”Jag klarar mig inte utan dig.”

Utanför Hemköp i Hägersten håller ett hjärta på att krossas. Samtidigt är folk på väg in och ut ur butiken och Einar och Elsa får inte vara ifred.

Einars små, runda ögon är fyllda av tårar när han stirrar upp mot Elsa. Hon ser också lite ledsen ut men mest obekväm. Klockan är mitt på dagen och hon trodde inte att det skulle vara så mycket folk på affären vid den här tiden. Hennes blick hoppar nervöst mellan Einar och en barnfamilj som är på väg ut genom butiksdörrarna.

”Men jag orkar inte ta hand om dig mer. Det är ett jävla heltidsjobb. Plus så har jag inte råd längre.”

Elsa tittar strängt ner mot Einar. Det var sant. Under hela deras relation hade hon tagit hand om honom. Efter olyckan blev det ännu värre och Einar låg mest hemma. I början när han var mycket dålig hände det att han kissade på sig i soffan utan att ens märka det själv. Elsa gick med kuddfodralen till kemtvätten i Hägersten så många gånger att hon började skämmas och fick ta tunnelbanan till Fruängen istället och lämna in dom där. Hon visste att det inte var Einars fel, men det var ju hon som fick ta hand om allt, och så hade det alltid varit.

”Snälla. Vi kan lösa det här.”

Einars små ögon är ännu mindre nu. Han tar ett litet steg framåt och sätter sin ena fot uppepå Elsas, mjukt och varsamt. Det här var något som dom brukade göra, istället för att hålla hand. Han kan inte förlora henne. Utan Elsa finns det ingen Einar.

”Nej det går inte. Jag kan inte.”

Elsas röst blir skakig. Blicken också. Barnfamiljen från förut står vid en papperskorg utanför butiken och glor. Elsa tycker att dom glor på henne vilket gör att hon kommer av sig.

”Vad är det du inte kan?

Einar tittar frågande på henne. Till skillnad från Elsa hade han aldrig brytt sig om vad andra människor tyckte eller tänkte och hade därför inga problem med att fortsätta trots blickar. Elsa trevar efter orden medans hon kikar mot familjen ur hörnet på sitt blöta öga.

Mamman tar tag hårt i sina två barn. Elsa vill att alla ska sluta glo. Barnen håller i varsin Twisterglass och på väg förbi Einar ramlar en liten bit av glassen av. Utan att sluta titta Elsa i ögonen så lutar sig Einar ner och skopar upp glassen med sin tunga.

Han slickar sig runt munnen. Nu är han den som ser ut att skämmas. Som om att han kommit på att det han nyss gjorde var opassande.

”Snälla. Min sjukgymnastik har verkligen hjälpt. Allt kommer bli som förut. Vi kommer ha pengar igen.”

De första av Einar och Elsas år tillsammans hade varit fantastiska. Dom hade rest över hela världen tack vare Einars rekordartade idrottskarriär. Han hade tjänat bra pengar och fyllt deras gemensamma lägenhet med priser och diplom. Men nu var Einar gammal och Elsa var fortfarande ung. Och efter olyckan hade han blivit sjukskriven vilket först gjorde slut på pengarna och så småningom på Elsas kärlek till Einar.

”Men det handlar inte ens om det längre.”

Säger Elsa. Tidigare samma dag hade hon fått besked av Einars läkare om att hans höft inte skulle återhämta sig och att han aldrig mer skulle kunna tävla igen. Elsa är precis på väg att berätta detta när det ser ut som Einar tänker gå.

”Vad gör du?”

Det är ju Elsa som ska lämna Einar. Inte tvärtom.

”Vadå?”

Frågar Einar mellan tänderna samtidigt som han rycker kopplet. Men Elsa kommer på att Einar såklart inte kan knyta upp knutar. Det är ju det som hela hennes plan bygger på.

Einar biter alltid i sitt koppel och han ska ingenstans.

”Äsch det var inget.”

Säger Elsa och ler lite. En pensionär går förbi och stirrar frågande på de två. Elsa sätter sig på huk framför Einar och pratar lite tystare.

”Vad fin du ser ut.”

Försöker Einar då. Elsa tänker att Einar nånstans vet att han kommer bli lämnad, men ännu har han inte förstått att det är nu det händer.

”Tack Einar.”

Säger Elsa.

Hon lägger sin hand på Einars huvud och tittar in i hans hoppfulla små ögon.

När Elsa reser sig, så reser sig Einar också.

Han tittar på när hon rättar till väskan som hänger över hennes axel. Kanske löser sig allt, tänker han. Men då vänder sig Elsa om. Och sen så går hon. Bakom henne hör hon hur Einar ropar efter henne. Men hon vänder sig inte och ser honom aldrig igen.