Skribenten och illustratören Anna Nilsson gjorde en make over-inlägg på spelsajten Svampriket – och kunde aldrig ana vad som skulle hända sen.

Fast egentligen är det väl precis vad alla hade förväntat sig. Skeendet följer exakt samma mall som det alltid gör. “Kvinna gör X för att belysa skeva könsbilder, möter fullständigt oproportionerlig hatvåg från internet-män”. Men vad var det Anna Nilsson gjort? Hon tog åtta stycken fightingkaraktärer och designade om dem så att de såg mer mänskliga ut.

Karaktärer som ser ut så här:

Designades om så att de såg ut så här:

Ganska snart nådde Nilssons inlägg större internationella forum och spelsajter. Och det var då det hela exploderade.

Kritiken mot Nilssons skisser är stenhård. Till största delen handlar den om att hon inte är tillräckligt skicklig med pennan för att ge sig på att göra en omdesign. Vilket naturligtvis är otroligt dumt. Vem bestämmer när någon blir tillräckligt bra för att rita utifrån egna idéer, liksom? Klassisk härskarteknik. En del av kommentarerna drar också ett klassiskt Gamergate-kort och kallar Nilsson rasistisk för sina versioner av de klassiska spelkaraktärerna. Karaktärer som alltså i många fall redan från början är exotiserade, sexistiska och gravt orealistiska stereotyper.

Jag tog mig ett snack med Anna om det som hänt.

Varför ville du göra om designerna?
– Alltihop bottnar i frustrationen över att karaktärsdesignen för kvinnor i fightingspel inte har utvecklats nämnvärt sen det tidiga nittiotalet. Alldeles för många av dem spelar fortfarande mycket på sex, har helt orimliga kroppsproportioner och akut klädbrist. När jämställdhetstänket går framåt inom så mycket annat står fightingspelen oroväckande stilla. Så jag ville visualisera problemet, och samtidigt säga: ”Hörni, så här kan man också göra!”.

Vad hade du förväntat dig för reaktion?
– Från Svamprikets läsare, i princip enbart glada tillrop och konstruktiv kritik. Från de utanför våra kretsar… mindre konstruktiv kritik. För att uttrycka det milt.

Hur blev reaktionerna?
– Svampriket har en enormt trevlig following, våra läsare är dedikerade och storsinta, så från dem fick jag den responsen jag väntat mig. Sedan länkades artikeln till 4Chan, och då började trollen läcka in och hata.

Märkte du någon skillnad i reaktioner och kommentarer när internationella spelsajter började länka till artikeln?
– Kommentatorsfältet på Kotaku är mestadels negativt, till såväl ämnet som konsten i sig, med några få som går i försvar för vad jag har att säga. Vilket var vad jag väntade mig. Ska man titta på det hela som stort så kan jag känna en viss ånger för kvalitén på skisserna jag la upp, för ett gäng ganska sladdriga konceptskisser är inte det man vill visa upp när en stor del av spelvärlden börjar granska dig i sömmarna. Men det är bara min konstnärliga fåfänga som talar.

Har du märkt några positiva effekter av att du länkats på Kotaku och dylikt?
– Inte direkt, även om vi har fått väldigt tung trafik till sajten. Det finns att hitta i kommentarsfältet, men jag varken orkar eller vågar finkamma kommentarsfältet efter dem.

Jag såg några kommentarer som skrev att du var rasist för att du använde traditionella klädesplagg på felaktiga sätt (typ), vad har du att säga om den kritiken?
– Det där rör mestadels Elena som är från Kenya, och många gick genast in och tog designen i försvar eftersom hennes originalklädsel inte måste anses vara vad den typiska kenyanska kvinnan bär. Hennes fightingstil är dessutom capoeira, så att hon skulle representera Kenya och enbart Kenya var inget jag övervägde. 

Läs hela originalinlägget på Svampriket här. Läs även Amat Levin om de områden där vi är sämst på jämställdhet och Sebastian Lindvall om fem hjältinnor vi hellre ser på film än ännu en Spider-Man.

