Inlägg taggade: GamerGate

11:26 23 Sep 2014

Quinnspiracy spann ju tidigt långt ut ur kontroll, det vet vi. Men nu har den också nått nästa nivå inom akademien. Och den här gången handlar det om en forskare vid namn Christina Hoff Sommers, som uttalat sig angående framför allt Anita Sarkeesian. Enligt Sommers finns det inte fog för kritik av spelbranschen – eller ens den internetbaserade spelkulturen.

Dr. Christina Hoff Sommers har en PhD i filosofi från tidigt 1970-tal, och hon verkar ha gjort till sin livsuppgift att tänja på gränserna för vad begreppet ”feminist” kan inbegripa. Hon framstår som otroligt konservativ och som en fullfjädrad biologist. Sommers kamp är främst riktad mot den ”radikala” feminismen, den som hävdar att det finns ett faktiskt förtryck. En av hennes mest kända böcker heter ”The War on Boys: How Misguided Feminism is Harming Our Young Men”. Jag tror du fattar.

Sommers har uppenbarligen ingen insyn i spelkulturen eller -industrin heller. Och hennes forskardiplom på väggen gömmer inte på något sätt det faktum att hon använder sig av samma ihåliga argument som en alltid stöter på i sånna här sammanhang. ”Det där är ett extremt exempel!” skriker någon när jag visar bilder från en av världens största mainstream-spelmässor. ”Det är bara en liten grupp uttråkade 12-åringar” skriker en annan när jag skriver om det kvinnohatande trollnätverk som kampanjat mot Zoe Quinn.

Så är det inte. Sexism är ett omfattande problem för spelbranschen, precis som det är för hela samhället. Och de här männen som viger sina liv åt att hata på de som försöker göra något åt problemen, de är inte oskyldiga barn. Tvärtom.

Som tur är har Sommers fått svar. Bland annat från en man vid namn Jonathan Mann.

Tipstack till Marcin!

9:52 18 Sep 2014

Feministisk kulturkritik är det största hotet mot USA sedan Hitler. I alla fall om en ska tro ett av de hot som Anita Sarkeesian får ta emot dagligen. ”Hon hittar bara på”, skriker någon som kränkts av Sarkeesians redogörelse för hur kvinnor framställs i tv- och datorspel. Och samtidigt framkommer uppgifter om att spelkonferensen GDC, som hålls i San Francisco varje vår, bombhotades när Sarkeesians skulle ta emot pris för sitt arbete.

I lördags gjorde gänget bakom P3 Spel en slags översikt över det här som kallas Quinnspiracy och GamerGate. Eftersom jag skrivit om det hela här på bloggen ringde producent-Anton upp och intervjuade mig om läget. Här kan du lyssna på programmet. Under lördagen fick jag sedan ett gäng mentions på twitter, där engelskspråkiga anhängare av #GamerGate och #NotYourShield uppmärksammades på och varnades för mig. Enligt dem var jag  en av de där konspirerande speljournalisterna som ville sopa undan den faktiska skandalen här och enbart måla upp indieutvecklaren Zoe Quinn som ett offer. Mitt ställningstagande i den här frågan har, från dag ett, varit att det är omöjligt att diskutera den journalistiska integriteten och pressetiken utifrån det här fallet. Dels för att det grundar sig i en svartsjuk och sårad ex-pojkväns utsago. Dels för att det helt uppenbart, väldigt tidigt i händelseförloppet, kidnappats av manliga internettroll som ser det som sin främsta uppgift att krossa alla försök till feministisk analys i spelkritiken.

