Jag tänker på Nic Schröder. Vart tog han vägen? Från att ha välsignat oss med en komisk tajming man kunde ställa klockan efter och med ett minspel som från en annan galax försvann han spårlöst.

Kvar i lägenheten i Malmö som han stod skriven på fanns bara tre föremål: en burk Dax-Vax, en gitarr utan strängar och en lapp med ett telefonnummer på. Numret gick till en finsk poet som vill förbli anonym som påstod att hen aldrig hade hört talas om någon Nic Schröder. Vilken uppenbar lögn. Att inte ha hört talas om Nic Schröder skulle kräva att man hade sitt huvud så långt uppkört i sin egen röv att man kunde titta utan genom sin egen mun och då skulle det ha varit kört ändå. Då skulle man ha hört talas om Nic Schröder.

Jag minns när Nic Schröder var den som kastade upp solen på himlen varje morgon. När han spelade i Sveriges bästa band som hade en svinbra låt och tio dåliga. Men den svinbra låten var så svinbra att den kasta en skugga av ljus som bländade inte bara dom tio mediokra låtarna utan hela Sveriges kulturliv.

Den var så svinbra att den luktade bacon.

Horace Engdahl fanns inte under några år. Han försökte gå upp på morgonen och pinna iväg till skrivarlyan men hur mycket han än letade under täcket på morgonen så kunde han inte hitta sin kropp.

Carola fick ställa in sina julkonserter för det var ingen jul.

Jesus var ofödd.

När Martin Kellerman skickade in sin dagliga Rocky-stripp till DN lades den i en låda som var ett hål rakt ner till intigheten. I den tryckta tidningen var det tre små hål där hans serie brukade vara. Tre små hål på ett ännu större hål som var kulturdelen. Och ur det hålet talade Gud med oss. Om man är lagt åt det hållet.

Det var en nasal röst som hälsade på en kvinna som hette Monika. Det var som att någon som aldrig sett en fiol innan spelade just fiol med Nic Schröder stämband som strängar. Trummor programmerade till en tidsmaskin tillbaka till året George Orwell skrev om. Hembakat elpiano hamrande som under pistolhot. Jävlar vad det svängde. 

Låten ekade i boulevarderna. Ur taxibilarna. Dom som livnärde sig på att spela skivor kunde genast sluta med det. Nu behövde dom bara spela skiva. Det räckte med en skiva med en låt och ett enkelt tryck på loop-knappen så var kvällen i mål.

“Hej hej Monika”

Vem var hon… Monika?

“Hej på dej Monika”

Allting är öppet men ändå bestämt. Det är sommar. Så som man minns den i efterhand. Vad som helst kan hända. Men Monika ska vara med. 

Nic Schröder var på tv. Varje dag. Hela sommaren. Han talade direkt till kameran. Till nationen. Publiken bestod mest utav barn. Han indoktrinerade framtiden. På hösten försvann han. Det sades att han gick i ide i ett gryt i skogen nära Ramlösa hälsobrunn utanför Helsingborg. Sverige höll andan. Pinades av vädret som ärlig talat nog är mer anpassat för helkroppsförlamade och isbjörnar. Ljuset i tunneln var Nic Schröder förmodade återkomst.

Men för några år sedan försvann han helt. Kvar i lägenheten låg bara burken klistervax, gitarren utan strängar och telefonnumret till den finska poeten.

Det sägs att han flyttade till Danmark och livnär sig på att underhålla på barnkalas. ”Klovnen Nico” lär hans artistnamn vara.

Andra säger att han tog alla pengarna från turneérna och barnprogrammen och flyttade till Oman och gräver efter olja. Om han har hittat någon förtäljer inte ryktena.

Det sägs att han och Amanda Jensen blev bortrövade av CIA-agenter och inlåsta i ett laboratorium med avsikt att avla fram en supermänniska. Ett barn som i framtiden ska underhålla hela världen och tala direkt till våra hjärtan precis som Nic Schröder gjorde dom där magiska somrarna för snart ett decennium sedan.

Jag tänker på Nic Schröder. Det gör så ont att inte veta.

Foto: Cristina Funke

Nästa vecka: Ett skepp kommer lastat med majonäs