Över jul- och nyårsledigheten har jag i stort sett avhållit mig från alkohol. Det har varit rätt skönt, förutom att jag lite grann har saknat att vara bakfull.

 

Ja, det är inte mer än rätt att någon drar bladet från munnen och försvarar den ensidigt kritiserade bakfyllan. Visst kan den vara jobbig, jag säger inget annat, men det finns bra och dåliga sorters bakfyllor och olika situationer där det lämpar sig olika bra att vara det. Helt utan fördelar är det i alla fall inte – och dessa fördelar har tyvärr inte rymts i den smala åsiktskorridor som den svenska debatten har trängts i och där bakfyllan porträtteras som något uteslutande negativt.

 

Till exempel: En sak som kan vara skön är att man bryr sig lite mindre om tillvaron än annars. Bakfyllan skapar en bekväm distans till omgivningen. Om dess intensitet är lagom så kan man åtnjuta denna fördelar utan att nackdelarna är alltför påfrestande. En annan sak är att det känns mer legitimt att tycka synd om sig själv – det är ingen favoritsysselsättning i övrigt men då kan det ibland kännas ganska bra.

 

Jag har också märkt att den stärker vissa förmågor; att man skriver bättre när man är bakfull och kommer på fler idéer. Kreativitet och dysfunktionalitet går som bekant hand i hand, så det är kanske inte så konstigt att bakfyllan kan ha denna inverkan, att tankarna då börjar vandrar i andra cirklar. Och ofta är det i de irrationella tankevandringarna som bra idéer uppstår.

 

Jag har googlat och försökt hitta vetenskapliga analyser på området, men utbudet är skralt. Det är tydligt att detta forskningsområde inte har varit prioriterat. Men det finns såklart mer generella vetenskapliga observationer om att när vissa funktioner i kropp och knopp slås ut så koncentreras förmågorna i stället till andra. Mer forskning efterlyses inom detta mycket intressanta fält. Här borde staten gå in med pengar.

 

På sikt kanske den kan leda till en djupare förståelse för bakfyllans mångsidighet – och att den svenska debatten kan nyanseras.