Så här är det. Jag har jobbat heltid som speljournalist i åtta år nu, och har skrivit om spel på olika sätt sedan ännu längre tillbaka. Under hela den här perioden har jag varit en av de som försökt föra en diskussion om vad svensk speljournalistik egentligen är – och vad det borde vara. I forum, på mer eller mindre obskyra bloggar, i tidningar. Jag är inte ensam, vi är ett litet gäng. Vi som VILL tala om speljournalistisk etik. Och vi är samma personer som anser att vi som kritiker har ett större ansvar – en spelrecension är inte bara ett ändlöst rabblande av tekniska specifikationer. Vi är i minoritet i vår bransch. Och faktum är att vi stundtals får ta oändliga mängder skit för det vi försöker göra. Vi vill att vi som speljournalister ska bli tagna på allvar, men framför allt vill vi att spelen ska bli tagna på allvar. Vi kritiserar föråldrade könsstereotyper i spel. Vi diskuterar vad våldsförhärligandet har för effekter. Ibland tar vi kanske oss själva vatten över huvudet, sätter oss på en lite för hög häst – men ambitionen att bidra till något större finns alltid där.

Och för det här får vi alltid skit. I varierande grad, förstås. Hur mycket skit du får beror på var dina texter publiceras. Och, som vanligt, om författaren är kvinna eller man. Majoriteten av alla kommentarer är hatiska. Vi har inget med spel att göra så länge vi inte tycker och gör exakt som alla andra. Faktum är att det till och med händer att vi får skit från våra chefer och beställare. Vi gnäller FÖR mycket, är FÖR kritiska. Det beror på att vi har en journalistisk ambition, att vi inte helt köpt tanken att vi bara är gravt underbetalda PR-personer. Men vi fortsätter ändå. Eller försöker i alla fall. Jag har en handfull otroligt talangfulla kollegor som ofta ger uttryck för att de snart inte orkar mer. Jag förstår deras känsla. Och jag förstår också att spelkritiken – och i förlängningen spelmediet – skulle förlora så otroligt mycket om de här personerna slutade skriva.

Mina kollegor överväger att sluta arbeta som speljournalister för skiten de får. Anita Sarkeesian mottar dödshot av folk som vill att hon ska knäckas. Samtidigt slutar Phil Fish att utveckla spel för av samma anledning. Markus ”Notch” Persson säljer Mojang för att han inte orkar med ansvaret och skitstormarna. Det finns massvis att diskutera när det kommer till speljournalistik. Ett av de största problemen just nu är att journalister, forskare och utvecklare hotas till livet – för att de gör sitt jobb.

Så, min fråga till alla de som hört av sig, oroliga för speljournalistikens framtid (eftersom vi försöker förhindra häxjakten på kollegor som Sarkeesian, eller utvecklare som Zoe Quinn och Jennifer Hepler) är: var har ni varit de senaste tio åren? Varför vill ni diskutera pressetik NU, när ett par utpekade kvinnor ligger på huggkubben? Var var ni när vi diskuterade köpta recensioner, mutor och fester med glamourmodeller inhyrda för att socialisera med (manliga) speljournalister? Var var ni när vi försökte problematisera förhållandena mellan speltidningar och spelföretag?

Var var ni när speljournalistiken behövde er?

9:00 7 Sep 2014

quinnsplash.jpg

Hela den katastrof som är Quinnspiracy/GamerGate tog just en ny vändning.

Det här är en skitstorm som bara blir sjukare för varje dag som går. Och senaste vändningen är något som får alla konspirationsteorier att verka rimliga. Det vill säga alla utom de där som det skrikits allra mest om på speldelen av internet de senaste veckorna.

Det här är vad som hänt:

