Har du planer för lördag kväll? Ställ in dom! SVT kör nämligen en temakväll om spel och spelmusik. Från 19:00 och fram till 23 och nånting kommer det bli fullproppat om ämnet i rutan (dvs SVT2 eller SVT Play). Dokumentärer om kvinnor i spelindustrin, om vår relation till spelmusik – och så en inspelning från en Score-konsert (spelmusik med symfoniorkester). Och så en massa klokheter från branschpersonligheter som Jimmy ”Spelpappan” Wilhelmsson och Johanna ”Dataspelsbranschen” Nylander. Så ladda upp med spelrelaterade snacks, pausa favoritspelet och slå på snigel-tv. Kan bli grymt!

Så här ser schemat ut:
19.00 Uppsnack
19.05 Logga ut för fan – en film om kvinnor i spelindustrin
20.05 Mellansnack
20.10 Blip blop – spelmusik från Super Mario till symfoniorkester
21.10 Mellansnack
21.15 Score – spelmusik med Sveriges Radios symfoniorkester
22.50 Eftersnack

Det finns ingen hejd på hur peppad jag är på Red Bull Music Academys ”Diggin’ in the Carts”-serie som har premiär nu på torsdag. Ett kärleksbrev till de japanska män och kvinnor som tonsatt många av spelhistoriens mest klassiska äventyr.

När Havoc, ena halvan av Mobb Deep, säger ”who are these guys?” och klassiska Castlevania 2-låten ”Bloody tears” kickar igång bara sprutar gåshuden rakt ut på mig. Och så ett kollage av några av spelhistoriens allra främsta kompositörer. Hip Tanaka. Nobuo Uematsu. Michiru Yamane. Så otroligt starkt.

Kenichi Matsubaras ”Bloody Tears”, en Castlevania-klassiker.

Havoc är inte den enda som är med och hyllar de klassiska spelkompositörerna. Just Blaze skymtar förbi. Kode9. Fatima Al Qadiri. Flying Lotus. Chiptuniga Anamanaguchi (som bland annat gjort musiken till Scott Pilgrim-spelet). Artister som på olika sätt, i varierande grad, påverkats av spelmusik. Mer än det, i vissa fall.

Dizzee Rascal, som också intervjuas i serien, till exempel. Hans musikaliska bana började på pojkrummet i en betonggrå del av London. Allt han hade var en Playstation-konsol och ”spelet” Music 2000. En mjukvarutracker där det gick att stapla förinspelade trumloopar och simpla melodislingor. Det här var under en tid då musikskapande inte på något sätt var lika lättillgängligt och billigt som det är idag. På så sätt var Music 2000 revolutionerade.

Ovan hörs en typ elvaårig Benga göra ett beat i BBC-radio, från 2003. Fantastiskt.

Music 2000 var så klart otroligt begränsat. Men på något sätt är det ändå begränsningarna som gör det här så himla magiskt. Eller ger det åtminstone en extra dimension av magi. För de som gjorde musik för gamla 8-bitarsmaskiner var begränsningarna ännu större. Antalet ljud du kunde spela, antalet kanaler du hade till ditt förfogande – allt var hinder som tvunget måste övervinnas.

Vi måste snacka om det här med musikvideor och tv-spelsvurm.

Så här: jag är den första att erkänna att jag är svag för det. Stoppa in ett myntpling från Mario i din låt och du har min uppmärksamhet. Gör en musikvideo där du sugs in i en tjock-tv och IK+-fightas i tre och en halv minut – och jag kommer titta. Varje gång jag hör Biggie rappa ”Super Nintendo, Sega Genesis – when I was dead broke, man I couldn’t picture this” smälter jag. Jag tror inte jag är ensam om det här.

Det finns förstås massor att säga om det här. Om tv-spelen som en klassmarkör. Om nerdcore (låt mig återkomma till Mega-Ran/Random, han förtjänar ett eget inlägg). Men det måste också sägas att det är en smal väg att vandra, det där. Och det måste göras snyggt. För lika lätt som den globala gamerpeppen kan lyfta ditt youtube-klipp, kan det också sänka dig om du behandlar det ovarligt.

Som ”Vocab Slick” som släpper gamerflörtande video och samtidigt snackar om att ”refresha” din framerate. Come on, son.

Här är min topp 3-lista över spelrelaterade (hiphop)musikvideor.

D Double E – Streetfighter Riddim

Okej, jag har inte riktigt släppt den här grime-grejen än. Eller det är kanske inte så konstigt eftersom jag fortfarande älskar Drum’n’bass, UK garage, 2-step, UK Funky och allt vad de nu kan tänkas heta. Så när D Double E hjärtar Streetfighter har jag ruskigt svårt att sitta still. BLUKUBLUKU!

Pato Pooh – Follow Me

Jag hade äran att intervjua det unga geniet Maceo Frost, han som gjorde Pato Poohs Follow Me (featuring hardcoregamern Adam Tensta), för en text till Cap & Design för ett par år sedan. Där berättade Maceo grundligt om både sin kärlek till spel och hur han gjort videon till Follow Me. Svårt att inte älska.

Gowe – Aurora

Jag har ingen som helst aning om vem Gowe är. Och ärligt talat är jag inget jättefan av låten. Men videon. VIDEON. Allt det här grundar sig naturligtvis i min kärlek för Paul Robertson, en pixelkonstnär som bland annat varit inblandad i Scott Pilgrim- och Mercenary Kings-spelen.

Vilka är dina favoriter och vilka har jag missat?