Jag blev kontaktad av Kulturnytt förra veckan. Samma Kulturnytt som för någon månad sedan intervjuade en rad spelmedieprofiler om GamerGate. Den här gången ville Kulturnytt också låta en uttalad GamerGate-anhängare komma till tals. Och tanken var att jag skulle bli intervjuad i egenskap av anti-GamerGate:are. Jag kände mig direkt lite tveksam till tanken. Men det skulle bli värre.

Det är inte helt enkelt att hitta verkliga personer att intervjua om ämnet, det har jag själv erfarit. Alltså ”verkliga” som i personer som faktiskt kan ställa sig upp och icke-anonymt förklara varför de är pro-GamerGate. Enligt Kulturnytt-personen jag var i kontakt med hade de talat med ett 20-tal GamerGate:are. Personen de valt ut att intervjua kallar sig för ”EnArgBlatte”.

Den här snubben, som inte vill gå ut med sitt riktiga namn men flitigt postar videoklipp på sig själv där han kommenterar aktuella händelser, hade nått mitt flöde redan några veckor tidigare. Anledningen till det var att han gjort en 20 minuter lång video där han kastade skit på en kvinnlig kollega – som kritiserat kända spelprofilen Pewdiepie. I samband med detta twitterfrågade EnArgBlatte också (”skämtsamt”) vem hon sugit av för att få skrivjobbet.

Personer med insikt i EnArgBlattes flöde menar att han ger uttryck för misogyna, homofobiska och öppet rasistiska åsikter – och börjat arbeta upp någon slags fame på högerextrema nyhetssajter. Och när jag pratar med Kulturnytt menar de att samtliga GamerGate-anhängare de talat med själva kommit in på att de röstade på SD – och att drevet mot GamerGate liknar drevet mot SD.

Jag valde till slut att inte medverka i inslaget. Jag välkomnar ambitionen att försöka få till en diskussion mellan representanter för ”båda sidor” i GamerGate-frågan, men nog måste det väl finnas bättre pro-GG-exempel än så här? I inslaget uttalar sig EnArgBlatte och säger:

– Jag försvarar inte trakasserier, men jag försvarar hatet. Det är de här extrema PK-feministerna som vill hitta sexism där det inte existerar. Det handlar om att de här människorna är idioter, inte att de är kvinnor.

Det här är alltså personen som får agera språkrör för en rörelse som säger sig fokusera på pressetik i speljournalistiken. Jag tror ärligt talat att det finns sansade, resonliga människor som är FÖR GamerGate. Som vill diskutera spelmedias relation till spelbranschen, till exempel. Människor som ser sitt uppdrag bli kapat av personer med högerextrema och misogyna agendor. Jag har liksom svårt att tänka mig att ens GamerGate-anhängarna kan vara nöjda med att få det här trollet som galjonsfigur. Och jag vill inte göra något för att legitimera troll.

När jag nu hör inslaget är jag fortfarande av samma åsikt. Jag ifrågasatte redan förra veckan valet av intervjuperson, men Kulturnytt valde ändå att köra intervjun. Nu kommer visserligen Jenny Brusk, från Diversi, till tals och får säga ett par väl valda ord. Och inslaget avslutas med att Staffan Björk, spelforskare från Göteborgs universitet, drar någon slags ”Lika goda kålsupare”-teori.

Jag har svårt att se vad som motiverar det här inslaget att sändas alls, faktiskt. Blev vi klokare av det? Inte nämnvärt. Framstår Kulturnytt som mer nyanserade, genom att låta en GG:are komma till tals? Möjligen, men i så fall på bekostnad av mycket annat. Var det värt det?

Här hör ni inslaget själva.

EDIT: Kulturnytt har nu publicerat ett svar på min kritik. Läs den här.

Om du skulle läsa om ett spelföretag som tillsammans med Playboy hajpar ett nytt spel med hjälp av lättklädda modeller, skulle du då bli förvånad? Förmodligen inte. Om du inte samtidigt fick reda på att det handlade om Nintendo.

