Och så händer det igen. En enormt tragisk händelse följd av ”expertutlåtanden” av en ”sakkunnig” i en av landets största nyhetskanaler. Syndabocken får bli det den ”sakkunnige” vet minst om. Den här gången var det tv-spel, men det kunde lika gärna ha varit hårdrock eller dansbanor. Jag har tappat räkningen på hur många gånger den här sortens analys har gjorts – och nästan lika många gånger får den stå oemotsagd. Det handlar om allt från skolskjutningar till misslyckad skolpolitik – spelen får alltid bli syndabocken. Bara ett par dagar efter Utøya fick jag skriva en helsida i Aftonbladet om vad World of Warcraft egentligen var för slags spel. Ryktet gjorde ju gällande att Breivik spelat massvis med World of Warcraft åren innan terrorattacken.

Den här gången handlar det om den tragiska händelsen då en fotbollssupporter misshandlades till döds inför årets Allsvenskan-premiär. Tidigt imorse fick journalisten Ken Olofsson agera sakkunnig i SVT:s morgon-tv. I stycket som jag filmat här ovan säger Olofsson, ordagrant:

”Jag tror att de är inspirerade av tv-spelsvåldet, där man slår på huvud och sticker ner människor och sedan går man ut och gör det i verkligheten. Det kan ju inte klubbarna göra så mycket åt, mer, utan det är ju som någon sagt ett samhällsproblem.”

Det här är inte ett inlägg skrivet med syfte att måla upp bilden av spel som något fullständigt oskyldigt och ofarligt. För så är det inte. Spelen och spelkulturen dras med massor av problem, men det är inte det som är huvudproblemet här. Supportervåldet är ett stort problem med djupliggande samhälleliga orsaker. Det är ett, av många närbesläktade, problem som kräver förändring på flera plan. I en intervju med Sportbladet pratar Simon Bank om hur han uppfattar justitieministern som fullständigt verklighetsfrånvänd i frågan. Det krävs djupa attitydförändringar, bland annat, för att komma till rätta med det här. Och politikerna verkar helt handfallna.

Det som gör mig så fruktansvärt less är att en erfaren och erkänd journalist (som jag är övertygad om faktiskt förstår det här själv, på något plan) förminskar det här stora, omfattande problemet till att handla om tv-spel. Det är kortsiktigt och korkat. Men Ken är inte ensam. Se till exempel på republikanske senatorn Lamar Alexander (utbildningsminister under George Bush d.ä. 1991-1993), som tycker att spel är ett större problem än vapen.

Och igen: det finns problem med spel och i spelkulturen. Men det finns också mängder av exempel på hur spelen varit positiva i människors liv. Jag träffar dagligen på människor som känner att de räddats undan utanförskap och mobbing tack vare spelen och nördkulturen. En kultur där datorfestivaler som Dreamhack samlar tiotusentals ungdomar på små områden – helt utan våldsamma incidenter.

Nej Ken, spel är inte anledningen till de här problemen. Dumma uttalanden är dock en anledning till att problemen fortsätter vara olösta.