I dag har de flesta nyhetsmedier rapporterat om den tillträdande (m)-partiledaren Ulf Kristerssons påstått ”skyhöga” taxinota: 113 000 kronor på två år. Till exempel här och här.

Detta är naturligtvis ett sätt att porträttera Kristersson som en klassisk moderatledare med hjälp av slentrianmässiga figurer om att de lever lyxliv och saknar både verklighetsförankring och kontakt med vanligt folk. Lite som man lyckades göra med Bo Lundgren senast Moderaterna var på väg mot ett katastrofval. En tacksam strategi naturligtvis, men den nogräknade betraktaren riskerar också att bli uttråkad till döds för mindre.

Att granska taxikvitton är en gammal metod som bland annat fällde den miljöpartistiska politikern Yvonne Ruwaida redan 2001. Även Fredrick Federley var föremål för en liknande taxigranskning inför valet 2010.

113 000 kronor på två år innebär alltså att Kristersson åkt taxi för 250 kronor per arbetsdag (rimligen jobbar han också rätt mycket även utanför ordinarie arbetsdagar), ungefär motsvarande en resa från ena änden av Stockholms innerstad till den andra under normala trafikförhållanden. Inte anomaliskt högt för någon som arbetar i en väldigt mötesintensiv arbetssituation under högt tempo och med långa arbetsdagar.

Jag tycker, om något, att notan verkar vara för låg. Har man inte en så kallat skyhög taxinota är man olämplig som partiledare. Det tyder på dåligt omdöme och en oförmåga att prioritera och gör det därmed svårt att lita på politiker med låg taxinota. En toppolitiker ska optimera sitt liv för att jobba – och skala bort alla onödiga transportsträckor i sitt liv. Något annat vore orimligt.

Om man därtill beaktar att det kan finnas säkerhetsmässiga aspekter bakom visst taxiresande känns granskningar av det här slaget än mer deprimerande.

Ibland får jag känslan av att många politiker i själva verket är utomjordingar som kommit hit och försöker imitera mänskligt beteende. Det blir aldrig så tydligt som i de borgerliga partiernas möten med förorten. Det är svårt att glömma bort Birgit Friggebo och Carl Bildts “We Shall Overcome”-presskonferens i Rinkeby under mandatperioden 1991-1994, hur gärna man än skulle vilja. Och exemplena på fadäser i samma kategori har staplats på hög sedan dess.

När Alliansen ska besöka eller kommentera förorten och visa att man har örat mot marken blir effekten allt som oftast motsatt – lika delar taktlöst och tondövt. De allra flesta av deras företrädare är helt enkelt inte särskilt förort, och det kan man ju inte kräva att någon ska vara, men väl en viss insikt om de egna begränsningarna.

Detta till trots: Gång på gång lyckas Alliansen bekräfta fördomarna om sig själva i sina möten med den svenska förorten. Antingen lämnas man med känslan av att Alliansen inte lyssnar, eller betraktar förorten från sitt elfenbenstorn, eller så försöker man “tala med förorten på förortens vis” vilket alltid slutar i fullständig, om än ganska underhållande, katastrof.

Som utomstående kan man många gånger känna att det borde vara ganska lätt att som politiker på förhand förstå skillnaderna mellan en framställning som kommer uppfattas på ett bra sätt och en som kommer landa helt fel. Men det är det uppenbarligen inte.

Borgerliga politiker och tjänstemän saknar uppenbarligen förmågan att gå ut ur sig själva i dessa sammanhang. Därför blir det konstlat, krystat och distanserat. Man kan tycka att de med sin sociala vana, få arbeten är så mötesintensiva, borde ha erfarenhet nog att undvika dessa fallgropar. Och ja, de flesta politiker utvecklar förvisso en viss social förmåga, men en annan sorts än den som oftast fungerar i den vanliga världen. En social förmåga begränsad till likasinnade.

Ja, kanske har David Icke rätt i sin teori om att politiker i själva verket är förklädda utomjordingar? Eller så är det bara att man får ungefär samma utfall när skolgårdens introverta plugghästar växer upp och tvingas bli extroverta i vuxen ålder för sina uppdrags skull.

Sedan finns förstås undantag, politiker som känns otvungna i alla olika sorters miljöer. Men de är avsevärt färre än sina motsatser.

Här är mina favoritexempel på Alliansens förortsansatser:

1. Tapani Juntunens (m) insändare ”Shoo bree” i Mitt i Skärholmen

2. Birgit Friggebo och Carl Bildt i Rinkeby

3. Maud Olofsson rappar

4. Alliansen besöker Husby

5. Fredrik Reinfeldts ”jag är själv uppvuxen i en förortsmiljö”

”Statsministern – som tillbringade ungdomsåren i Täby norr om Stockholm – säger att han själv vuxit upp i förortsmiljö och därför har förståelse för problematiken.”

Bubblare:
Moderaternas riksdagsledamot Niklas Wykman inkom med ytterligare en nominering, nämligen hans egen raplåt Upp med tändarna från 2007. Att han väljer att lämna in sig själv hedrar honom förstås!