Playmate-modellen Pamela Horton har klätts upp i en Bayonetta 2-kostym och blivit fotad i en rad mer eller mindre rimliga ställningar. Playboy har sedan anordnat en omröstning, där Facebook-användare får rösta på vilken av bilderna de gillar mest.

Det är ju sunkigt på flera plan. Men förutom de mest uppenbara så handlar det om en passivisering av en annars väldigt aktiv och stark karaktär.

Bayonetta-spelen (här måste jag dock lägga till en disclaimer: jag har inte spelat tvåan, bara originalet) är komplexa. På flera sätt. Jag tänker inte gå in på hur tekniskt kompetenta de är. Eller hur de på många sätt är det senaste i en lång – möjligen utdöende – tradition av japanska actionspel, där det finns massvis att hämta för den intresserade. Inte heller på hur de feminina och/eller androgyna japanska actionspelen ställer sig gentemot det västerländska machoidealet. Bayonetta är komplext på grund av sin bild av sexualitet och ”sexighet”. Å ena sidan är här en överjävligt grym actionhjälte som skjuter sönder mordiska änglar och jonglerar med deras kvarlevor – samtidigt som hon gör det iförd kroppsmålningstajta, avslöjande kläder. Ofta utförs de allra starkaste attackerna när hon är som allra mest naken. Hennes mäktighet understryks av hennes nakenhet, på ett sätt. Samtidigt görs det i en kontext som luktar unket av de manliga blickarna. Märkliga kameravinklar, pajig dialog – och så marknadsföringen då. Jag gillade Bayonetta-spelet. Väldigt mycket. Den ofta smaklösa och stundtals skabbiga estetiken var verkligen inte anledningen till det. Men när Nintendo nu låter Playboy – vars sajt tapetserats med Bayonetta 2-reklam – ge sin version av actionhjältinnan är vi många som blir besvikna.

Det är knappast första gången det händer. Inte ens för Nintendo. Djupläser du Nintendos historia kommer naturligtvis de klassiska stereotyperna fram (prinsessan Peach som (nästan) ständigt är i behov av räddning, till exempel). Men här finns också Samus Aran, den tystlåtne rymdfararhjälten och prisjägaren som avslöjades som kvinna först i slutet av originalspelet Metroid (1986). En av de starkast lysande kvinnliga hjältarna i hela spelhistorien. Som på senare år allt oftare kommit att kläs av sin kantiga dräkt – och istället få klämmas ner i sin Zero Suit. Det handlar inte bara om en allt mer sexualiserad hjälte, utan också om en som tappat mycket av sin pondus (jag tittar på er, Team Ninja). När Samus nu gästa Smash Bros. gör hon det i den mest avslöjande ”dräkten” hittills.

Samus Aran i senaste Smash Bros-spelet

Problemen uppstår förstås när den kvinnliga huvudkaraktären avväpnas, kläs av – och görs till enbart ett objekt för den manlig blicken. Särskilt illa blir det förstås när de företrädelsevis manliga Playboy-läsarna ska rösta på vilken bild/pose som de föredrar.

Den Bayonetta-bild som leder tävlingen för tillfället.

Men varför blir det så här då? Är det på grund av den ”japanska kulturen” (en ihålig ursäkt som lämnar dålig eftersmak)? Är det på grund Nintendo of Americas dåliga omdöme? Är det på grund av att Nintendo fått slut på innovativa idéer för att rädda ett företag som tappar ekonomiskt – och därmed desperat försöker sälja spel på klyschor?

Det enda vi nog faktiskt KAN vara säkra på är att det INTE beror på den feministiska konspiration som ryktas styra spelbranschen. 

Det här. If Gamer Girls Acted Like Gamer Guys. Bianca Kronlöf-nivå på den här skiten. Så fan-tas-tiskt bra.

Quinnspiracy och GamerGate fortsätter rasa. En läsare av och bekant till mig hörde av sig och ville dela med sig av sina åsikter som kvinnlig gamer. Något jag är mycket tacksam över.