1. En man skriver ett blogginlägg där han beskriver hur han blivit sviken av sin ex-flickvän.
2. Flickvännen är en oberoende spelutvecklare och uttalad feminist. Hon heter Zoe Quinn och har bland annat varit med och skapat spelet Depression Quest.
3. Mannen menar att Quinn varit otrogen med en rad olika män. Bland annat speljournalister.
4. Quinnspiracy startar. Internetforum, både spelrelaterade och icke-spelrelaterade, börjar brinna. Här finns en konspiration, menar många, mellan korrupt PK-spelmedia och indiescenen.
5. Zoe Quinn blir doxxad. Hela hennes liv läggs ut för allmän beskådan. Hennes livsverk ifrågasätts, hennes sexualitet smutskastas.
6. Phil Fish, känd indiespelutvecklare som tidigare möts av enormt hat från vissa delar av internet, uttalar sitt stöd för Zoe Quinn. Fish doxxas, en 1,5GB stor fil cirkulerar med uppgifter om Fish – innehållandes bland annat Paypal-login.
7. Anita Sarkeesian släpper en ny video i sin Tropes vs Women-serie. Videon handlar, bland annat om hur mäns våld mot kvinnor porträtteras i spel. Sarkeesian och hennes familj mottar otroligt grova hot. Så grova att Sarkeesian får rådet att inte sova i sin egen lägenhet.
8. Tim Schafer, Joss Whedon och flera andra offentliga, populärkulturella storheter visar sitt stöd för Sarkeesian och hennes(/vår) sak.
9. #GamerGate startar. Här menas det att kärnfrågan i hela det som hänt fram till nu varit den om journalistisk integritet. Inget annat.
10. #NotYourShield hakar på #GamerGate. Här visar en rad icke-vita/icke-män hur de inte ställer upp på det PK-krigarna och deras medielakejer basunerar ut. De störs inte av hur kvinnor eller minoriteter visas upp i spel.

Det här har pågått under de senaste veckorna. Men det är inte allt som hänt. Varken i det offentliga eller bakom kulisserna.

Pojkvännen har till exempel tagit tillbaka vissa delar av det som skrivits. Quinn har blivit anklagad för våldtäkt. På fullständigt felaktiga grunder.

Och det allra viktigaste, ur vilken den här nya vändningen föds:

Zoe Quinn har infiltrerat det hemliga rum från vilken hela den här misogyna hatkampanjen startades.

Hon har samlat på sig massvis med chattloggar, som enligt henne ska finnas i den polisrapport som får hela 4chans mörkare vrår att darra. För den enda konspirationsteori som faktiskt stämde var den om ett hemligt nätverk misogyna män som hatade kvinnor. Zoe Quinn har fått tillgång till loggar från en privat IRC-kanal, kallad ”Burgers and fries” för att verka legit, där Quinnspiracy startade. Allting var ett orkestrerat försök från en mindre (liten vore att ta i, det ska enligt uppgift ha funnits uppemot 400 personer inne i ”Burgers and fries”-kanalen) grupp män.

quinnlogg_4.jpg

Gruppens mål har från allra första början varit att komma åt i första hand Zoe Quinn – och i förlängningen Anita Sarkeesian och spelkulturkritiska feminister. Det är en noggrant planerad kampanj som byggts för att verka allmängiltig – men i själva verket handlat om att slå Zoe Quinn där det gör som ondast. Gruppen har kallat kampanjen för ”Operation Virtous Mission”. Till en början fanns också ex-pojkvännen med i kanalen och gav gruppen uppgifter om Quinn och hennes bekanta. De som uttalar sig i kanalen har uppenbarligen en anti-feministiskt politisk agenda. De skriver om hur de ”utkämpar ett krig” och om hur feministernas mål är att göra männen till en andra klassens medborgare.

quinnlogg_6.jpg

Genom att skapa mängder av fejkade twitteranvändare har den lilla gruppen verkat större. De har piskat upp stämningen i hopp om att skapa en opinion mot bland andra Zoe Quinn och Anita Sarkeesian. Och inte bara genom att hota och hata på PK-krigarna. De har också skapat röster vars uppgift var att verka resonliga och vettiga. Röster som motsatt sig det Quinn blivit utsatt för (”ingen kommer ju tro att de som ställer sig på Quinns sida är de som ligger bakom hatkampanjen!”). Röster som på riktigt menade att det fanns en pressetisk och journalistisk fråga värd att diskutera här. Under hashtaggen #GamerGate har uppriktiga bekymmersrynkor samlats för att tala ut om det här problemet.

