Idag drar kampanjen #Sheforhe igång.

En ”solidaritetsrörelse för att hjälpa män till sociala relationer, att kunna prata om känslor, sluta konsumera pornografi och söka hjälp”, enligt en debattartikel publicerad på Aftonbladet – och undertecknad av Gudrun Schyman, Ida Östensson och Anna Giotas. I artikeln fastställer författarna att män lider av att leva i ett patriarkalt samhälle. Män lever ohälsosammare, utsätts för brott oftare och riskerar i högre grad att bli alkoholister. Till exempel. Det är inte bara ickemän som är offren för patriarkatet, helt enkelt.

Det här uppmärksammas på anrika spelsajten FZ.

Men när redaktör Joakim Bennet tar sig an debatten blir det dock ur ett annat perspektiv. Visst håller han med om att det finns problem – men han håller inte med om att män borde undvika dataspel. Så då använder han sin sajt, som når 250 000 unika besökare i månaden (enligt siffror från 2014), att basunera ut att Schyman likställer spel med pornografi.

Det här är problematiskt av ett par olika anledningar. För det första är det kontraproduktivt att fokusera på en på sin höjd tveksam formulering, särskilt om en håller med om grundproblemet. För det andra: Det Bennet skriver är inte sant. Schyman och de övriga som undertecknat texten skriver inte någonstans att de tycker att män bör undvika spel.

#Sheforhe vill:

”… hjälpa män till sociala relationer, att kunna prata om känslor, sluta konsumera pornografi och söka hjälp”.

I Bennets text blir samma stycke:

”Schyman och medförfattarna menar att det är patriarkatet som är orsaken och att män skulle må bättre om de kunde lära sig att kunna prata om känslor, sluta konsumera datorspel och pornografi och söka hjälp”.

Bennet har alltså själv lagt till ”datorspel” i något som är snubblande nära ett citat. Det är hög trollvarning på det – ja, kanske till och med oärligt? För nog måste väl FZ:s kommentar ha korrekturlästs innan den publicerades?

Och även om FZ:s debattsvar (?) var oseriöst klickjagande är kommentarsfältet möjligen ännu mer problematiskt. Visst finns där personer som försöker diskutera, men där finns också personer som sprider direkt hatiska meddelanden (bland annat från en känd youtuber). Istället för att ta grundproblemet på allvar – kanske till och med försöka göra en insats själva (tänk om FZ och Fatta man kunde göra något tillsammans! Vilket genomslag det skulle kunna få!) –  underblåses minst sagt obehagliga tendenser.

Var det värt klicken, FZ?

Bilden har ingenting med texten att göra.

Året är 2015 och skaparna av världens största fotbollsspelserie har äntligen beslutat sig för att låta spelet innehålla kvinnliga avatarer.

Mycket går att säga om det här: det är i grunden en bra sak, så klart, som vi alla efterfrågat i många år (jag har vid upprepade tillfällen pratat med FIFA-utvecklare om just den här saken). Men 12 landslag med kvinnliga spelare. Det är lite för lite, alldeles för sent. Men som ett första steg är det ju bättre än ingenting.

Men eftersom det här är internet så tycker inte alla riktigt som jag. Något som till exempel visar sig i kommentarerna till officiella EA Sports-kanalen. Här är ett axplock.

Kränkthetsgrad: 7

Olämplighetsgrad: 1000
Kommentar: Yoda, jag ser att det är du. Och varför är du ett sånt uppenbart troll?

Fantasi: 0

Trollgrad: 10000
Kommentar: ”Kvinnor, va? Vad är dom bra för ens? Ja, alltså förutom sex och kökssysslor?”

Kränkthetsgrad: Stjärnstopp

Effekt på verkligheten: 0

Kommentar: Theodore kommer aldrig någonsin köpa ett FIFA-spel igen. Mina pengar är på att han aldrig gjort det tidigare heller.
 

Bygga ett argument på verkliga fakta-grad: -1000

Ha ett Youtube-användarnamn som är relaterat till vem du faktiskt är: 0

Kommentar: Andelen “feminister” som kommenterar officiella EA Sports-kanalenvideon är försvinnande liten. Antalet män/pojkar som blir upprörda över alla feminister är EXTREMT hög.

Upprörd över dåliga ansikten-grad: 67

Kommentar: EA fick uppenbarligen välja här: antingen stoppa in kvinnliga spelarmodeller ELLER laga saker som potentiellt kan bli trasiga. Hint: spelutveckling funkar inte så.

Exakt hur illa, på en skala, är det att kvinnor får vara en del av det spel du älskar: Oändligt

Koll på Call of duty: 0
Kommentar: Okej, dom tog fotbollen ifrån oss… Men kriget låter dom väl vara? Den sista manliga utposten? (kvinnliga soldater finns redan med i CoD-serien)

Kommentar: När den initiala ilskan lagt sig och en inser att det kanske finns fördelar damer med i ens favoritspel. Eftersom boobs. …

Kommentar: Kvinnor: vet er plats. Vid köket/i barnsäng.

Tröttsamma argument-VM: Guld

Kommentar: “Om ni inte gillar spelen så får ni göra era egna! Men när jag inte gillar saker i spelen tänker jag gnälla som fan om det och själv aldrig göra ett ärligt handtag!”

…och precis som vanligt bevisar kommentartrådarna problemet tydligare än något annat.

Slutordet låter vi YT-användaren Sad Catfish stå för:

BAM.

Gamergate. Jag har skrivit en del om det på den här bloggen. Faktum är att jag skrivit om det så mycket att jag fått frågan om det här ens är en spelblogg. Att jag skriver mer om hatet än om spelen. Men den senaste månaden eller så har det varit tyst. Inga upprop mot organiserad mansidioti. Inga upprörda känslor i kommentarerna. Det är nästan som att det blåst över nu, Quinnspiracy. Om det inte vore för de av mina (kvinnliga) vänner och kollegor som fortfarande regelbundet attackeras på sociala medier berättar om det skulle en ju kunna tro att det var slut nu.

