Kyss mig, 2011

Det sägs att manusförfattarna till Rederiet blev förbjudna att skriva in scener där skådespelarna drack kaffe. Anledningen? De hade ett sådant överskott på sådana att det blev fullkomligt orimligt att titta på då varannan scen innehöll någon som drack och svalde. Och jag kan förstå dem. Så fort en svensk film innehåller någon typ av kvalitetsskådespelare (läs: teaterskolade) så ska det ätas och pratas med mat i mun.

Torka aldrig tårar utan handskar, 2012

Men varför är då svenska filmer så oproportionerligt fullproppade med matscener? En teori är att regissören vill skapa en avslappnad stämning och visa tittaren att här kan vi minsann skådespela och äta helt obekymrat på en och samma gång. En annan hypotes är att det är det enda tillfälle då man samlar hela familjen på ett naturligt sätt, och att det är just vid matbordet som denna familjs eventuella dispyter bubblar upp till ytan. Nävar dräms i bordet, glas krossas ibland och ofta stormar någon ut innan de har ätit klart. Då vet vi att dramatiken är på topp. Vi förstår att det här, det är minsann en dystopisk familj.

Festen, 1998

Ett tydligt exempel på detta är Martin Beck som i princip bara träffar sin dotter Ingrid på stammiskrogen, och hon lämnar i princip alltid efterrätten. Man förstår att hon har bråttom. Ofta får han dessutom ett samtal som han väljer att ta, hon suckar och man förstår att såhär har det varit ända sedan han blev polis. Mitt favoritexempel på den ångestfyllda diskbänksrealismen kommer emellertid från vårt grannland Danmark och filmen Festen. Mitt under Helges 60-årskalas reser sig den äldste sonen Christian upp och låter sin far välja mellan ett gult och ett grönt tal. Helge väljer det gröna som visar sig vara sanningstalet med titeln När pappa skulle bada, ett tal som får festdeltagarna att sätta brakmåltiden i halsen. Här märker man att danskarna lånat lite av den svenska ångestmåltiden för att sätta piff på dogmamanifestet.

Tillsammans, 2000

Så nästa gång någon äter på film och inte låter maten tysta munnen, slut ögonen och känn efter hur oerhört naturligt det känns. Och med detta sagt är det dags för en andra lunch.

Eftersom jag lovat Soraya sedan tidigare och Aleksander berömde den så innerligt i lördags kommer här receptet på min sinnessjuka banankaka. För er med huvudet på skaft är det inte särskilt svårt att se likheterna med receptet som står på vetemjölspaketet.

Ingredienser:
3 ägg
1.5 dl flytande smör
2 dl socker
2 tsk bakpulver
2 mogna bananer
3 dl vetemjöl
1 mörk chokladkaka med apelsinsmak
10 torkade aprikoser

Gör såhär:
1. Vispa ihop ägg, socker och smör
2. Mosa ner bananerna och vispa vidare
3. Kör ner mjölet
4. Klipp ner aprikoserna i små små bitar
5. Hacka ner chokladen i ännu mindre bitar
6. Häll allt i en smörad och ströbröad form
7. Grädda i cirka 40 minuter på 180 grader

Servera med vaniljglass och ät. Helt sinnessjukt gott.

Andra delen av Gardells succéserie Torka aldrig tårar utan handskar går på vanlig TV ikväll klockan 21.00. Missa för i helvete inte. Och jag vet att det krockar med Ensam Mamma Söker men det tittar vi istället på i Framtidsboxen.

Ibland går Pelle Tamleht ner som en vanlig människa och köper hämtmat på nya Sloppy Seconds. Fyllde vad som närmast skulle kunna liknas vid en julklappssäck med chilitortilla, varmkorv och burgare. Chilin (ovan) var det solklara stjärnskottet i samlingen.

Även korven var ”habil” som krogkommissionen skulle ha sagt. Notera gärna att Sloppy har ärvt omslagspapperet från Simply Pam’s vars lokaler på Verkstadsgatan 3 de har tagit över.

Hamburgaren vi provade var däremot inget att hänga i en julgran, vilket man sällan gör med hamburgare, då kryddningen var på tok för urfegad. Konstigt nog med tanken på att de andra rätterna var rejält tilltagande i densamma. Betyg då? Jo, det blir en försiktigt leende gubbe som förmodligen kommer att bli allt gladare efter lite intrimning. 

Om exakt 140 underskrifter kommer Anders Borg att få en försändelse med en årsförbrukning schampo med 2000 underskrifter. Dessa oparfymerade hårtvålar symboliserar de första tvåtusen förhandstack som kommit in till vår hästsvansprydde statsminister för att han ser över problemet med hyrskatten. 

Såhär ser schampoflaskorna ut.

Min egen bostadskarriär i Stockholm började på Råsundavägen i Solna och har därefter innefattat alltifrån andrahandslägenheter i Slussen, studentkvartar i Norrtull och nu sedan ett antal år tillbaka bostadsrätt mittemellan Zinkensdamm och Hornstull. Man kan säga att jag är en levande genomsnittsperson, som dock hade turen att kunna köpa innan det brakade loss något alldeles fullständigt. 

På Norra Stationsgatan hyrde jag en 18-kvadratare i studentkorridor där uppskattningsvis 75% av de boende (inklusive mig själv) gjorde så i andra hand. I lägenheten mittemot bodde en familj på cirka 8 personer, också de på 18 kvadrat, och ett par våningar upp slog polisen till mot en bordell som även de förfogade över samma yta. Men man ska väl inte klaga, många minnesvärda episoder utspelade sig där. Minns specifikt en efterfest uppe på sjunde våningen som avbröts av att en man i klänning (inte att det är något FEL med det) knackade på rutan utifrån (!). Vi släppte in honom varpå han tackade genom att hämta sitt dragspel och riva av ”ja må han leva” tills störningsjouren hälsade på.

Aja, Anders Borg kan du tacka här iallafall. På förhand.