A song for Viggo är ett spel om ett föräldrapar som förlorar ett av sina barn.

Depression är ett ämne som sällan avhandlas i spel. När det väl skymtas i något manus är det snarare som katalysator för något annat. Sorg omvandlad till våldsam hämnd, till exempel. I ett medie som är så pass tredimensionellt i praktiken tillåts känslorna sällan bli mer än bara endimensionella.

Men det finns undantag. A song for Viggo är ett spel som handlar om sorg på ett annorlunda sätt. Det här är sorg så där som den är i verkligheten. Lamslående mörker för tungt för att kokettera med. Det finns inget romantiskt i det här. Den där sortens sorg som gör dig till den sämsta formen av du. A song for Viggo är ett spelprojekt som svenske Simon Karlsson försöker crowdfunda ihop ett startkapital för. Simon är sistaårsstudent på Future Games, en utbildning för den som vill bli spelutvecklare. Innan Simon började här pluggade han konst, och efter det arbetade han som modefotograf. Men det var med spel han kände att han ville uttrycka sig.

När jag får tag på Simon är klockan strax efter lunch och han har inte varit utanför sin lägenhet på fem dagar. Han låter nyvaken. Som indieutvecklare räcker det inte med att bara göra spel, du måste själv marknadsföra det också. Och med alla inflytelserika spelmedier i andra tidszoner tär det arbetet lite extra mycket. Men det är inte bara arbetet som tär på Simon.

– Jag har själv varit deprimerad i två år. Livet är jävligt tråkigt, liksom. Och… jag fick rådet av min psykolog att jag ska använda ångesten till att göra något kreativt av det. Typ subliminering. Och då har jag gjort det här spelet. Jag försöker verkligen gå in i ångesten när jag gör det här spelet. Det låter kanske lite väl Bergman, men det är någon slags självterapi nästan.

Spelutveckling som självterapi. Simon berättar för mig om handlingen i A song for Viggo. Om föräldraparet som förlorar sitt ena barn. Om hur deras vardag splittras på ett ögonblick. Men också om det överlevande syskonet som glöms bort i processen.

Jag måste erkänna att jag blev oerhört provocerad när jag först hörde om spelet. Tanken på att använda förlusten av ett barn som en slags känslogimmick berörde mig, som själv är småbarnsförälder, fruktansvärt illa. Men efter att ha talat med Simon en lång stund känner jag mig något lugnad. Han berättar om sin situation, men också om hur han intervjuat människor som själva förlorat barn. Bland annat en kvinna som själv råkade köra över sin son. Jag inser att med allvaret i att göra ett sånt här spel så kommer också ett enormt ansvar.

A song for Viggo är helt byggt i papper och animerat med stop motion-teknik. I formen liknar det därför spel som The Dream Machine, ett annat svenskutvecklat äventyrsspel – som också delvis handlar om det mänskliga psyket.

– Jag gör det här spelet för att jag är helt jävla inkompetent på programmering och 3D, liksom. Men jag vill göra ett spel ändå.

Det vita papperet och den styltiga animationen blir dock mer än bara ett bevis på Simons brister som traditionell spelutvecklare. Det vita, oskrivna bladet låter spelaren själv tolka in sina upplevelser, istället för att få allt serverat.

Experimentiella spel öppnar för annorlunda spelupplevelser. Och Simon tror att många kan relatera. Han har själv blivit kontaktad av deprimerade spelutvecklarkollegor som redan känner sig hjälpta, bara genom att problemen uppmärksammas.

– Jag kan ju inte säga att spelet är någon slags medicin, men om folk kan spela det och se att de inte är ensamma i sin situation så tror jag att det kan hjälpa.

Med fyra dagar kvar på Kickstarterkampanjen fattas knappt fyra tusen dollar för att projektet ska gå i mål. Det är tydligt att det är många som vill hjälpa att Simon hjälpa andra.