Bråken var inte att nåt kastades i väggen. Det var långa dygn av självtvivel. Det var ingen sms-kontakt i självrespekt och sen 80 telefonsamtal i självutplåning. Det var 0 timmar på jobbet men 40 timmar på instagram. Kolla vilka han följde och vilka han inte följde. Köpa nya skor. Säga till honom att jag hatar dom. Gråta på möten och bli sjukskriven. Hata vänner och ignorera dom. Läsa i facebooktrådar om narcissism och fylla i med hans personlighet i självtest på internet. Gå till frisören. Ta en svartvit selfie. Se ut som Malin i Saltkråkan för att sånt där gammalt för nåt tidlöst över sig som gör att det är lättare att älska, existensen känns mer berättigad än ett resultat av massa trender som inte har fått själ än. Ladda ner tinder och säga det till honom. Hitta en bättre, eller bara vem som helst. Försöka bli kär på en timme, lägga ihop hans ansiktsdrag i gyllene snittet, nästan lyckas och sen bli äcklad. Åka buss från liljeholmen mitt i natten till nånstans i Hägersten, försöka vilja vara otrogen men han visar upp sin DJ-utrusning och har en fånig tavla på väggen. Ge upp vid byxlinningen och ståndet och gå in på toaletten och boka en uber tillbaka till liljeholmen. Träffa två fulla följare på perrongen som vill bjuda på brunch imorgon bitti, berätta att jag precis försökt vara otrogen och höra dom säga: det borde du inte gjort men vi stöttar dig. Faktiskt känna att jag bryr mig mer om dom än om min familj. Det var att använda alla muskler men inte slå honom. 

Vilken som var den snabbaste vägen till försoning förändras i takt med relationens förfall. I början var det att ignorera. Men självrespekten man bygger upp under de dagarna man är kall raseras i samma stund som man svarar igen och man inser att det snarare handlade om hämnd än om självbevarelsedrift. 

När man sen blivit ihop kan man inte syssla med såna omogna knep som att inte svara på messenger. Relationsmallen säger alltid Sårbarhet Sårbarhet Sårbarhet och Kommunikation Kommunikation Kommunikation. ”Jag blev ledsen när du gjorde såhär……”. Men det var svårt att komma på nåt särskilt att vara ledsen över så det blev mer ”jag är ledsen för att det känns som att du inte älskar mig”. ”Men jag tror att jag gör det”. Sagt ord fick gälla för ingen av oss ville undersöka det närmre. 

När man varit ledsen så många månader att relationsmallen säger att man måste göra slut sa jag: du har förstört mig. 

Bråken var att hamna utanför livet och vilja in igen. Och för varje bråk var det längre väg tillbaka. Och för varje försoning större känsla av lättnad och att vara älskad. Men för varje försoning varade känslan kortare och fungerade sämre som belöning för det jag tyckte att jag offrat, så bråken kom därför oftare, och självrespekten fick pausas på obestämd tid för nästa fix. 

När jag sagt att han förstört mig blir vi tillsammans igen, man lämnar inte nån man förstört. Och jag lämnar inte nån jag sagt så till.