quinnlogg_5.jpg

Under #NotYourShield har icke-vita, icke-män berättat om hur de inte ställer sig på den politiskt korrekta pressens sida. Många, om inte alla, av dessa var alltså låtsaspersoner skapade av en liten kärna kvinnohatare. Här är ett exempel på en fejkanvändare, kallad ”Blackgamernigga”, där någon gjort en avatar av en bild från en nyhetssajt. På det anonyma internet skapas folkstormar där majoriteten av de röster som hörs är påhittade trollkloner.

quinnlogg_3.jpg
”If I show up in a blackface can I help #NotYourShield”

(Läs mer om #GameOverGate på Storify)

Det är så här hat sprids på internet. En mindre grupp galningar ljuger och duperar, får luft under vingarna – och försöker krossa sina mål. För de här männen är kriget mot dessa individer/kvinnor djupt personligt. De siktar på mjukdelarna (citat från en av loggarna) men försöker linda in allt i frågor som kan engagera en större grupp. De ickeorganiserade som under den här perioden förfärats över vilka goda kålsupare politiskt korrekta speljournalister är – är egentligen inget annat än spelpjäser i nätmobbens smutsiga spel.

Det är så här det ser ut, men det är inte alltid det går att bevisa. Att Quinn orkat stå emot – och få tag på den här informationen – visar på vikten av att kämpa. Och det visar att hon inte är ensam.

Men den där lille gruppen misogyna män har rätt i en sak. Det här ÄR ett krig. Det som händer i spelkulturen är inte isolerat från den övriga verkligheten. Och de noggrant orkestrerade lynchmobbarna mot feministiska spelutvecklare och -kritiker är bara en relativt liten strid i det kriget. Avslöjanden som det här borde bara göra det ännu lättare att välja sida. Att kämpa emot den ojämnlika, människofientliga och direkt livsfarliga ordning som råder.

sdu.jpg
Avslutningsvis: ett inlägg i debatten från en ungdomsförbundsmedlem till riksdagens brunaste parti.
 

10:32 2 Sep 2014

Förra veckan var en mörk en för spelbranschen. På många sätt. Quinnspiracy hände. Sarkeesian fick hejdlösa mängder skit över sig. Phil Fish och Tim Schafer likaså.

Den här veckan har börjat lite bättre. Till exempel så har typ 600 pers skrivit under den här listan.

Och så har Deirdra ”Squinky” Kiai släppt det helt fantastiska Twine-spelet Quing’s Quest VII: The death of videogames släppts. En rosaglittrande kommentar på en spelkultur som kidnappats av kvinnohatande odjur. Och som skulle kunna vara så mycket bättre.

Duon (som ser HELT fab ut) som spelet handlar om är strandade på det rosamålade rymdskeppet Social Justice Warrior. De minns den tid som varit, och drömmer om allt det den kunde ha blivit.

De minns hur Misogynerds invaderade planeten Videogames och började kalla sig Gamers. Sedan försökte de övertyga alla om att de varit där sedan begynnelsen. Misogynerds skapade ett samhälle med ett kastsystem. I det systemet finns det två klasser. Den styrande klassen kallas ”män” och slavklassen kallas ”kvinnor”. Den styrande klassen avskyr öppet slavarna – men behöver dom ändå, pga något som kallas ”kärlek” fast mest kan liknas vid relationen en har med egendom.

De minns hur Misogynerds tog makten över planeten och tvingade alla att skapa ”phallic-shaped eyesores for their entertainment”.

Och nu sitter de båda i sitt rymdskepp och tittar ner på planeten Videogames. Och undrar om den ens är värd att rädda längre.

Spela igenom Quing’s Quest VII. Det tar typ fem minuter. Och jag älskar det.

10:00 29 Aug 2014

tim_schafer_igen.jpg

Det har varit en hård vecka, det här. Angrepp på Zoe Quinn och Phil Fish. Hot mot Anita Sarkeesian (Sarkeesian har senare publicerat en bild på de hot som gjorde att hon inte kunde sova i sitt eget hus, OBS för triggervarning här). Idioti som kokar över i så många mörka hörn av gamercommunityt att det liksom inte finns hejd. Men med hatet kommer också hopp. Det finns de som kämpar emot. De som inte ger sig.

