Vi kunde inte äta tillsammans. Det var av alldeles för mycket vardaglig karaktär. Riktig kärlek tillhörde de oytliga. Drömmen om ett annat liv var mycket större än vilken kärlekshistoria som helst. Det lilla livet fungerade bara som en projektionsyta för dom stora känslorna på internet. Kärleken var lika konstruerad som en arkitektritad park. Ibland när han hade varit ute ställde han sig i min port, men följde aldrig med upp.

Den ofullständiga informationen skapade utrymme för en perfekt fantasi. Fantasin var inte osann, men heller inte riktig. Däremot var känslorna det, dom var riktiga för att dom fanns. Därför träffades vi ganska sällan. Verkligheten var alldeles för liten och nykter, det visste jag. Han visste bara att han ibland slutade vara kär i mig efter att vi setts.