Hej på er. Jag har åkt till en by i Italien för att vila och äta. Det betyder att ni, kära läsare, har en hel del resedagboksanteckningar att se fram emot.

Vad synd att ni kommer fram så sent, fick vi höra innan vi åkte, bilvägen är ju så vacker. I efterhand är jag ganska glad att det var mörkt när vi kom, för det är något magiskt med att komma fram till en ny plats i mörker. Man tvingas skärpa sinnena på ett annat sätt för att stilla sin nyfikenhet. Efter att ha landat i Neapel åkte vi bil i nittio minuter, till ljudet av en bilradio som skränade sitt skrammel i varierande intensitet beroende på höjdskillnaden. Jag satt med benen fastklämda i en konstig vinkel mot ryggen av förarens långt tillbakarullade säte och näsan tryckt mot bilrutan, ansträngde ögonen till max för att ta in så mycket som möjligt: siluetterna av de mörka bergen vars klippväggar vår färd slingrade sig längst, de glittrande ljusen från dockhusvärldarna nere i dalgångarna. Luften mättad, luktar gott genom fönstret. I mörkret är vi så små, vår lilla bil en myra på en myrstig över ryggen på en uråldrig trädbevuxen jätte. Plötsligt är allt en fantasyroman. Plötsligt är vi framme i Ravello.

Nio timmar senare öppnade jag fönsterluckorna och såg något helt annat. Gassande sol och knallblått hav som sömlöst övergår i knallblå himmel, ingen horisont. Hortensior i gräll magenta, citrongula fjärilar, kvittrande fåglar, technicolour. Löjligt vackert. Hej och välkommen till Amalfikusten.

/Slaktarn