Och Tim Schafer bara fortsätter att vara awesome.

En anonym (så klart) hatare har satt ihop en lista över PK-krigande Social Justice Warriors, med meningen att vi ska sky dessa som pesten (listan finns längst ned i detta inlägg). För alla som har någon slags insyn i indiescenen – och de mer progressiva spelutvecklarna där ute – är det här så klart ett skämt. Till exempel:

Fullbright Company gjorde till exempel ett av förra årets absolut bästa och mest berörande spel i Gone Home. Spelet är intressant på många sätt, bland annat för sitt sätt att diskutera sexualitet och svårigheterna i att komma ut.

Anna Anthropy är en pionjär inom twine-scenen, men också känd för sitt Dys4ia – ett spel som handlar om hennes sex månader långa och svåra hormonbehandling.

Bioware är ett på många sätt traditionellt spelföretag – men som vid flera tillfällen haft LGBT-karaktärer (och tillåtit samkönade relationer) i sina spel.

Företagen och personerna som listats är inte i majoritet i spelbranschen. De är ingen egentlig maktfaktor. Men de gör avtryck, och de pushar mediet framåt. Men det uppskattas inte av alla. Och effekterna av detta kan bli förödande. En av manusförfattarna på Bioware, Jennifer Hepler, lämnade företaget för ganska precis ett år sedan. Detta efter att hon mottagit dödshot mot sig själv och sina barn. Hennes brott? Hon hade, i en 6 år gammal intervju, uttalat sig om att hon inte uppskattade strider i spel. Det, och Biowares öppna förhållningssätt till ”avvikande” sexualitet, gjorde att bägaren rann över för det på många håll otroligt inskränkta och ignoranta spelcommunityt. I en intervju med spelsajten Polygon ska Hepler senare ha sagt, angående angreppen från communityt:

”It’s something that comes up in almost every conversation with female developers”. ”Overall, people seem to try to shrug it off publicly and fume privately, and younger women contemplating the field are reconsidering whether they have the stomach to handle what it currently asks of them.”

Spelutvecklare, och kvinnliga spelutvecklare i största utsträckning, måste ta i beaktande att de – och deras familjer – kan bli hotade till livet för att de gör spel. Eller åtminstone om de gör spel på sitt sätt, och det sättet inte överensstämmer med en arg internetmobb. Hepler fortsätter:

”That’s the biggest risk in my opinion: that we will lose out on the talents of people who would make fantastic games that we would all be the better for playing, because they legitimately don’t want to make themselves into targets.”

Phil Fish har för andra gången tagit avsked av spelbranschen just på grund av det här. Och Jennifer Hepler menar att många kreativa och skapande människor har känsliga personligheter. Avståndet mellan den känslige kreatören och den evigt uppjagade internetmobben är oändlig. Så länge det är idioterna som hörs mest kommer spelföretagen ha svårt att ha kvar den kreativa talangen. Varför ska någon offra sin tid och energi på att skapa något eget när de bara får skit för det? Det är liksom inte värt det. Och vad händer när de som försöker göra något annorlunda försvinner från branschen? Vi blir kvar här med Candy Crush och Call of Duty 17.

Vi får de spel vi förtjänar, sade en cynisk spelutvecklarbekant till mig för inte så längesen. Så är det kanske. Men jag ser det bara som ännu en anledning att kämpa ännu hårdare emot den dumma och högljudda skaran hatare. Fortsätta att visa att vi som förtjänar bättre faktiskt är i majoritet.

De som listas här gör det för att de gått ut och visat offentligt att de har ett samvete. Och samtidigt gör de bra och intressanta spel. Frågan är bara hur länge till de kommer orka göra det.


Attityden hos den som skrivit detta är vad vi behöver mindre av i spelbranschen. Alla lista ovan är friska fläktar i en unken verklighet.

Andra bloggar