I somras åt jag lunch med en kompis och rätt vad det var kom det förbi en person och hälsade på oss. Personen presenterade sig med både för- och efternamn, något som är tämligen vanligt bland politiker men mycket ovanligt annars. Efter denna hälsningsincident diskuterade jag och min vän fenomenet att presentera sig på det sättet. I det här fallet var efternamnet inte heller helt okänt vilket gjorde hela saken ännu töntigare, som om personen försökte hämta kraft ur det. Vi kom fram till att det framförallt andas två saker: 1. ”Kom ihåg mig!” och 2. ”Vet du inte vem jag är?”. Ingen av dessa två undertoner är särskilt eftersträvansvärd. Om handskakningen är början på en relation av minsta värde så löser sig nog både punkt 1 och punkt 2 på naturlig väg utan att den personliga minnesvärdheten måste gnuggas in under själva presentationsförfarandet. Därför bör man lämna efternamnet hemma.

Men som alltid finns undantag. En journalist jag känner bevakade Göran Persson under dennes tid som statsminister och när de först träffades och skakade hand presenterade sig statsministern som just ”Göran Persson” vilket onekligen är rätt roligt. För allmänt kända personer är det i stället töntigare när de inte anser att de behöver presentera sig med namn överhuvudtaget.