I dag har de flesta nyhetsmedier rapporterat om den tillträdande (m)-partiledaren Ulf Kristerssons påstått ”skyhöga” taxinota: 113 000 kronor på två år. Till exempel här och här.

Detta är naturligtvis ett sätt att porträttera Kristersson som en klassisk moderatledare med hjälp av slentrianmässiga figurer om att de lever lyxliv och saknar både verklighetsförankring och kontakt med vanligt folk. Lite som man lyckades göra med Bo Lundgren senast Moderaterna var på väg mot ett katastrofval. En tacksam strategi naturligtvis, men den nogräknade betraktaren riskerar också att bli uttråkad till döds för mindre.

Att granska taxikvitton är en gammal metod som bland annat fällde den miljöpartistiska politikern Yvonne Ruwaida redan 2001. Även Fredrick Federley var föremål för en liknande taxigranskning inför valet 2010.

113 000 kronor på två år innebär alltså att Kristersson åkt taxi för 250 kronor per arbetsdag (rimligen jobbar han också rätt mycket även utanför ordinarie arbetsdagar), ungefär motsvarande en resa från ena änden av Stockholms innerstad till den andra under normala trafikförhållanden. Inte anomaliskt högt för någon som arbetar i en väldigt mötesintensiv arbetssituation under högt tempo och med långa arbetsdagar.

Jag tycker, om något, att notan verkar vara för låg. Har man inte en så kallat skyhög taxinota är man olämplig som partiledare. Det tyder på dåligt omdöme och en oförmåga att prioritera och gör det därmed svårt att lita på politiker med låg taxinota. En toppolitiker ska optimera sitt liv för att jobba – och skala bort alla onödiga transportsträckor i sitt liv. Något annat vore orimligt.

Om man därtill beaktar att det kan finnas säkerhetsmässiga aspekter bakom visst taxiresande känns granskningar av det här slaget än mer deprimerande.