Han blir ihop av status. Kärleken blir utkonkurrerad av andra intressen, kan man säga. Den ena hade föräldrar som rökte inomhus, på det coola sättet. Den andra hade många följare på twitter. Han är så nöjd med det. Äckligt nöjd. Han ler inte av lycka, han ler av känslan av vinst.

Den stunden är underbar. Det är total hängivenhet som skulle kunna tas för kärlek. Men det ligger i statusens natur att hela tiden vilja fortsätta uppåt. Hela hans själ är som instagram-ångest. Skrollar hetsigt igenom världen efter saker inte inom räckhåll. Som en jämnt tickande metronom genom tillvaron. Känslan att vara på rätt plats med rätt person infinner sig aldrig. Han ingick i konstnärliga sammanhang där äkthet eftersträvas men aldrig riktigt uppnås, just för att man jagar den. Att coolhet fungerar kontraproduktivt när den är fabricerad har ingen betydelse om alla leker samma lek.

Sen fortsätter det så. Efter twittertjejen kom tjejen som jobbar på restaurang. Cirkeln går runt runt. Men då tänkte jag, det är nog på riktigt nu. Han kanske har hittat rätt tillslut. Han är inte så ung längre, och om man ska vara ärlig… restaurang?

Men det visade sig att hon var dotter till en skådis. Och modell för our legacy. Och allt är i sin ordning igen och man kan pusta ut över att människor alltid är som man tror att dom ska vara. Runt runt.