Det här med att bry sig om att lägga duk på bordet verkar vara något som sammanfaller med att åldras. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört någon under trettio, kanske till och med trettiofem, längtansfullt klämma på en duk och säga åh vilken duk, var hittar jag en sån här? Aldrig en bekräftelse av dess existens, inte ens ett ögonkast. Så tråkigt för duken.

Denna insikt kom jag till då jag hörde två kvinnliga släktingar i femtio-plus-segmentet stå och debattera vilken duk som skulle användas till helgens födelsedagsmiddag. Skulle det vara en ljus duk, kanske en mönstrad? Skulle det kanske rent utav vara linneduken? Och hur gör vi med bordsfilt – hade de någon sådan, och om inte, var kan man köpa en? Och sedan: skulle de ha en bordslöpare på längden eller flera på tvären? Frågorna, så många. Och så engagerande?

Jag påtalade för dem att deras bryderier var obekant område för mig. De sa att jag skulle förstå en dag. Unga vuxna bryr sig inte om dukar, sa jag. De bryr sig om vinglas, sticklingar i genomskinliga glasrör och möjligen mattor. Gamla vuxna bryr sig om serveringsfat, perenner och gardiner. Och dukar. Med detta i ryggen kan ni kanske förstå min oro när jag härom veckan för första gången fann mig intresserad av att investera i en duk. Nyss fyllda tjugosex år och redan där, på tok för tidigt om ni frågar mig.

Här är duken. Det är ett inredningssamarbete mellan Marimekko och glasformgivaren Carina Seth Andersson. Den är stor, dovt mörkblå och enormt tilltalande. Tilltalande på ett sätt som gjorde mig…nervös. Tills den också visade sig vara en slags duk/filt-hybrid, helt enkelt en bit tyg tänkt att fungera som vad sjuttom man nu har lust att den ska vara.

Filt kan jag leva med.

Relaterat: När ens tjugotreåriga jag får en livskris på grund av upptäckten att man börjat matcha glas rött med en *liten bit choklad*