Det har varit en hård vecka, det här. Angrepp på Zoe Quinn och Phil Fish. Hot mot Anita Sarkeesian (Sarkeesian har senare publicerat en bild på de hot som gjorde att hon inte kunde sova i sitt eget hus, OBS för triggervarning här). Idioti som kokar över i så många mörka hörn av gamercommunityt att det liksom inte finns hejd. Men med hatet kommer också hopp. Det finns de som kämpar emot. De som inte ger sig.
Och Tim Schafer bara fortsätter att vara awesome.
En anonym (så klart) hatare har satt ihop en lista över PK-krigande Social Justice Warriors, med meningen att vi ska sky dessa som pesten (listan finns längst ned i detta inlägg). För alla som har någon slags insyn i indiescenen – och de mer progressiva spelutvecklarna där ute – är det här så klart ett skämt. Till exempel:
Fullbright Company gjorde till exempel ett av förra årets absolut bästa och mest berörande spel i Gone Home. Spelet är intressant på många sätt, bland annat för sitt sätt att diskutera sexualitet och svårigheterna i att komma ut.
Anna Anthropy är en pionjär inom twine-scenen, men också känd för sitt Dys4ia – ett spel som handlar om hennes sex månader långa och svåra hormonbehandling.
Bioware är ett på många sätt traditionellt spelföretag – men som vid flera tillfällen haft LGBT-karaktärer (och tillåtit samkönade relationer) i sina spel.
Företagen och personerna som listats är inte i majoritet i spelbranschen. De är ingen egentlig maktfaktor. Men de gör avtryck, och de pushar mediet framåt. Men det uppskattas inte av alla. Och effekterna av detta kan bli förödande. En av manusförfattarna på Bioware, Jennifer Hepler, lämnade företaget för ganska precis ett år sedan. Detta efter att hon mottagit dödshot mot sig själv och sina barn. Hennes brott? Hon hade, i en 6 år gammal intervju, uttalat sig om att hon inte uppskattade strider i spel. Det, och Biowares öppna förhållningssätt till ”avvikande” sexualitet, gjorde att bägaren rann över för det på många håll otroligt inskränkta och ignoranta spelcommunityt. I en intervju med spelsajten Polygon ska Hepler senare ha sagt, angående angreppen från communityt:
”It’s something that comes up in almost every conversation with female developers”. ”Overall, people seem to try to shrug it off publicly and fume privately, and younger women contemplating the field are reconsidering whether they have the stomach to handle what it currently asks of them.”
Spelutvecklare, och kvinnliga spelutvecklare i största utsträckning, måste ta i beaktande att de – och deras familjer – kan bli hotade till livet för att de gör spel. Eller åtminstone om de gör spel på sitt sätt, och det sättet inte överensstämmer med en arg internetmobb. Hepler fortsätter:
”That’s the biggest risk in my opinion: that we will lose out on the talents of people who would make fantastic games that we would all be the better for playing, because they legitimately don’t want to make themselves into targets.”
Phil Fish har för andra gången tagit avsked av spelbranschen just på grund av det här. Och Jennifer Hepler menar att många kreativa och skapande människor har känsliga personligheter. Avståndet mellan den känslige kreatören och den evigt uppjagade internetmobben är oändlig. Så länge det är idioterna som hörs mest kommer spelföretagen ha svårt att ha kvar den kreativa talangen. Varför ska någon offra sin tid och energi på att skapa något eget när de bara får skit för det? Det är liksom inte värt det. Och vad händer när de som försöker göra något annorlunda försvinner från branschen? Vi blir kvar här med Candy Crush och Call of Duty 17.
Vi får de spel vi förtjänar, sade en cynisk spelutvecklarbekant till mig för inte så längesen. Så är det kanske. Men jag ser det bara som ännu en anledning att kämpa ännu hårdare emot den dumma och högljudda skaran hatare. Fortsätta att visa att vi som förtjänar bättre faktiskt är i majoritet.
De som listas här gör det för att de gått ut och visat offentligt att de har ett samvete. Och samtidigt gör de bra och intressanta spel. Frågan är bara hur länge till de kommer orka göra det.
Attityden hos den som skrivit detta är vad vi behöver mindre av i spelbranschen. Alla lista ovan är friska fläktar i en unken verklighet.
