Här kommer tre insamlade minnen som handlar om hur utbudet var i mataffärerna förr.

I veckan var jag på en skola. Barbro är pensionerad sedan länge, men kommer till skolan några dagar i veckan för att ta hand om och vattna blommorna. När jag var på skolan stod det en kvist av en fikus i en vas. Illgrön i färgen, med två små omogna fikon på. Många kommenterade kvisten, hur vacker den var och vad ovanligt med en fikonkvist på det här viset. Det var förstås Barbro som ställt fram vasen med kvisten. Senare på dagen när hon kom berättade hon om den enorma fikusen kvisten kom från, att hon skulle frakta den till skolan dagen därpå.

Vi börjar prata om fikon, hur goda de är när de är mogna, men hur sällan det är man får ett riktigt bra. De man hittar i mataffären är ofta så blaskiga i smaken. ”När jag växte hade jag bara provat torkade fikon” säger min mamma som också sitter med vid bordet.

Vi pratar om hur utbudet var då, att vi i Sverige nästan inte åt några grönsaker till maten så som vi gör nu. Det va mest kött och potatis, rotfrukter, kål. ”Tomaterna kom ju där någon gång, men det var inget vi åt mycket av. Det kunde vara någon klyfta på sidan av tallriken bara”.

Mamma berättar om sin moster Britt, som jobbade på SAS och reste över hela världen i tjänsten. Hon var oerhört tjusig och glamourös, hade varit på tjurfäktning i Spanien och rest i Amerika och träffat Richard Burton på en klubb i Paris. En gång hade Britt med sig en Papaya hem från en resa. Ingen hade ens sett en Papaya tidigare. En annan gång hade Britt varit i Kalifornien och tagit med sig ett enormt rött äpple hem som en present. ”Mitt på äpplet var det ett hjärta, och i det stod det Merry X-mas. Vi kunde inte begripa hur de hade fått till det där hjärtat på äpplets skal. Att man kunde odla äpplen med text på i Kalifornien! Vi hade aldrig sett något liknande.”

Barbro minns också. ”Jag kommer ihåg när vi hade varit i Mexiko sjuttiofem, då ville vi laga mexikanskt när vi kom hem. Men det fanns ju nästan inga ingredienser att köpa” säger hon. ”Jag gjorde egna tortillabröd med en sån där press som jag hade tagit med mig hem från resan. Lime var ju inget som fanns i butikerna, men ibland kunde man köpa på Arvid Nordqvist vid Östermalmstorg. Det var svårt att hitta allt. Men det här var ju inte mat vi slösade på vem som helst, vi bjöd bara de som hade varit i Mexiko. Tänk… så satt vi där, högst upp i huset, vi bodde i Alphyddan då. Med utsikt över Stockholms inlopp i solnedgången. Vilken grej. Tequila drack vi också, finaste sorten. Det var något det.”

Sadha flyttade till Sverige från Iran nittiofem. Den första stad hon lärde känna var Bollnäs. Många ingredienser ur det persiska köket fanns inte att köpa då. Hon berättar om mötet med den nya maten. ”Vi kom till mataffären och skulle köpa aubergine, och jag minns att vi skrattade så mycket när vi såg att de såldes en och en. Förpackade i plastpåsar! I Iran köper vi många, betalar per kilo!”. Vi blir alla fulla i skratt av berättelsen om den inplastade auberginen. Den är en bra symbol.

Jag tänker på i somras när jag var hos min farmor i Bjurholm och skulle laga något till middag som krävde färsk koriander. Ingen koriander gick att finna, inte på den lokala Icabutiken och inte på Konsum heller. Irritaterad och med krossad vision om koriander i maten noterar jag att jag är bortskämd. Van att kunna få allt jag vill ha, oavsett var jag befinner mig och oavsett säsong. Lime tar jag föregivet, tre för femton nere på närbutiken, och jag har aldrig fått en frukt i present och förundrats. Men det är saker som andra varit med om.

/Slaktarn