Hej på er. Influensan tog mig. Men nu är jag tillbaka. Jag vill prata lite om ett ord jag snubblat över, nämligen ordet buksorg. Första gången det dök upp på min radar var för några veckor sedan, och jag har inte kunnat släppa det sedan dess. Det är så suggestivt och nästan poetiskt, men framförallt oerhört märkligt.

Vad är denna bukens sorg? Är det när vi äter något som inte riktigt tillfredsställer? Är det när vi inte fått i oss någon mat alls? Nej, det är något mycket mer hjärtskärande än så: ”Den som har buksorg är uppfylld av en (överdriven) omsorg om att det ska finnas mat i hushållet eller av en ängslan för att själv inte få tillräckligt att äta.”

I det här avsnittet av Språket i P1 från 2010 ringer en lyssnare in och frågar om buksorg, och tar som exempel hur hans far brukade säga att han hade buksorg då han gick miste om en måltid. Där pratar de om hur buksorg förr i världen var omsorg om att fylla buken, en alldeles livsnödvändig företeelse, men att buksorg nu snarare skulle vara en skam över att vilja ha mer är man redan fått, exempelvis att ha förlorat den där sista tårtbiten till någon annan vid bordet.

Det äldsta litterära belägget finns i Gustav Vasas bibel från 1541, och tycks då vara ett lån från tyskans bauchsorge. Begreppet verkar ha tynat bort ur språket någon gång kring nittonhundratalets början. Kanske finns det inte bruk för ett sådant ord i vår värld av överflöd, och därför har det fallit i glömska. Men jag önskar härmed slå ett slag för återupplivande.

/Slaktarn