Att bli riktigt, riktigt bra på ett spel som Guitar Hero (du vet, det där spelet då du styr med en plastgitarr) är ett projekt som tar tid. Tro mig, jag har försökt (och misslyckats). Men om jag lyckats bli duktig på det och klarat en av de svårare låtarna hade jag nog gjort ungefär som personen bakom Youtube-kontot GuitarHeroFailure. Jag hade laddat upp ett skrytigt filmklipp som bevis för mina skills. Problemet med att lägga upp klipp som det är bara att Youtube inte ser med blida ögon på copyright-brott. Och att lägga upp ett filmklipp med musik som någon annan äger anses just som ett sånt brott.
Men det stoppade inte GuitarHeroFailure. Han langade snabbt upp ett nytt klipp med lätt modifierad musik. Det är fullständigt genialiskt (särskilt om en tittar med undertexter påslagna).
Ärligt talat kan jag inte förstå varför Guitar Hero inte alltid sett ut så här. Känslan av att stå på scenen på riktigt kommer säkert kännas gammal redan andra gången en ser klippet, men ändå. Jag kan inte låta bli att charmas lite av det här.
Nya gitarren. Fortfarande inte en riktig.
…å andra sidan har ju Rocksmith-spelen (där du kopplar in en riktig gitarr och lär dig spela på riktigt) fullständigt krossat Guitar Hero/Rock Band/etc-spelens relevans. Men jag kommer säkert ha rätt skoj med Guitar Hero Live också.
Synd bara att fejkbandet Broken Tide ser ut som en Carlingsreklam med dude-/douchefaktorn uppskruvad till 11.
Har jag berättat att jag uppträtt på Hultsfredsfestivalen en gång? Nej, det är klart jag inte har. Dels för att jag som nystartad NG-bloggare inte haft tid. Men också för att det hela var en så fruktansvärt märklig upplevelse. Jag lovar att skriva mer om den där Hultsfredsgrejen. Snart. Men det är inte riktigt det som det här inlägget ska handla om.
Det handlar om min livslånga längtan efter att lära mig spela ett instrument, och hur den där längtan alltid fått se sig besegrad av min totala brist på tålamod. Jag tror att jag kan ha hittat motgiftet, framgångselixiret, nu.
Rocksmith 2014.
Rocksmith är Ubisoft fortsättning på det där Harmonix gjorde till en miljardindustri med Guitar Hero-spelen. Då handlade det ju mest om en västerländsk spelutvecklare med lite bättre musiksmak än de japanska originalen. Och ett sug att tjäna pengar på dåligt ihopsatta plastleksaker, förstås. Genren tog död på sig själv rätt snabbt när klena spinoff-serier och kloner dök upp fem gånger i månaden. Men någonstans där på vägen insåg någon också värdet i spelupplägget som ett verktyg för lärande.
I Rocksmith kopplar du in din elgitarr eller -bas i tv-spelskonsolen. Efter det är upplägget väldigt likt Guitar Hero-grunden. Men istället för stora plastknappar att hålla ner är det faktiska strängar och faktiska band.
Jag har suttit hela förmiddagen och nött rytmgitarr till Weezers ”Say it ain’t so” (jag är alltid så sjukt svag för Weezer-låtar i musikspel). Det går framåt. Långsamt, men ändå framåt. Spelets ”Learn a song” är så fruktansvärt pedagogiskt gjort. I början spelar du bara specifika nyckeltoner. Ju bättre du är, desto mer av låten spelar du. Efter en dags jobbande sätter jag ungefär halva låten. Men det bästa är att det inte bara känns som att jag trycker in knappkombinationer i muskelminnet. Jag lär mig hela figurer. Får träna på extra svåra passager i halv hastighet.
Jag har fortfarande fullt förtroende för att mitt tålamod ska ta död på också det här försöket. Men kanske, kanske kan den där drömmen om att få spela på Hultsfred igen få besannas.
Det gäller ju att sikta högt.
(Kommer jag lära mig låten? Jag återkommer med rapport under veckan!)
