Tro det eller ej, men en av de absolut vanligaste frågorna jag får i egenskap av speljournalist är ”ja, men hur är det med sexspelen då?”. Frågan ställs ofta med en liten ”glimt i ögat”. Men jag tänker att det ändå finns ett genuint intresse på många håll. Ärligt talat, på riktigt, så vet jag inte så mycket om det. Men jag tänker varje gång jag hör frågan att jag kanske borde researcha frågan. Just i brytpunkten mellan sex och spel finns ju redan ett par välkända, otroligt intressanta berättelser. Den om Hot Coffee-modden i GTA: San Andreas till exempel. Eller kanske den om faktiska sexarbetare i den ”virtuella världen” Second Life.

Det senaste sexrelaterade spelet jag stött på är egentligen en slags självhjälps-app. Appen heter Happy Playtime och är tänkt att framför allt hjälpa (cis)kvinnor att bli asgrymma på att onanera – och i förlängningen försöka motverka alla sociala stigman kring kvinnors onani.

I appen får vi träffa en slags pokémonvagina som heter Happy. Du får lära dig hur du ska göra, men kan också dela med dig av dina bästa tekniker (jag måste få veta hur en ”pikachu” går till!). Och när du gör rätt ropar Happy uppmuntrande saker till dig. Om vi bortser från att det känns rätt märkligt att fronta med en gullig och snackande liten köttälva så kan jag ändå se någon slags utbildningsvärde i det här (och frågan är om det varit bättre med någon slags 70-talsdoftande blåvitt-approach istället). Och allt det här skriver jag fullt medveten om att jag inte är den huvudsakliga målgruppen för den här appen. Men vi är ju alla studenter i the gentle art of love making, skrev jag och dog sedan av skammen.

Happy Playtime har fått kritik också, bland annat från spelskaparen Anna Anthropy (hon som bland annat gjort det magiska Dys4ia!). Hon menar att en spelifiering av onanivanor kan slå över och ge kvinnor en skev relation till sin kropp (och någonstans här passar det att dra skämtet ”äntligen någon som puts the runk in runkeeper”). Det är en rimlig kritik på alla sätt, men det är inte anledningen till varför Apple anser att det här landar långt bortom deras riktlinjer för vad som får finnas på App Store.

Jag kan tycka att det är synd. Happy Playtime fyller nämligen en plats som få andra ”spel” gör. Det här är nämligen något som främst riktar sig till kvinnor, och som avdramatiserar sexet. Sex i spel är ju generellt en av de största orsakerna till skämskudde någonsin.

…som buskissexet i Larry-spelen eller som i gamla Sex Games (med finska kommentarer for extra sexyness)…

…eller genomvidriga Custer’s Revenge, där naken cowboy duckar pilar för att få våldta den amerikanska ursprungsbefolkningen. Bokstavligt talat.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt övertyga mina vänner och bekanta om spelmediets storhet. Om hur det är ett berättande medium där du själv spelar en aktiv roll i vad som händer. Och vilken otrolig styrka det skulle kunna innebära om spel handlade om något annat än att rädda prinsessor och skjuta robotnazister i huvudet.

Jag brukar ta Dys4ia, spelet som handlar om Anna Anthropys frustrerande och ofta smärtsamma hormonbehandling, som exempel på hur ett väldigt simpelt spel ändå kan bära så sjukt mycket tyngd. I just det fallet är läsaren inte särskilt mycket mer än den som för berättelsen framåt, den som vänder blad – även om det finns gameplay-element i spelet. Ändå är det korta lilla spelet så fruktansvärt starkt, särskilt i avslutningen.

Dys4ia är gjort av en person, med begränsad budget och på begränsad tid. Samma sak med det märkliga och starka Cart Life, av Richard Hoffmeier. Cart Life utger sig för att vara ett spel som simulerar småföretagande, typ. Men i själva verket är det en kritik av det hårda, kapitalistiska samhället. Ett samhälleligt ekorrhjul och en ekonomisk apparat där människan liksom inte riktigt får plats. Här, precis som i fallet med Dys4ia, är budskapet är det centrala, därför gör det inget att det estetiskt sett lämnar en hel del att önska (minimalismen lämnar ju visserligen ett enormt tolkningsutrymme, på ett bra sätt). Men tänk då vad ett större team skulle kunna göra, om det bara fick utrymme att utforska lite större frågor. Jag säger inte att alla spel borde vara diskbänksrealistiska, men det vore mäktigt om i alla fall något vore det. Tänk dig en spelens Ken Loach, liksom. Med en budget.

Tro det eller ej, men det finns faktiskt inslag i storspel som visar att någon faktiskt försöker. 2012-liret Spec Ops: The Line, till exempel, gjorde hela den där krigsspel i öknen-grejen med en politisk tvist. Och Assassin’s  Creed har till och från faktiskt problematiserat västerlandets historia. Just i det senare fallet är det kanske ännu mer uppseendeväckande, eftersom det egentligen inte är mycket mer än ett Michael Bayskt actionspektakel. Men i nedladdningsbara Ass Creed-IV-expansionen Freedom Cry går det lite för långt. Kanske finns det någon som vill säga något om slaveriet här, men kanske finns det också en game designer som är riktigt jävla osmaklig.

Jag skrev en krönika om det i Nöjesguiden, papperstidningen. Och nu finns den att läsa på nätet också. Det tycker jag att ni borde göra.

Assassin’s Creed-serien innehåller alltså både bra OCH dåliga exempel på vad spel kan kommunicera – och hur det ska respektive inte ska göras.

Jag väljer att se det som små myrsteg mot något mycket större. Jag fortsätter tro på spelmediet.