I en grop full av bråte någonstans utanför Alamogordo, New Mexico, sträcker en byggarbetare upp armen i luften. Han bär en vit plasthjälm, en orange reflexväst och ett segervisst leende. I sin hand håller han en fyrkantig svart plastbit. Den där svarta plastbiten är svaret på 30 år av rykten och spekulationer. Allting cirkulerade, som det så ofta gör i New Mexico, kring en utomjording.

Året var 1982 när Steven Spielbergs familjefilm ET gick upp på dom amerikanska biograferna. Filmen baserades på den låtsaskompis Spielberg själv skaffade sig när han var liten och hans föräldrar skiljde sig. Filmen blev en enorm kassasuccé. Och som så ofta när en film blir framgångsrik drar den efter sig ett koppel av kringvaror. Kläder, leksaker, hamburgermål – och så tv-spel.

Det numer nedlagda spelföretaget Atari fick uppgiften att göra spelet till filmen. Då, precis som nu, präglades produktionen av licensspel av hårda arbetsförhållanden. För att hinna få ut spelet i tid till filmlanseringen hann utvecklarna helt enkelt inte göra färdigt det. Samtidigt sägs det att ledningen trodde så mycket på projektet att dom valde att trycka upp fem miljoner exemplar av det.

ET: The Extra-Terrestrial – enligt många tidernas sämsta spel (Nöjesguiden tar inget ansvar för personen som kommenterar ovanstående klipp)

Försäljningen gick katastrofalt dåligt och markerade enligt många början på den hittills värsta krisen för spelbranschen.

1983 skickades därför åtta stycken 18-hjulade långtradare från Ataris fabrik i El Paso till en smutsig bit öken strax utanför den lilla staden Alamogordo. Där dumpades fyra miljoner spelkassetter rakt ner i ett hål. Sedan täcktes det med sopor och jord.

Den symboliska styrkan i det här är enorm. En bransch som blommar bara för att ett par år senare störtdyka ner i en grav i öknen. Det är en bra berättelse. Men som så vanligt med bra berättelser, och särskilt dom som utspelar sig i New Mexico, höll den här sig inte riktigt till sanningen. Den där empatiska lilla utomjordingen har fått bära hundhuvudet länge nog nu. Sanningen är nämligen någon helt annan än den som spelforumen och det där Microsoftsponsrade dokumentärteamet som grävde upp Alamogordo vill få den att vara.

Faktum var att spelen grävdes ner för att Atari skulle slippa skatta på osålt lagermaterial. Det var en slags skatteflykt för ett företag som kvartalet innan förlorade över 300 miljoner dollar, till största delen på grund av minskad spelförsäljning.

När gropen nu grävs upp är det tydligt att allting har överdrivits. Exakt hur många spel som faktiskt grävdes ner vet ingen. Någon säger att den riktiga siffran ska vara 750 000 exempelar. Uppskattningsvis 700 spel har hittats, och 70 av dom är ET-spel. En lång rad spel, bland annat kritikerrosade titlar som Defender och Raiders of the Lost Ark begravdes också.

Ataris fabrik i El Paso, där spelen som grävdes ner kom ifrån, rensade hyllorna rena och började – ironiskt nog, kanske – ägna sig åt återvinning istället.

Berättelserna om och betydelsen av dom 4 miljonerna ET-spelen har på 30 år förvrängts och förstorats. Istället för att vara ett symptom på ett större skeende blev det en orsak, en faktiskt vändpunkt. Och i en tid då sponsrad och lättsmält journalistik sätter agendan är det kanske inte så konstigt att sanningen får stå tillbaka för en riktigt bra story.

Men finns det då inget att lära av den här historien? Ja, förutom att vara ytterligare ett bevis på vikten av källkritik kanske vi också kan ta med oss läxan om vem som egentligen skriver vår historia. Samtidigt som vi förväntas betala för ännu en digital återutgivning av ett gammalt spel – grävs kanske ytterligare miljoner minnen ned för att rädda en kvartalsrapport åt något multinationellt företag.

Istället för att konsumera nytt borde vi kanske anstränga oss för att rädda det gamla – innan det också vittrar bort, i en grav i New Mexico.

Wireds täckning av uppgrävningen, med en annars ganska sansad Chris Kohler i tidernas märkligaste arkeologoutfit.

Texten är tidigare publicerad som krönika i P3 Spel