Du tyckte inte att det räckte med berättelsen om den gröna målargnomen för att inse att Sims-spelare OCH simmarna själva är f-ed up? Du kände att det verkligen behövdes mer bevis för att erkänna att det här är tio gånger farligare än japanska våldtäktssimulatorer OCH alla GTA-spel tillsammans? Well… Varsågod:

Jag älskar den här berättelsen. Det är precis det här som The Sims-spelarna brukar hänge sig åt. Bygga en pool och plocka bort stegen när dina simmar hoppat i. När jag besökte The Sims-utvecklarna i San Francisco för några år sedan hade de så många tortyrberättelser på lager att jag hade kunnat skriva en bok om det. Förstoringsglaset över myrstacken, fast gånger tusen. Och i ett datorspel (tack och lov). Men hur många psykopatiska heminredare har det här spelet skapat egentligen? Finns det något som helst hopp för mänskligheten?! VEM TÄNKER PÅ BARNEN?!

Nu har jag inte tid att skriva mer. Jag måste skjuta ihjäl fölk i nya Call of Duty. Precis som alla icke-skruvade gamers gör.

– Jag är så trött på reportrar som vill prata om min vagina.

Robin Hunicke kisar ut genom strålkastarljuset på den drygt hundrahövdade GameDev Umeå-publiken. Hon har just fått en fråga från en finsk spelutvecklare och -utbildare. Frågan handlar om vad som kan göras för att få fler kvinnor intresserade av att plugga spelutveckling. Hon svarar med glimten i ögat, men det är uppenbart att hon ändå är genuint trött på att som kvinna alltid behöva få frågor om jämställdhet och mångfald.

– Fråga inte mig om det, säger hon. Vänd er om och fråga personen bakom er istället.

Av de hundra personer som sitter och lyssnar finns uppskattningsvis fem stycken kvinnor. Robins poäng går hem. Hon är särskild trött på att få mångfaldsfrågor av journalister, och bestämmer sig där och då för att gå med på att svara på en sådan fråga per intervju – förutsatt att journalisten lovar att fråga samma fråga till alla manliga intervjuoffer under ett års tid.

Hunicke berättar om hur hon kom in i spelbranschen. Hon började som en D&D-nördig tjej i 70-talsamerika, fortsatte som robotforskare i akademikersvängen och halkade in i spelutvecklingen efter att ha träffat Will Wright (han som bland annat skapade The Sims). Hon beskriver om tiden då hon blev anställd av Electronic Arts för att arbeta på The Sims, en arbetsplats där könsfördelningen var i stort sett jämn. Hon upplevde det som nästan för bra för att vara sant. Och upptäckte ganska snart att det var just det. När hon slutade på företaget såg hon verkligheten utanför den skyddade Sims-verkstaden. En verklighet som är mansdominerad på så många plan att det är löjligt.

Men samtidigt vill hon inte vara en ambassadör för mångfald, bara baserat på vad hon har mellan benen. Hon vill ju lägga sin tid på att utveckla spel.

– Jag har ingen aning om var jag hade varit om det inte vore för personer som Will Wright och Warren Spector, fortsätter Robin. Och båda de två är snubbar.

Ansvaret ligger framför allt hos männen att arbeta för att få en bransch som inte på alla plan domineras av män.

Ungefär samtidigt publicerar Emil Kraftling, tidigare speljournalist och numer game designer på Avalanche Studios, ett djupt personligt inlägg på sin blogg Man in the mirror. Inlägget heter ”Den ofrivillige sexisten” och handlar om hur Emil, framför allt sedan han blivit förälder till en flicka, insett verkligheten i den feministiska kritiken. Han avslutar med att skriva:

”Jag brukade tyckade att feminist var ett fult ord. Idag är det en titel jag hoppas att jag en dag förtjänar”.

En game designer i Stockholm, fem stycken branschmänniskor i en panelsoffa i Umeå, hundra spelutvecklare i en konferenspublik. Små steg mot en framtid som kanske blir lite bättre.