Vi som vurmat för indiespelgrejen sedan dag ett pratar ofta och gärna om alla de nya verktygen, som gör spelutvecklande så mycket lättare. Hur det låter nya personer uttrycka sig i mediet, utan att ha mångårig erfarenhet av maskinnära programmering. Till exempel. Det här är ju någon slags idealbild, men ibland ser vi också verkliga exempel. Istället för att lägga dyra pengar på samma verktyg som de riktigt stora spelföretagen använder sig av, söker sig indieutvecklarna till nya material.

Som The Dream Machine och The Swapper, som använder sig av lera. Eller A Song for Viggo (mer om det spelet snart!), som använder sig av papper.

Och i Lumino City har någon slags trollkarl gått lös på ett dockhus och skapat något av det vackraste jag någonsin sett i spelväg. Lite som något ur Little Big Planet, fast med verkliga material, skärpedjup och enorm stilkänsla.

Omöjligt att inte bli kär i.