För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”.
Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv, men när folk frågar brukar jag tipsa om mina favoriter. Det är inte som att man behöver ha lyssnat för att ha en favorit. Man kan ha egna uppfattningar ändå. Kanske är man till och med i bättre skick att bedöma en podd om man inte har lyssnat på den än om man har lyssnat. Det krävs lite distans för att ha perspektiv på saker.
Därför skrev jag för några veckor sedan (den 1 mars) en recension av podden Daddy Issues av Julia Frändfors och Julia Lyskova. Detta var innan recensionerna började komma i dagstidningarna, skrivna av personer som jag förmodar faktiskt har lyssnat på podden. Ändå verkar vi tycka förvånansvärt lika. Här är min recension:
”För inte så länge sedan upptäckte jag podcasten Daddy Issues, där Julia Frändfors och Julia Lyskova diskuterar sina komplexa relationer till män, i synnerhet äldre män, och varifrån denna komplexitet springer ur. Ja, titeln, är hyfsat självförklarande.
Julia F och Julia L (hädanefter benämnda JF och JL) kände inte varandra sedan tidigare, utan sammanfördes under slumpartade omständigheter. Men slumpen är inte alltid någon tillfällighet. Det visar sig omedelbart i första avsnittet. JFs och JLs intuitiva förståelse för varandra, parad med att de faktiskt inte alls känner varandra, öppnar för en spännande blandning av igenkänning och överraskning. Nu verkar ingen av dem särdeles finkänsliga i grunden, men kanske bidrar det naturliga avståndet mellan två personer utan gemensam bakgrund paradoxalt nog till att de kommer närmre varandra, och att man som lyssnare kommer närmre dem.
Nog behövs det en dos av plumphet för att en podcast ska framskynda den relation som gör att man som lyssnare ska orka stanna kvar och vilja utforska mer. Plumpheten skyndar fram det intressanta. Och plumphet levererar de. Grodorna haglar programledarna emellan, och oftast är det väldigt roligt; men ibland blir det nästan som en tävlan mellan dem, medvetet eller omedvetet, där den joviala fräckheten blir lite för forcerad. Men oftast håller de sig på rätt sida av den gränsen!
Stundtals är det becksvart. JFs långa monolog om en tidigare relation framkallar flämtningar hos vem som helst vartefter den lider. Vissa podcasts är terapeutiska för lyssnaren, andra är det för de som samtalar, och i sällsynta fall gäller det för alla inblandade. När man lyssnar på dessa två får man intrycket av att de tänker, känner och pratar samtidigt. Att de faktiskt utforskar sina egna psyken medan samtalet pågår, snarare än de i realtid bara sätter ord på sådant de tidigare upptäckt och insett. Antingen är det så, eller så är de riktigt skickliga på att ge sken av det.
Tur att podcasten känns intelligent. Annars hade kombinationen av vältrande, politiskt inkorrekta utfall och burlesk humor haft svårt att bli någonting annat än obstinat. Men de lyckas hålla ihop det, och det är just den fingertoppskänslan som är mest imponerande; man tror alltid att samtalet är på väg att kantra, men just då vänder det i stället mot nästa stup. Ett konstant chicken race mellan humor och allvar, ljus och mörker, men där de nyblivna programledarna på något sätt i slutändan lämnar en med känslan av att de vet precis, exakt, vad de gör!
Därför får podden fem plus.”