Här om dagen var jag på väg att skriva något hoppfullt om hur saker och ting kanske ändå slutade på plus. Intel, ett av världens största elektronikföretag, gick i samband med CES-mässan ut och meddelade att de satsade stort på att få jämlik representation på sitt företag. 2013 fanns det 24% kvinnor på företag. Målet är att ha ”full representation” (här räknas också minoriteter in) till år 2020. Intel var ett av de företag som drog öronen åt sig när Gamergate-mobben började med sin systematiska mailbombning av företag som sponsrade sidor där ”feministiska” journalister skrev. Det var en av de första – och definivt största – segrarna för pro-gamergate-sidan.

Att Intel vill visa att de inte står för misogyna och hatiska åsikter är fantastiskt. Men Gamergate är inte över. För Zoe Quinn, personen som befinner sig mitt i skitstormens öga, har den där absurda augusti-månaden då allt startade aldrig slutat. Fem månader efter att hennes expojkvän drog igång allt blir hon fortfarande dödshotad. Hon kan fortfarande inte bo i sitt eget hem utan flyttar runt bland bekanta. Hennes familj och vänner blir systematiskt förföljda och doxade.

I blogginlägget ”August never ends” berättar Quinn om sin verklighet. Det är otroligt stark läsning. Om kampen mot de människor som – av någon märklig anledning – gjort till sin sak att driva korståg mot henne. Om de som försöker driva henne till att ta självmord. Om hur rättssystemet liksom inte förstår vad internet är – eller innebär – än. Om domare som tycker att det väl bara är att sluta vara på internet. Om försvarsadvokater som inte förstår ämnet. Om hur material som borde vara hemligt regelbunder läcker ut till Gamergate-mobben. Hur de framsteg som görs i rätten spinns till att vara ondskefulla planer från Quinn själv (restraining orders är ett hot mot yttrandefriheten, tydligen).

Zoe Quinns kamp är långt ifrån över, men i mobbens ögon är hon redan dömd – deras (självpåtagna) arbete är att utfärda straffet.

Gamergate är långt ifrån över. Och det spelar ingen roll att du och jag kanske inte blir utsatta längre. De finns fortfarande de som dagligen får motta dödshot. Och de strukturer ur vilka den här enorma hatvågen är sprungen ur finns fortfarande kvar. Så kan vi inte ha det.

Så här någon månad efter att de värsta skitstormarna lagt sig efter Gamergate kan vi väl alla försöka enas om att det sas en del rätt orimliga saker, visst? Även här, på ett rätt undangömt ställe av internet, nådde orimligheten. En hel del anonyma dudes försökte övertyga oss om att det är minst lika hårt att vara manlig gamer. Och på twitter blev jag kallad rasist, eftersom logisk kullerbytta.

Anita Sarkeesian har samlat ett gäng spelpersonligheter – allt från journalister och reklamare till oldschool spelutvecklare och indielegendarer – för att tala om de manliga privilegierna.

Det är så bra.

Idag följer Kulturnytt upp sitt omdiskuterade Gamergate-inslag från tidigare i veckan – och nu har de lyckats hitta en person som tar ställning för Gamergate utan att vara anonym. För Simon Strindberg är Gamergate en konsumentrevolt, riktad mot korrupt spelmedia. Tanken från SR:s sida är, precis som tidigare, att låta båda sidor komma till tals i frågan. Och den här gången upplevde jag det som att GG-anhängaren var en rimlig person, som inte bara ville utnyttja blåsvädret till att tjäna klick till en sunkig youtube-kanal. Så jag valde att ställa upp på intervju i programmet.

Sakerna jag säger är ju ingen nyhet för de som följt rapporteringen på min blogg. Jag välkomnar en diskussion om pressetik, men tycker att det är djupt problematiskt att göra det utifrån de grunder på vilka Gamergate vilar. Gamergate startade i en personlig vendetta mot en (kvinnlig) spelutvecklare som uttryckt feministiska åsikter. Gamergate-begreppet myntades av en avdankad skådis som hatar feminister och vill krossa staten – eftersom den inkräktar på hans individuella rättigheter.

Vad jag också kommer in på i intervjun, men som inte fick plats i inslaget, är att jag tycker att kritiken är gravt missriktad i det här fallet. Och inte bara för att de initiala anklagelserna (att Grayson skulle ha givit Quinn fördelaktig kritik efter att de haft sex med varandra) var felaktiga. Nej, som jag ser det är samma personer som försökt föra in genus i sin spelkritik också samma personer som hårdast drivit de pressetiska frågorna. Viljan att bedriva seriös kritik av spelmediet KRÄVER liksom att en är villig att seriöst granska också sina egna kanaler.

Jag fick också frågan om jag tycker att debatten om sexism i spelbranschen skulle vara överdriven. I den oklippta intervjun nämner jag hur vi under de senaste åren sett en, kanske inte stor men ändå betydande, förändring av spelkritiken. I Sverige inte minst. Det är fortfarande marginellt jämfört med hur mycket ”traditionell” spelkritik som bedrivs, men det syns allt oftare i krönikor, recensioner och bloggar. Det är ett friskhetstecken. Och kanske är det också en av anledningarna till att Sverige nu i dagarna fått stora rubriker både i spel- och gammelmedia för sina försök till att styra upp branschen. Till exempel arbetet med att jobba fram en sexism-märkning av spel. Det finns ju så klart en lång väg kvar att vandra, men kanske kan det här vara de första stegen dit.

Lyssna på inslaget här.