”Annat var det på min tid”, sa ingen någonsin utan att tappa trovärdighet. 

Reddit-användaren med det skönklingande namnet Auir2blaze som tagit på sig uppgiften att inflationsjustera lanseringspriset på många av spelhistoriens främsta konsoler. Alltså: om Nintendo släppt sin 8-bitarskonsol, den vi alla känner som Nintendo Entertainment System (NES), med dagens prisläge hade den kostat 412 dollar. Jämfört med Playstation 4, som ju faktiskt släppts i år, var alltså NES en dyrare produkt på sin tid.

Här kan vi till exempel se vad några av de första framgångsrika konsolerna för hembruk kostade. På den tiden fanns det ju fortfarande arkadhallar (RIP), men för den som insåg att alla de där femkronorna till slut blev jävligt mycket pengar var en konsol ett bra alternativ. Sjukt bara att maskinerna var så ABSURT dyra. Alternativet var ju förstås att köpa hem ett arkadkabinett. Och det är inte billigare.

NeoGeo var i princip just det. En arkadmaskin för hemmabruk. Mellanstadie-Micke brukade drömma om att vinna på måltipset. Högst på önskelistan var en 486:a och en NeoGeo. Fun fact: jag har fortfarande inte råd med en NeoGeo.

1993 CD-skivan var så jävla mycket skiten. 3DO var en konsol med CD-läsare, som kunde visa 3D-grafik och som kostade ungefär lika mycket som ett mindre lands BNP. Det gick, så klart, åt helvete för den.

Det lustigaste(?) med den här listan är att några av de absolut bästa maskinerna också var de allra billigaste. Super Nintendo (förra raden) och Dreamcast var ju till exempel rent utav prisvärda när de släpptes. Läxan: gå inte på prislapp när du köper tv-spelskonsol.

Citatmaskinen och före detta VD:n på Sony Computer Entertainment, Ken Kutaragi, har sagt ganska roliga saker om Playstation 3 och dess tjocka prislapp. Det är nästan i linje med det där chipspåse-argumentet och SL-korten, du vet. Sug på det här:  
”It’s probably too cheap… If you can have an amazing experience, we believe price is not a problem.” 
”We want consumers to think to themselves ‘I will work more hours to buy one.’ We want people to feel that they want it, irrespective of anything else.”
”If you consider the PlayStation 3 a toy, then yes, it is an expensive toy. However, it is more than a toy. It is a PlayStation 3. And it is the only PlayStation 3. I hope that those who understand this will gladly purchase it.”

Och så till den här generationens konsoler. Priserna haltar naturligtvis lite med tanke på att vi i Sverige ALLTID får betala betydligt mer för en konsol än vad folk på andra sidan pölen får göra. Men jämförelsen är ändå relevant eftersom momspåslag och liknande borde vara likadant över hela brädet.

Danny Wells, i mina kretsar mest känd som Luigi i minst sagt skakiga Super Mario Bros. Super Show, är död. Och det till råga på allt under det Nintendo kommit att kalla ”Year of Luigi”. Det är spelsajten Kotaku som meddelar att Luigi-skådisen (som gjort en del annat också, bland annat en roll i Magnolia) dog förra torsdagen. Wells blev 72 år.

I dödsrunan bifogar Kotaku också ett ganska episkt klipp från Super show, med crossover från Ghostbusters-dimensionen. Oklart om det är kanon (även om just Luigi’s Mansion skvallrar om ytterligare kopplingar).

Vila i frid!

Året var 2007, och jag stod på toppen av min rockstjärnekarriär.

Allt började bara något halvår tidigare. Vi var ett gäng unga till inte så unga män som brukade träffas i kulvertarna under Umeå universitet. Där, i det högteknologiska Humanistlabbet (HUMlab) samlades vi någon gång i veckan för att avbryta studierna och göra det vi älskade allra mest: spela tv-spel. Vi plockade med oss våra bärbara Nintendo DS-enheter, kopplade samman oss (trådlöst!) och levde ut, fullständigt. Mario Kart DS, Tetris Attack och Meteos var några av spelen som gick varma. Och så en liten import-pärla som hette Daigasso! Band Brothers.

Daigasso var egentligen ett Band Hero i miniformat. Var och en av oss fick ansvar för ett instrument, och sedan gällde det att trycka på rätt knapp i rätt takt. Inte så avancerat, men väldigt svårt. Ambitionsnivån var aldrig särskilt hög. Vi spelade för lite för att bli riktigt bra, men tydligen gjorde det intryck ändå. En person från Bildmuséet hade hört oss spela, och ville att vi skulle uppträda under ”Kulturnatta” i Umeå. Vi hade naturligtvis aldrig sett oss som ett band innan, men nu började vi planera rep och fixa scenkostymer.

Vi spelade inför ett 20-tal personer. Det lät förjävligt. Men bollen var redan satt i rullning.

Lokalnyheterna fick nys om oss.

Sedan gick det fort. Vi spelade på Norrlandsoperan. Vi var med i tv-programmet Sverige. Vi red på samma våg som skateboard-åkande hundar och föräldrar som föder åttlingar brukar göra. Egentligen var det väl kanske omöjligt för bokarna på Hultsfredsfestivalen att inte höra av sig.

Om resan till festivalen, upplevelsen att ha backstage-pass och bara träffa Sahara Hotnights (som kommer från Robertsfors, ett halv stenkast från Umeå) och allt det andra finns mycket att skriva. Men jag lämnar det därhän för den här gången. Kolla istället på Rockfoto och tänk er oss, med tekniska problem och ungefär 150 pers i publiken. Tänk er Smoke on the water som extranummer. Tänk er obegränsad tillgång till läsk i logen innan spelningen.

Stylusorkestern var en brinnande stjärna som steg fort, och kraschade ännu fortare. Det började som ett konstprojekt och slutade med en rundgång under regntunga smålandshimlar.