Jag var tio år när jag tiggde till mig en SEGA 8-bitarskonsol och mitt spelande började. För vi finns faktiskt, vi tjejer som spelat nästan hela livet, och vi är många. Från Alex the Kidd och Mario Bros, till World of Warcraft, Fallout och Battlefield. Skillnaden mellan oss och killarna som barn var att vi spelade själva, och att vi snabbt fick lära oss att identifiera oss mer med en rörmokare med mustasch än en passiv prinsessa.

Jag och mina kvinnliga vänner, mina tre systrar som alla varit gamers sedan vi var små, vi har stått ut med att inte räknas och inte tas på allvar hela livet, men vi börjar tröttna nu. Hela livet har vi stått ut med spel med 98% manliga karaktärer och vi har envist fortsatt spela, i hopp om att det snart ska bli bättre. När Nintendo fyllde år skrev dagstidningarna om ”konsolen i pojkrummen” som att vi inte existerade. Nästan alla spel har marknadsförts och gjorts för män – att tjejer spelat har varit en osynlig bonus. Allt för länge har en gamer varit en ung kille i massmedias ögon, trots att vi alla vet att statistiken säger motsatsen.
När stora spelföretag som ert inte tar ställning i Gamergate så skickar ni en stor och tydlig signal – ni är på deras sida. Ni håller med om att det är okej att kvinnor i spelbranschen behandlas så här. Förutom att ni inte visar stöd för de som är utsatta just nu ger ni också ett tydligt tecken till alla oss kvinnliga gamers. Vi räknas inte. Om vi ska spela får vi tåla det här. Inte bara spel där vi inte är med, för att kvinnliga röster är ”för dyra att producera” (Dice), och ”kvinnliga karaktärer är för dyra att animera” (Ubisoft) utan även att vi ska behöva vara rädda för att komma med åsikter om spel. Det är okej att mordhota oss och trakassera oss.

Vi är redan vana vid att dölja våra kön i MMO:s för att få spela utan trakasserier, vi är redan vana vid att vara så anonyma vi kan i spelforum, men nu får det faktiskt vara nog.

Många röster har redan hörts angående att svenska spelföretag måste ta tydligt avstånd från Gamergate för att stötta de kvinnliga spelutvecklarna, speljournalisterna och spelrecensenterna. Många säger det bättre än vad jag kan. Men än så länge saknar jag rösten för oss vanliga spelare. Vi som spelar era spel, vi som aldrig får synas. Genom att vara tysta visar ni att vi inte räknas, att vi inte är er målgrupp, att vi varken ska spela våra spel eller ens fundera på spelbranschen och att vi som tjejer ska hålla tyst för annars förtjänar vi hot.

Det går inte att tiga ihjäl terrorism. Vi kan inte gömma oss från de här människorna och bara hoppas att det går över.

Nu är det faktiskt nog. Dice, Avalanche, Massive, Starbreeze, Mojang, och alla andra svenska företag. Nu får ni faktiskt göra något.

1. Ta stort och tydligt avstånd från Gamergate.
2. Stötta de utsatta kvinnorna. Annonsera på och dra in pengar till hotade bloggar och sajter, istället för att göra tvärtom (som Intel).
3. Ta på allvar hand om era kvinnliga anställda.
4. Ta ett beslut om att alla era spel i framtiden ska innehålla hälften kvinnliga karaktärer – precis som i verkliga livet. Ta beslut om att spel i framtiden ska vara trevliga att spela för både tjejer och killar. Ha kvinnliga huvudroller och hjältar. Sexualisera båda könen lika.

Och som bonus, försök stötta indiespelsutvecklare i er närhet.

Precis när den här texten skulle publiceras kom debattartikeln i SvD ”Sexism hör inte hemma i spelvärlden”. Det är fantastiskt bra att ni tar avstånd, men det krävs mer. Ni har tagit första steget, låt det här vara vändpunkten nu och fortsätt med de andra punkterna.

Ni behövs och ni kan. Ni kan göra spelvärlden så mycket bättre för alla. Låt det bli ändring nu.

Inläggsförfattaren har av olika anledningar valt att vara anonym.