAR ÄR MIN CYKELNYKEL okej fan känner jag inte han den långa som står och röker på trappan där eller har jag bara sett honom tusen gånger här? Han brukar glo på mig är det han från filosofi B kanske? Eller han kanske bara tycker att jag är snygg? Men är jag det, Hugo säger det men han är min pojkvän i och för sig åh han är så söt SÅ DÄR VILKEN TUR ATT INGEN SNOTT MINA LYSEN VI RULLAR…

Mjäää kanske inte men jag är inte ful i alla fall som hon – åh gud hon från SU hon såg ju ut som om nån kört en ångvält i fejan på henne… Fet var hon också – åh gud så där kan man inte tänka vad elak jag är MEN HON SÅG JU UT SÅ ÄR DET MITT FEL ELLER JAG ORKAR INTE ATT MAN INTE FÅR SKÄMTA ATT NÅN E TJOCK HON VAR JU DET VAFAAN JAG ORKAR INTE ATT VI LEVER I EN SÅN HÄR JÄVLA… FAN DET VAR BÄTTRE PÅ 90-TALET NÄR MAN FICK SKÄMTA NU SKA ALLT VARA INTERSEKTIONELL ANALYS OCH HBT-CERTIFIERADE HIPHOPARTISTER

Haha gud vad Linnea hade snärtat till mig om jag sa det där åh jag saknar henne VAFAN ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA LÅT DET LÅTER JU SOM TYP JOHNNY CASH VAFAAN DET MÅSTE VA NÅT SOM FILIP LAGT IN DEN JÄVELN pallar man cykla utan händer för att kunna byta låt… Nä jag kommer vurpa som den kvällen förra året när jag cyklade hem från Jonatan och var skitfull och nästan gled tio meter MEN VARFÖR LÄGGER HAN IN EN MASSA AUKUSTISK GITARRGNÄLL DEN JÄVELN a juste fan jag sa att jag hatar honom i lördags varför gjorde jag det jag måste bli snällare mot honom… Men han får fan skylla sig själv det var han och Bawar som söp ner mig ju haha Bawars jävla rom. Och ofta han svarade ’nej, du älskar mig’ och jag sa ’ja i och för sig’ haha sjuk konversation OJ JÄVLAR DÄR ÄR EN HALFT BEKANT SOM JAG INTE PALLAR HÄLSA PÅ TITTA BARA RAKT FRAM NU OCH TRAM…WIOHOO MEN HEEEEJ JA JAG CYKLAR SOM DU SER HEHEH VINK HEHEH

Okej vad ska jag laga till middag nu har jag nån mat hemma ja jag har alltid skitmycket mat hemma. Om ryssen kommer kan de inte svälta ut mig i alla fall… Få se… Åh vad gott det vore med lamm men det har man fan inte råd med… Men när man har gått ett jobb… Okej ska jag ta den här Ica Basic-fetan? Ja, jag gör det… Fan tänk om jag aldrig får ett jobb!!! Tänk om jag måste jobba på Donken resten av mitt liv… Då slipper man i och för sig ha med sig matlåda till jobbet…

Ååh vad jobbigt att jag tog tomater i lösvikt dom kan man ju inte köpa i snabbkassan måste gå via den manuella okej av med lurarna HE-EJ!! JA TACK, DET VAR BRA SÅ JÄTTEBRA VERKLIGEN! NEJ DU KAN SLÄNGA DET TACK SÅ MYCKET HEHE vadå hehe? Vad var det som va roligt?

Okej hoppas hoppas hoppas inte hon är hemma NEEEEEJ hennes nycklar ligger i hallen vänta nån snackar NEEEEJ DET ÄR HON MED TATUERINGARNA SÄKERT HENNES JÄVLA POLARE ska dom ha förfest här eller vafaan jag som skulle ha en lugn kväll och lyssna på musik och skriva faaaaaan dom skriker så hö – JA SÅDÄR aah in med Ica Basic-fättan i kylen fort som fan sen in på rummet BOOOM. Äntligen i säkerhet.

Karin

The The
This is the Day
Från Soul Mining
1983

But the side of you they’ll never see is when you’re left alone with the memories that hold your life together like glue

The The, popkollektiv med låtskrivaren Matt Johnson som den enda konstanta medlemmen, är antagligen ett av new waveerans mest underskattade band. Faktum är att Johnson skrev några av åttiotalets bästa låtar. This is the Day är en av dem.

För mig är musik det enda estetiska uttrycket som lyckas förmedla obeskrivbara sinnesstämningar. Synten som långsamt fejdar in i introt till den här låten gör just detta. Den fångar den där förvirrande, krypande känslan av att man står utanför sitt eget liv, oförmögen att egentligen förstå vad det är som pågår.

Durackorden som ligger som en matta bakom Johnsons röst är som det där suget i magen man känner när man påminns om nånting som hände för tre, nej, fem, nej förfan det är sex år sedan nu, och det känns så nära men ändå var det ett helt annat liv. Sedan slås man av det faktiskt är ett obestridbart faktum att livet förändras och att det egentligen är ganska bra. This is the day, your life will surely change.

Kanske verkar det lite schablonmässigt. Men Matt Johnson lyckas beskriva livets banaliteter på ett så självklart och avslappnat sätt att det aldrig blir klyschigt.

This is the Day är en bittersöt låt om nostalgi, fri från alla former av svulstig romantik.

Karin