Min kompis har kommit ut på andra sidan av ett uppbrott med sin kille. Det är femte gången på ett halvår men den här gången är det över på riktigt. För att markera avskedet har hon gjort ett herbarium av alla sticklingar han gett henne. ”Han är död för mig nu” säger hon till oss och jag tittar på högen av vita ark som ligger i press i bokhyllan.

Vi äter chips och dricker rosévin. Min vän berättar om killen innan herbariekillen, att ofta när hon kom hem till den gemensamma lägenheten fann hon honom sittande i mörkret i vardagsrummet, böjd över en skärm med stirriga ögon. Som att han kommit hem medan det fortfarande var ljust och inte begripit att det plötsligt blivit kväll. ”Han satt böjd som en ostkrok, hade ont i nacken och allt möjligt”.

Vi går ut och äter middag. Blomkål till den ena, musslor till den andra. Kallrökt lax med rödbetor till mig. Ett killgäng slår sig ner vid bordet bredvid och är så högljudda att vi inte kan höra varandra prata. Jag tar mod till mig och frågar om de skulle kunna dämpa sig lite. Känner mig rädd för att måltiden kanske kommer att bli förstörd om de nekar mig den sänkta ljudnivån, att de ska tycka att jag är en surkärring och visa det. De sitter trots allt bara femton centimeter bort. De verkar stötta, säger ”prata högre ni då!”, men sedan lyder de ändå. En liten seger. Lättad beställer jag in ännu en bernard, och då ser jag det: ostbågar.

Det är exotiskt att se ute på lokal. Men här finns en ostkrok som tillåtits inträde i de fina rummen. En möjlighet till markering för den som vill visa att den fortfarande är Jenny from the block.

Vid åsynen av ostbågarna bubblar ett minne fram: jag var sjutton år och barnvakt hos en familj i området. Barnen hade namn som var något i stil med mommo eller mallan eller mollan. En kväll skulle föräldrarna komma hem sent, så jag lät barnen titta på Harry Potter med svensk dubbning, och så åt vi glass med o’hoj chokladsås. Jag tog fram en skål med ostbågar också. Mommo eller mallan eller mollan kastade sig över ostbågarna, jag försökte flera gånger säga till henne att sakta ner och ta det lugnt, men det bet inte, hon hetsade. När hon nått skålens botten blev hon märkligt tyst och sjönk bakåt i soffan. Efter en stund mumlade hon: ”jag måste kräkas”. Hennes bleka anlete sade mig att det var bråttom, och jag höll undan hennes hår medan en hel påse ostkrokar gick mot sin sista vila i toaletten. Efter det åt jag inte ostbågar på flera år.

Men så möts vi nu igen på en uteservering. Ostbågen uppgraderad till första klass. Det duger ändå inte. Jag är inte Jenny from the block.