För knappt fyra år sedan träffade jag Eliot Sumner i ett hotellrum i Göteborg. Då hette hon I Blame Coco och hade precis släppt sin debut. Sen följde en massa turnerande innan det blev jättejättetyst i cirka tre år. Idag kom hon tillbaka! 

Denna gång under sitt riktiga namn, och med ett något annat sound. Men hej Eliot, fan vad kul att du är tillbaka!

Det här är så gulligt, så gulligt. 

Kent har gått från att vara Sveriges största band till ”ett av Sveriges största band”. Skillnaden är kanske framför allt terminologisk, men icke desto mindre existerar den. Kanske är det därför de vågar vara obekväma inför 25 000 och inför framförandet av bandets egen nationalsång påpeka hur många på Gärdet som statistiskt sett är Sverigedemokrater, trots den oundvikligt tryckta stämning som infinner sig. Stämningsmässigt har de annars lyckats skapa en vuxentrevlig atmosfär i området som under två dagar tidigare stått värd för Summerburst. 

Köerna till baren är obefintliga, medan kön till Taco Truck (precis som all annan färgsättning även denna rosa) uppskattningsvis ligger på cirka två timmar. 

Setlisten är, förmodligen delvis på grund av det synkade ljuset, exakt samma som tidigare stopp sånär som på en låt. Och konserten följer således de utsatta 120 minuterna på pricken, med pliktskyldigt avslutande fyrverkerier i outrot till Mannen i den vita hatten (16 år senare). 

Några låtar har fått sig en uppdatering arrangemangsmässigt, däribland inledande Vi kan väl vänta tills imorgon. Och när introt till Musik Non Stop går igång tror jag under en skälvande hundradel att de bestämt sig för att riva av Stripped, men det är tackolov bara en DM-flört till basgång och inget mer med det. Allt som allt en habil insats av (ett av) Sveriges största band. No more, no less.

Kören, Petroleum, Din enda vän. 

 De rosa pappkronorna som delades ut? 

Läs också Gretas sammanfattning av hela festivalen i vår festivalblogg.

Setlist #kentfest 2014

Lagom till fotbolls-vm tänkte jag att det kunde passa bra med en spellista baserat på vissel, alltså att alla låtar har inslag av visslande. Håll till godo. 

Phjuuuu phjuuu…

Hade det otvivelaktiga nöjet igår att få äta en middag i regi av Christine Ha. Middagen var i regi av ikeas koncept ”supper club”, vilket innebar 12 personer som äter tillsammans i ett helt vanligt kök i en helt vanlig lägenhet. Det ovanliga bestod alltså i att vinnaren av Masterchef 2012 stod för matlagningen. Och ett par av rätterna var faktiskt några av finalrätterna. 

Till exempel en pork belly bao, sous videat fläsk i en ångad bulle. Gott som fan. Mer om själva maten sedan, men nu till underhållningen.

För lagom till desserten dök Eric ”Superskatearn” Gadd upp och rev av några örhängen. 

Jag passade på att ta ett snack med Christine om kryddor, ingredienser och hur de smakar annorlunda i olika länder (i detta fall USA vs Sverige). Sen tog jag en extremt stel idolbild. Som sagt, återkommer vidare om maten.